Slentrianmässigt näthat

Jag undrar om allt snack om näthat på sistone har gjort att näthatarna liksom känner att det är fritt fram att hata loss, nu när alla andra gör det. Man kan liksom näthata lite på slentrian sådär. Exempel: Sandra Beijer (aka niotillfem) skriver en harmlös och peppig krönika om att säga upp sig från ett bra jobb för att följa sina drömmar. Och någon postar den här kommentaren:

sandra-beijer-nathat

Alltså. Jag förstår fan inte vad det är för fel på folk. Vill spåra upp alla näthatare och ringa deras föräldrar för att berätta vad deras avkommor håller på med.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Gott nytt hår

sannanewhair

Jag fick ett ryck häromdagen och gick och klippte av mig håret. Så här såg det ut igår, när jag tog en liten motorcykeltur ner till hamnen på lunchen.

Jag har för övrigt mer eller mindre gett upp hoppet om att någonsin ha långt hår igen. När jag var 14 klippte jag av mitt midjelånga hår och rakade tuppkam, och sen dess har jag försökt växa ut det igen. Men så fort det når lite längre än till axlarna blir jag galen på det och klipper en kort page igen. Och så har det hållt på nu i ganska många år. Jaja, det kunde väl vara värre. Jag trivs rätt bra i kort hår ändå.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

FRISK! och en fredagsdate

Jag kanske förresten borde nämna att jag – äntligen – har blivit av med bronkiten. Lämnade knappt huset på en och en halv vecka, och jobbade hemifrån 7 dagar i rad för att jag hostade så mycket att de nog inte hade släppt in mig på kontoret. Det var verkligen helt vidrigt, jag sov inte på tre nätter och började ge up hoppet om att någonsin få mitt liv tillbaka. Sen gick jag till läkaren. De gjorde inte så mycket, mer än att skriva ut en stark hostmedicin så att jag kunde få sova på nätterna. Och vips, så gick det över!

Paul och jag firade min första dag åter i frihet med fredagsdate på Uptown Tavern, som är en av våra favoritrestauranger. Det är ett gayställe som typ alltid spelar untz untz-musik (den här kvällen var det 90-talshits som gällde) och där klientelet mest består av killar i 30-årsåldern i tighta tröjor som står och hånglar med andra killar i 30-årsålden i tighta tröjor. Och så har de sjukt god mat och öl. Så ett ganska perfekt ställe, med andra ord.

sannapaul-ut
uptowntavern

  • Facebook
  • Twitter
  • email

3 Boktips

Jag läser så mycket nuförtiden att jag knappt hinner tipsa om de bra böckerna mellan varven. Det är väl ett bra problem att ha förstås. Men här kommer i alla fall de 3 bästa böckerna jag har läst de senaste veckorna:

This is How You Lose Her – Junot Diaz

junotdiaz Jag köpte den här boken på flygplatsen i Lima och läste hela boken från början till slut på flyget hem från Peru. Jag har tidigare läst The Brief Wondrous Life of Oscar Wao av samma författare, men den här tycker jag var bättre.

Det är en novellsamling där alla berättelser kretsar kring samma teman – olycklig kärlek, utanförskap, otrohet, språk och kultur – och pendlar mellan att utspela sig i USA och Dominikanska Republiken, ofta med samma personer i huvudrollerna. Det är absolut ingen feel good-bok, snarare tvärtom. Men Diaz har en väldigt speciell språkbehandling, det är liksom finlitteratur skriven på dominikansk slang. Är glad att jag fick läsa hela boken utan paus, den hade varit svår att lägga ifrån sig.

One More Thing: Stories and Other Stories – B.J. Novak

bjnovakB.J. Novak är kanske mest känd som manusförfattare, producent och skådespelare i amerikanska The Office. Och den här novellsamlingen påminner lite om serien, med samma knäppa situationshumor. Det är roligt, smart, och stundals så briljant att jag kände mig mer eller mindre tvungen att ge den här boken 5/5 i betyg på Goodreads.

Har ni läst Jonas Karlssons novellsamlingar? De påminner mig så mycket om One More Thing. Antagligen för att båda är skrivna av skådespelare, de har samma sorts quirky humor, och det går ofta som en röd tråd mellan berättelserna där ett par karaktärer dyker upp i flera noveller. Sjukt underhållande är det i alla fall.

