Emma Sofie W efterfrågade ett inlägg om varför jag inte skulle vilja flytta tillbaka till Sverige, och även om jag starkt känner att jag inte vill flytta tillbaka så är det ibland svårare att sätta ord på just varför. Men jag tänker ungefär så här:

1. Den största anledningen till att jag inte vill bo i Sverige är vädret. Jag är numera så van vid 300+ soldagar om året att jag blir helt deprimerad av mulet väder och regn. Att lida sig igenom 6 månaders vintermörker och kyla i väntan på en sommar som kanske inte varar mer än ett par veckor – nej tack. Jag är inte tillräckligt masochistiskt lagd för det.

2. Precis som Linnéa påpekar är amerikaner i regel öppna, trevliga och hjälpsamma mot främlingar. Även om jag själv i allmänhet är ganska asocial så uppskattar jag verkligen den här öppenheten, att man kan småprata med lite vem som helst var som helst om man känner för det. Samt att folk alltid erbjuder sig att hjälpa till med saker. Känner att i Sverige är det ungefär tvärtom.

3. När jag tänker på vad jag skulle sakna mest med Kalifornien om jag flyttade tillbaka till Sverige så är det första som dyker upp i huvudet alla motorcykelturer och roadtrips längs med kusten, genom den storslagna bergsnaturen, och genom öknen. Den stora variationen i naturen här tror jag är ganska unik – bara en sån sak som att man kan ligga på stranden och åka snowboard i bergen på samma dag, i samma delstat. Det skulle jag sakna.

4. En annan grej jag verkligen skulle sakna är att det alltid, alltid händer saker här. Det är spelningar och bilträffar och festivaler någonstans i närheten så gott som varje helg året runt, och ännu oftare under sommaren. Och händer det ingenting i San Diego ligger Los Angeles bara två timmar bort. Väldigt många av de band jag lyssnar på turnerar i USA nästan året runt, men kommer så gott som aldrig till Sverige.

5. Jag gillar att det i USA, oavsett tid på dygnet, går att få tag på precis vad som helst. Kan inte minnas att jag någonsin haft möjligheten att midnattsshoppa i Sverige.

6. Med tanke på hur bostadsmarknaden i Stockholm ser ut skulle jag med ganska stor säkerhet vara hemlös om jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Sverige. Här har jag ett eget litet hus med garage i ett centralt område, och allt jag behövde göra för att få det var att ringa på en annons.

Sen finns det såklart en massa grejer som suger med USA. Sjukförsäkringssystemet, klasskillnaderna och segregationen, den socialt accepterade sexismen, vapenlagarna, att kyrkan har sjukt stort inflytande över politiken, osv osv. Men vi har i alla fall inga jävla Sverigedemokrater i riksdagen.

Linnéa i USA skriver om det här med dricks, och eftersom det är en sån sak som ALLA svenskar som kommer och hälsar på i USA frågar om så tänkte jag också skriva några rader om det.

I USA är det standard att dricksa på i princip alla tjänster som någon utför åt en. Det inkluderar förstås barer och restauranger, men även till exempel hårsalonger, nagelsalonger, tatuerare, taxichaffisar och alla sorters hushållsnära tjänster. Jag vet dessutom folk som dricksar när de går till läkaren (!) eller bilmekanikern. 10-20% brukar vara standard, men det kan också variera lite mellan olika tjänster. På barer är det till exempel standard att lämna en extra dollar per drink i dricks.

Många av mina nära vänner jobbar i barer och på restauranger, så jag vet precis hur beroende folk i den sortens yrken är av dricks eftersom grundlönen är så skrattretande låg. Vissa har inte ens en grundlön utan lever enbart på dricks. Jag får ångest bara av att tänka på hur jobbigt det vore att försöka försörja sig på att smöra för bortskämda kunder flera timmar om dagen, så jag dricksar alltid minst 20% för bra service.

För dålig service dricksar jag mindre, eller inte alls. Och så skriver jag på kvittot varför det inte blev någon dricks, så att de vet. Exempel ur verkligheten: För några veckor sen var jag och ett par kompisar och åt söndagsbrunch på en restaurang i Hillcrest. Vår servitris gav oss så sjukt dålig service (jag fick till exempel något annat än det jag hade beställt, och när jag klagade var hennes svar att det skulle kosta extra att ändra – liksom, va!?) så när vi skulle betala gick vi fram och gav dricks till killen som kom ut med vår mat samt diskplockaren, men vi lämnade ingenting till servitrisen. Nog för att det är förjävligt att behöva försörja sig på dricks, och jag inser att alla kan ha en dålig dag – men om man är otrevlig och ohjälpsam ska man kanske inte jobba i ett serviceyrke.

Det var väl ungefär det jag hade att säga om dricks. Frågor på det?

Jens skrev i en kommentar till det här inlägget: “Du kan ju inte bara nämna köra bil till och från krogen sådär i förbifarten. Du förste väl hur vi svenskar reagerar, vi blir ju aldeles till oss å undrar om ni kör fulla?”

Och ja, det här med bilkörning och alkohol fungerar extremt annorlunda i USA jämfört med Sverige, så nu tänkte jag reda ut detta en gång för alla.

Det är för det första inte olagligt att köra bil med alkohol i kroppen här. I Kaliforniens officiella Driver’s Handbook står det att det tar en timme för kroppen att förbränna en drink (en drink = en cocktail, en öl eller ett glas vin), vilket brukar tolkas som att man får köra bil så länge man håller sig till en drink i timmen. Själv tycker jag nog att det låter ganska tokigt – olika människor hanterar alkohol på olika sätt, bara en sån sak.

