-
I’d rather be riding
Ni vet när man verkligen skulle behöva åka och handla mat, men man inte kan förmå sig själv att sätta sig i en bil och köra till affären eftersom man har en sprillans ny motorcykel man vill köra runt på istället, så man får lov att leva på rester och hämtmat?
Inte?
Så har det i alla fall varit för mig sen jag köpte nya hojen. Värre än vanligt alltså. Alla ursäkter för att få köra motorcykel är godkända. Jag tar långa omvägar till och från jobbet, åker och hämtar upp lunch på andra sidan stan bara för att få komma ifrån kontoret en liten stund, åker och hälsar på kompisar som jobbar kväll, och så vidare.
I söndags satte jag mig på hojen och körde 10 mil nordost om San Diego till en nyöppnad zipline (den längsta i Kalifornien!) som jag skulle skriva om för tidningen jag jobbar på. Vägen ut dit är en av de finaste jag vet, genom slingriga bergsstigar och vinodlingar och indianreservat, så jag hade med mig min GoPro för att dokumentera. Här är några snapshots:
Kan faktiskt inte tänka mig ett bättre sätt att tillbringa en söndag.
-
Money Pit Number 2
Jag var som bekant uppe i Washington och lånade min kompis motorcykel över en helg för ett par veckor sen. Det var trevligt, men ända sen jag kom hem igen har min egen hoj känts så himla liten jämfört med den betydligt större jag fick låna. Så i lördags var jag och Paul ute och körde runt utan någon särskild destination, som vi brukar göra på helgerna, när vi kom på att vi kunde åka förbi vår lokala H-D-återförsäljare och kolla in deras utbud.
Och ungefär fyra timmar senare körde jag därifrån på en sprillans ny hoj. En 2015 Harley-Davidson FXDB Dyna Street Bob. Ett impulsköp på drygt 130 000 kronor med andra ord, men ja. YOLO.
Jag bytte i och för sig in min gamla hoj som handpenning, och fick en betydligt mer fördelaktig ränta på det här lånet än det förra, så hittills har detta inte kostat mig en krona. Om inte annat känner jag mig rikare nu när jag har en sån här fin i min ägo:
1700 kubik, och en massa krom. Nu ska jag bara döpa henne också. Hittills går hon under arbetsnamnet Money Pit Number 2 (min chopper är Money Pit Number 1) eftersom det garanterat kommer att kosta skjortan att få den här hojen att se ut precis som jag vill ha den. Men, men. Har inga barn och planerar inte att skaffa några, så jag kan väl lika gärna spendera mina surt förvärvade slantar på något som gör mig glad. Livet är kort osv.
-
I am skeptical
Igår fick vi äntligen till den där middagsdejten som fick ställas in tidigare i veckan pga regn. Jag och min vän Claudia gick till nyöppnade Café Gratitude i Little Italy. Hela deras meny är vegansk och består av små affirmationer. Alla rätter heter ett positivt adjektiv, till exempel Fabulous, Grateful, Glorious, Extraordinary, osv, och när man beställer är det meningen att man ska säga “I am…” innan namnet på rätten. Exempelvis “I am fabulous”, och så kommer det liksom att slå in.
Detta är så sjukt flummigt, och jag kan liksom inte förmå mig själv att beställa på det här sättet. Mina ögon himlar bara vid tanken på att säga “I am fabulous” till en främling för att få mat serverad.
Tur att maten är så fantastisk att till och med en flumallergiker som jag gärna skulle äta där varje dag i veckan.
-
Krigsskador
På tal om att ha ont… Så här såg mitt ben (rumpa? lår?) ut hela förra veckan efter att hästen Koda bockade av mig. Nya spännande färger varje dag. Nu är det nästan borta, men jag är fortfarande lite öm. Herregud alltså. Sist jag hade ett blåmärke i den här storleken var efter en snowboardolycka för ganska många år sen. Det var snöstorm och omöjligt att ens se handen framför sig, så jag åkte med benet före rätt in i ett staket som stod mitt i backen, eftersom jag inte såg det. Vem bygger ett staket mitt i en pist, liksom? Aja. Sa ju att jag behöver mindre riskabla hobbies…
-
Här ska opereras
Min handled är som ni kanske vet vid det här laget inte i världens bästa skick, efter att jag och min hoj blev påkörda av en bil för ett och ett halvt år sedan.
Under de senaste 18 månaderna har jag blivit runtslussad till en hel bunt olika läkare och specialister, gjort nervtester och magnetröntgen, och provat allt från sjukgymnastik till akupunktur till kortisonsprutor till massage. Och ingenting har hjälpt. Snarare har jag mer ont idag än jag hade för ett år sedan, plus att hela handen numera domnar bort flera gånger om dagen.
Det enda jag fortfarande inte har provat är operation, eftersom alla säger att det är sista utvägen. Well, jag tror att det är där jag är nu, det är dags att göra något lite mer drastiskt. Så om knappt två månader kommer en ortopedisk kirurg att operera min armbåge, för att frigöra en nerv som han tror orsakar den största delen av smärtan och domningarna i handen. Det finns inga garantier för att det kommer fungera, men å andra sidan är det en förhållandevis enkel operation så jag känner att det är värt ett försök. Jag är trött på att alltid ha ont.
Bra grej: när jag pratade med kirurgen sa han att en av hans specialiteter är att sy ihop folks tatueringar efter operation så att man inte ser att de har blivit skurna i. Känns betryggande på något sätt.
-
Idag, i södra Kalifornien
True story: Jag hade en middagsdejt planerad ikväll med en kompis som jag inte har träffat på hur länge som helst. Men vi ställde in, eftersom det regnar ute och vi inte orkar ge oss ut i den kaosartade regntrafiken. Så himla typiskt kaliforniskt beteende. Tänk om det gick till så i Sverige, att man ställde in alla planer så fort det regnade lite? Då skulle det ju inte gå att ha ett socialt liv under stora delar av året.