The Imperfectionists – Tom Rachman

tomrachmanÄnnu en novellsamling, om än kanske inte en typisk sådan. Hela boken kretsar kring en engelskspråkig tidningsredaktion i Rom, och alla berättelserna är skrivna utifrån olika personers perspektiv som något sätt har en koppling till tidningen. De flesta jobbar på redaktionen. Jag kanske inte är helt objektiv i den här frågan, eftersom jag har pluggat journalistik och jobbar på ett magasin, men jag älskar populärkultur som utspelar sig på tidningsredaktioner! Den här boken är dessutom både smart, välskriven och rolig på ett ganska subtilt sätt, och det är ju inte fel det heller.

 

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Aaarrrghhhh

Har en sån där dag då allt känns frustrerande och jag blir irriterad på minsta småsak. Anar att det är någon sorts hormonell obalans och funderar på om jag borde sluta med p-piller. Det är ju helt stört egentligen att (hetero-)kvinnor ska behöva proppa sig fulla med hormoner varje dag medan (hetero-)män i vanlig ordning slipper risker och konsekvenser av något som de är precis lika delaktiga i.

Jag har ändå käkat p-piller sen jag var 15. Vet inte ens vem jag skulle vara utan dem. Antagligen en mycket trevligare person?

Uh. MÄN. Bara en av många saker jag irriterar mig på idag.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Marsförbannelsen

sanna-25

Idag har det gått exakt ett år sedan jag och min hoj blev påkörda av en bil på motorvägen mitt i rusningstrafiken. Jag kom att tänka på detta idag när jag satt i väntrummet på samma urgent care-klinik som jag satt på för exakt ett år sen, om än av andra anledningar. För så här är det: mars suger. Mars är min absolut sämsta månad alla kategorier. Ungefär allt riktigt jobbigt som har hänt i mitt liv har hänt i mars.

I mars för tre år sen brann halva mitt hus ner. Lägenheten ovanför min blev totalförstörd i branden, och en hund och en katt brann inne. Min lägenhet vattenskadades så svårt att jag var hemlös i två månader medan de byggde om den från grunden.

Samma år och månad blev jag och min bil påkörda av en idiot som körde för fort.

I mars förra året blev jag som sagt påkörd igen, den här gången på hojen. Jag stukade handleden rätt ordentligt, och nu, ett år senare, är den fortfarande inte läkt. Däremot har det faktum att jag inte har kunnat använda högerhanden ordentligt på ett år medfört att min vänsteraxel har börjat göra så ont att jag nu går hos sjukgymnast en gång i veckan.

Mars i år är inte ens över ännu, men hittills har jag till exempel hunnit skada benet och högerarmen rätt ordentligt i en motorcykelkrasch i bergen i Peru. Benet är fortfarande blåslaget, och jag kan inte lyfta armen högre än axelhöjd.

Och för att verkligen understryka att mars är the mother of all helvetesmånader så är jag nu inne på dag 7 av den värsta hostan i mitt liv. Har inte sovit på tre nätter, eftersom hostan eskalerar kraftigt så fort jag lägger mig ner. Gick till läkaren idag, och hon sa att hon har sett andra personer med mina symptom som har hostat i 7-8 veckor. Kul!

Det bästa av allt? Vi har två veckor kvar tills april äntligen kommer till undsättning. Två veckor! Vem vet vad som kan hända under den tiden? Det känns dock säkrast att inte lämna huset om det inte är absolut nödvändigt.

Men med 6-7 veckor kvar av hostandet lär ju inte det bli ett problem.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Det är pappas fel

Min lillebror är ute och reser jorden runt just nu, helt själv. Han stack från Stockholm för ett par dagar sen och ska vara borta i minst ett år. Kanske flera? Ingen vet. Just nu är han i Thailand, och jag lever vicariously genom hans Instagram-bilder.

Alltså, om det var någon som var av uppfattningen att jag var den äventyrliga i min familj så kan jag meddela att jag är en trygghetsknarkande soffpotatis i jämförelse. Men min bror och jag har nog båda ett ganska konstant behov av adrenalinkickar och nya upplevelser. Vi gillar knäppa saker som att köra jättefort och att slänga oss ut från fullt fungerande flygplan.

Jag har undrat lite vad det beror på. Men så kom jag att tänka på att vi faktiskt har en pappa som, vid snart 60 års ålder, packar en extra resväska med slalompjäxor när han ska iväg på konferens i Chile, så att han kan ta en omväg upp i Anderna och slänga sig utför några svarta backar på vägen hem. Så himla typiskt min familj.

Jag och pappa vid Mississippi-floden i New Orleans, 2010

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Upptäck Mera

discovermore

Jag ligger fortfarande hemma med hostan från helvetet. Jag visste inte att det var möjligt att hosta så här mycket. Har liksom ont i revbenen?