Men att folk sätter sig i bilen och kör berusade är inget ovanligt. Det är få städer i USA som har en fungerande kommunaltrafik, och folk har i regel inte råd att åka taxi överallt. Vill man ta sig till krogen får man alltså göra det till fots eller genom att köra. Ett koncept som fungerar bra i teorin är att ha en så kallad DD (designated driver) som kör och håller sig nykter hela kvällen. I praktiken är det nog dock vanligare med en DDD (designated drunk driver) – alltså någon som erbjuder sig att köra, trots att de är alkoholpåverkade. Ger man sig ut på vägarna en fredag- eller lördagkväll är det rent generellt en bra idé att köra extra försiktigt eftersom det ofta är en massa rattfyllerister ute och åker.

Jag känner väldigt många som någon gång åkt fast för DUI (driving under the influence), och nästan alla viftar bort det som att det inte är någon stor grej. Personligen tycker jag att det är en jävligt stor grej. Man får böta flera tusen dollar, riskerar att hamna i fängelse, blir av med körkortet i minst ett år, tvingas gå på AA-möten och ta DUI-klasser, för att bara nämna några. Plus att många förlorar jobbet och har svårare att få anställning, eftersom en DUI hamnar på ens criminal record. Om jag som utlänning skulle få en DUI är jag dessutom ganska säker på att jag skulle kunna bli deporterad för det. SO not worth it, med andra ord.

Om jag kör brukar jag dra gränsen vid två öl. Jag skulle aldrig sätta mig i bilen och köra om jag inte kände mig helt okej och om jag dessutom inte var helt säker på att jag skulle klara ett blåstest. Jag kör aldrig om jag har druckit något annat än öl, och jag dricker alltid minst varannan vatten. Men så är jag ju också uppväxt i en kultur där folk inte så mycket som luktar på ett glas vin om de ska köra inom det närmsta dygnet. Då blir man nog automatiskt en smula mer ansvarsfull.

Ni är flera stycken som har efterfrågat fler inlägg om kulturkrockar och livet i San Diego. Sånt skrev jag en hel massa om när jag precis hade flyttat hit, när allt fortfarande var nytt, konstigt och spännande. Nu har jag bott här så pass länge att amerikanska tokigheter är vardagsmat, och jag har svårt att lyfta fram och skriva inlägg om det. Mest, tror jag, för att min vardag verkligen inte är så himla spännande – även om den nog skiljer sig ganska mycket från de flesta svenskars.

Jag var 21 och nyutexaminerad när jag flyttade till USA, så jag har i princip levt hela mitt vuxna liv här. Jag har till exempel aldrig haft ett heltidsjobb eller köpt en bil i Sverige, eller för den delen haft en helt egen bostad som inte är en studentlägenhet. Allt sånt gjorde jag för första gången här, och därför känns mitt liv i San Diego betydligt mer som hemma än om jag plötsligt skulle flytta tillbaka till Stockholm igen. Jag skulle nog inte riktigt veta hur saker går till i Sverige, inte på samma sätt som jag gör här.

Jag inser också att jag har vant mig vid saker som egentligen är ganska skrattretande – som till exempel att få lön och betala hyra via check, att köra bil till och från krogen, och att folk inte tar av sig skorna förrän de går och lägger sig. Man skulle kanske kunna säga att jag har blivit en smula kulturkrocksbefriad. Men om ni har några mer specifika frågor om livet i San Diego eller vill att jag skriver om något särskilt amerikanskt fenomen så får ni hemskt gärna lämna en kommentar, så grejar vi det.

Jag såg just det här inlägget hos Linnéa i USA och blev påmind om en av de grejer jag faktiskt saknar hemifrån Sverige. Det handlar om att ha växt upp med samma referensramar som de man umgås med. Jag har bott i USA i snart fyra år, och har helt okej koll på samtida amerikansk populärkultur. Men det omvända gäller förstås inte alls.

Det är slöseri med tid att försöka förklara ett skämt från Yrrol eller Nile City för en amerikan – dels för att det mesta är helt oöversättbart, dels för att det förmodligen inte är lika roligt om man inte har växt upp med det, och dels för att den här typen av humor helt enkelt inte GÅR att förklara. Det går inte att klä ut sig till Ronny och Ragge på Halloween och förvänta sig att någon ska tycka att det är roligt, det går inte att hänvisa till något ur Björnes Magasin eller Fem myror är fler än fyra elefanter, och det går inte att sitta hemma en lördagkväll och kolla på Melodifestivalen som någon sorts kulturell skyldighet.

Jag kan ibland känna att det är lite trist att inte kunna dela det som i populärkulturväg hjälpte till att forma min uppväxt, och som kanske påverkade min humor som vuxen mer än något annat, med de jag umgås med mest.

Fast å andra sidan hjälper det ibland att jag bor just i San Diego. Här går det alltid att klämma in en passande Anchorman-referens i den vardagliga konversationen, och ALLA fattar vad det är man citerar. (När jag gifte mig för två år sen hittade vi minst tre Anchorman-citat i gästboken från bröllopet. Bara en sån sak.)

Vill bara börja med att säga att jag verkligen uppskattar IKEAs matbutik. Det är helt ovärderligt att som svensk bosatt utomlands kunna köpa till exempel tunnbröd, knäckebröd, lagrad ost och lingonsylt till humana priser utan att behöva åka speciellt långt. Och jag har till och med börjat vänja mig vid att de har slutat sälja välkända svenska matvarumärken och istället enbart saluför sitt eget IKEA Foods.

Men någonstans måste man ändå dra gränsen. Detta är faktiskt INTE Kexchoklad.