-
Två bra grejer
Bra grej 1:
Ett av mina absoluta favoritband, som jag har lyssnat på i snart 15 år, heter Catharsis. De var ett obskyrt anarkistiskt hardcorepunkband från North Carolina som splittrades i början av 2000-talet, så jag hann aldrig se dem live. Ett par av mina något äldre kompisar som har sett dem brukar säga att de var ett av de bästa livebanden någonsin. Jag anar att de säger detta dels för att det är sant och dels för att plåga mig.
MEN. Häromdagen fick jag veta att de har återförenats och kommer att spela i San Diego i oktober, två dagar efter min födelsedag. Och i LA dagen efter det, på Halloween, så jag köpte biljetter till den spelningen också. Jag kan inte riktigt sätta ord på hur jäkla glad det gör mig. Det här bandet står allra högst på min lista över band jag skulle offra en kroppsdel (i alla fall något litet, typ en tå) för att få se live. AAAAHHH! Världens bästa födelsedagspresent.
Det här har varit min favoritlåt alla kategorier sen jag var 15. Om jag får se den live så kan jag dö lycklig:
Bra grej 2:
Paul och jag är båda ofrivilligt lediga i ett par veckor över jul eftersom våra arbetsplatser stänger ner då. Jag skulle hellre ta den ledigheten på sommaren, men jaja. Vi bestämde oss i alla fall häromdagen för att göra det bästa av situationen, och idag bokade jag två flygbiljetter för en vecka på Hawaii med start på julafton. Min svenska kompis Diana bor i Honolulu, så vi tänker att vi åker dit och hänger med henne och glider runt mellan öarna i ett par dagar. Är väldigt nöjd med den här idén.
Så här turkost och fint var det när jag var och hälsade på Diana förra året:
-
Sommarens sista helg
Helgen som gick var det Labor Day, vilket brukar räknas som sommarens sista helg. Dock tycker jag inte riktigt att det känns som att sommaren är slut med tanke på att det är över 30 grader varmt ute. Vi gjorde i alla fall en massa bra saker. Som till exempel detta:
Igår bestämde jag och Paul och några kompisar oss för att ta en liten motorcykeltur. Det var så hett ute att det var helt uteslutet att köra inåt landet, så det fick bli kusten istället. Och så råkade solen gå ner precis när vi var på väg hem, så då hade vi inte mycket annat val än att stanna och ta lite fina solnedgångsbilder.
En sån här romantisk också.
Oavsett vad man tycker om USA generellt är det ett jäkla privilegium att få bo så här. Försöker att komma ihåg det så ofta jag kan. Det här är 10 minuter hemifrån oss. Det finns ingenting som kan få mig att bokstavligen glömma alla bekymmer som att ta en motorcykeltur till havet och titta på solnedgången. Så värt. -
Världen är åt helvete
Bor i ett land som hjälper 0,83 flyktingar per 1000 invånare (i Sverige är motsvarande siffror 14,77 per 1000, enligt Amnesty) och önskar att jag kunde göra mer än att bara skänka pengar. Jag kanske är cynisk, men jag tror inte att de flesta amerikaner ens är medvetna om att den största flyktingkrisen sedan andra världskriget pågår på andra sidan Atlanten just nu.
Men det är kanske inte så konstigt egentligen, det pågår så mycket skit i det här landet också. Även om proportionerna är fel så tror jag att det känns mer relevant för många liberaler att försöka förhindra att Donald Trump blir vald till president, än att skänka pengar för att hjälpa syrianska familjer på flykt.
Det ena behöver ju dock inte utesluta det andra.
Men fan vad världen är åt helvete just nu.
-
Life on the edge, baby
Under min ridlektion igår fick den här hästen ^^ någon sorts spel och började bocka som en galning mitt i galoppen, och jag flög av och landade ganska hårt på marken. Det hela gick ganska fort, men jag hann i alla fall övertyga min kropp om att inte ta emot fallet med händer och axlar, eftersom jag redan har så ont i dem. Så istället fick vänster ben ta hela smällen. Lår och knä är nu så pass svullna och blåslagna att jag knappt kan gå, och det var liksom inte tal om att gå till jobbet idag.
Håhåjaja.
Jag börjar bli van nu vid det här med att alltid läka från någon sorts olycka. Förra året blev jag och min motorcykel som bekant påkörda av en bil på motorvägen (har fortfarande ont och kommer antagligen att opereras om ett par månader, mer om det senare). Och i våras kraschade jag en motocrosshoj i bergen i Peru och landade med benet under hojen, tre dagar innan jag skulle vara brudtärna på min systers bröllop. Och nu ytterligare en benskada. Jag har liksom alltid ont någonstans?
Så igår medan jag låg på soffan och kved funderade jag lite på om jag kanske borde skaffa mig hobbies och intressen som innebär mindre risk för liv och lem, och skrev något om det på Facebook. En av mina kompisar svarade med detta, vilket jag tyckte var ganska fint. Klyschigt, men fint:
“They’re not for you. Stick to the good stuff. That’s because we are a different breed of cat; we shun the ordinary and conformist lifestyles of the average person, and we whole heartedly embrace, with all its ups and downs, the lifestyle of adrenaline, travel, fast motorcycles, tattoos, music and style. It’s what we are.”
Bara att suck it up då, med andra ord.
För några veckor sen kraschade min lillebror för övrigt en hoj på Bali och slog ut alla sina framtänder. Våra stackars föräldrar, de får ju inte en lugn stund.