Mitt i alla misär fick jag i alla fall ett sms från min kompis Fred igår, med en länk till detta. This has you written all over it, skrev han, och jag är benägen att hålla med. Harley-Davidson söker alltså någon som kan vara ansiktet utåt för deras Discover More-kampanj, och tillbringa 5 månader med att köra Europa runt på hoj. Alla utgifter är betalda, och man får behålla hojen.

Så jag knåpade ihop och skickade in en ansökan. Nu är ju chansen visserligen ganska minimal att jag skulle vinna, men jag tänker att chansen i alla fall är något större om jag ansöker än om jag inte gör det.

Här är min ansökan, om någon är intresserad.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Oflyt

Vi hade som bekant lite otur i Peru. Jag skadade benet och högerarmen rätt rejält i en motorcykelkrasch, Paul fick bronkit, och sen stukade han foten och fick den gipsad. Det var en minst sagt intressant hemresa där jag fick skjutsa runt min sjuka kille i en rullstol på flygplatsen, medan jag själv knappt kunde gå. Det kunde varit värre dock. Paul var sjuk hela resan, men jag trodde verkligen att jag hade klarat mig. Fram tills i torsdags, då jag vaknade med världens hosta.

Och nu har jag också bronkit.

Och till råga på allt är det rekordvarmt ute den här helgen, 35 grader idag vilket innebär runt 40 grader inne i mitt icke-luftkonditionerade hus. Och jag är för sjuk för att ta mig någonstans. I vanliga fall älskar jag när det är varmt men just nu är det lite jobbigt, speciellt eftersom jag inte riktigt vet om jag är utmattad på grund av feber eller värmeslag.

Så ja. Här ligger vi och latar oss.

ninjaheat

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Peru 3: Bröllopet!

I lördags var det äntligen dags för huvudanledningen till att vi var i Peru, nämligen min lillasyster Fridas bröllop. Jag och de andra brudtärnorna gjorde oss i ordning tillsammans med brudparet i deras hotellrum.

1795997_10152780775938691_1031633101898492828_o

Älskar den här bilden jag tog på Fridas hår, medan hennes blivande make lugnar nerverna med en öl i bakgrunden.

10467014_10152780776248691_2982414101675282229_o

Vi anlände till vigseln i en Buick från 1928. Så himla märkligt hur en så gammal amerikansk bil har hittat sin väg till landsbygden i södra Peru ju. Vi fick dessutom stanna vid sidan av vägen och vänta i någon timme på att folk skulle anlända, så att vi inte var först till vigseln trots att vi redan var ganska sena. Peruaner är tydligen inte världens bästa på att passa tider.

10830446_10152780776383691_4814368448699918205_o

11024735_10152780776508691_1651458403874666322_o

Efter lite om och men (ena vittnet hade inte kommit ännu, så vigseln fick avbrytas medan vi väntade i typ en halvtimme på att hon skulle behaga dyka upp) fick Frida äntligen gifta sig med sin Gerald. Det var så fint att det var väldigt svårt att hålla tårarna borta.

11046850_10152780776618691_2251557553537461152_o

Lite slitna och blåslagna, men ganska snygga ändå!?

11043345_10152780776928691_2899372472627422387_o
La familia ♥

11043467_10152780776993691_7599636633218603082_o

Brudparet med nära vänner.

10928882_10152780777508691_198784227187234459_o

Här är bilen vi kom i. Så himla fin.

11046966_10152780777628691_546534981297165307_o

11043433_10152780777708691_8731339530397026351_o

Jag och mamma!

11036219_10152780777793691_4633524005410056457_o

Sen åts det mat och dansades tills sent på natten. Antar jag. Vårt plan hem gick klockan 6 nästa morgon så vi var tvungna att tacka för oss ganska tidigt. Men världens finaste bröllop! Kan knappt förstå att min lillasyster numera är en gift tvåbarnsmamma.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Fina fina saker och några jobbigheter

DSC_0590

DSC_0580

DSC_0584

Smycken och juveler, och speciellt allt med turkoser eller kristaller i, är så himla dyrt i USA, antar för att alla hipsters gillar det. Men i Peru är såna här smycken nästan gratis, så jag kunde inte låta bli att köpa på mig ett helt lager när vi var där. Hur fina!? Det var dessutom det enda jag köpte – ringar, armband, halsband och örhängen i överflöd.

Idag jobbar jag för övrigt hemifrån. Vaknade imorse med en ganska otrevlig hosta och något som liknade feber, så jag tar det lite lugnt och hänger med katterna och kollar på Gilmore Girls medan jag jobbar. Kunde varit värre, antar jag. Paul ligger hemma hos sig med bronkit och en stukad fot, så med mitt blåslagna ben och hosta är vi ett ganska sorgligt par just nu. Det var en hård semester att komma hem ifrån. Men värt det.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Peru 2: Colca Canyon

Dagen efter vårt motorcykeläventyr blev vi upplockade på hotellet i Chivay klockan 7 på morgonen av min familj som hade hyrt en minibuss för att åka upp till Colca Canyon över dagen. Colca är känt för sina kondorer, en typ av jättelika gamfåglar som flyger över ravinen tidigt på morgnarna, och det ville vi ju inte missa.

Själva färden gick upp för pyttesmå kringelikrokiga bergsvägar med extremt dåligt underlag, och bussen skakade och lät så mycket att vi trodde att den skulle falla sönder. Men det höll oss vakna i alla fall, och tack och lov för det med den här utsikten.

DSC_0172

Efter någon timme var vi ända uppe vid Colca Canyon. Vi såg visserligen bara någon enstaka kondor, men det gör inte så mycket. Det var så fantastiskt vackert där uppe att inga ord gör det rättvisa. Antagligen det mest storslagna jag har upplevt. Naturen alltså!? Vilken jäkla grej.

Ungefär så här såg det ut:

DSC_0229

DSC_0224

Mitt ben var för övrigt ganska rejält svullet och Paul var ganska rejält sjuk. Men vi bet ihop ganska bra den här dagen. (Sen blev det dock värre.)

DSC_0196

DSC_0193

DSC_0202

Untitled-1

Jag vet att jag tjatar om detta, men Colca Canyon är alltså den näst djupaste ravinen i VÄRLDEN. Dubbelt så djup som Grand Canyon! Jag var såklart tvungen att se till att detta verkligen stämde. Life on the edge, baby!

DSC_0240

DSC_0233

Eftersom detta är något av en turistfälla fanns det förstås en massa folk som sålde saker också. Allt var väldigt fint och nästan gratis.

Sen åkte vi tillbaka ner för berget igen, och stannade lite här och var på vägen. Till exempel i en liten by där det fanns en tam lama som hette Esmeralda och en fågel av en större sort som man kunde ta kort tillsammans med.

DSC_0243

DSC_0248

Nya kompisar!

DSC_0236

Efter detta åkte vi – 8 vuxna och 2 barn – hem till en familj som bodde i en annan liten by i bergen för att äta en traditionell hemlagad peruansk middag. Men det får bli nästa inlägg.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Peru 1: Arequipa – Chivay på motorcykel

Alltså, den här Peruresan. Jag vet inte ens vart jag ska börja? Vi kan ta det mest dramatiska först, nämligen vår motorcykelresa från Arequipa till Chivay.

Jag hade ju bokat in oss på en privat guidad motorcykeltur upp till Colca Canyon, världens näst djupaste ravin. Personen jag pratade med kunde bra engelska och företaget verkade seriöst. Vi fick en adress att infinna oss på dagen innan färden för att prova ut fordon och utrustning. Vi antog att det skulle vara någon sorts garage eller butiksfront, men det visade sig vara ett bostadshus. Vi blev insläppta av en man som inte pratade ett ord engelska, men med våra ganska begränsade spanskakunskaper lyckades vi i alla fall förstå att Felipe, vår guide, var på väg men lite sen.

DSC_0106

Vi blev placerade i ett mycket märkligt möblerat rum fullt av soffor, stolar och med leksaker och spelkort utspridda över hela golvet. Sen satt vi där i 40 minuter innan Felipe äntligen dök upp, mycket ursäktande förstås.

DSC_0107

Hojarna dammades av och rullades ut. De hade nog inte blivit körda på ett tag, för det krävdes nya batterier i två av dem innan de ens startade.

DSC_0119

Vi hade kommit direkt från poolhäng och var inte direkt klädda för att köra motorcykel. Sandaler och shorts, liksom. Men det var en avstängd gata utan bilar, så det gick hyfsat bra att bara köra fram och tillbaka några gånger för att testa.

DSC_0123

Paul hittade en hoj som passade också. De här motocrosshojarna är ju lite annorlunda när man är van att köra Harley, men de är extremt lättkörda så det gick bra ändå.

Nästa dag blev vi upphämtade av Felipes bror, eftersom Felipe hade fått förhinder och inte kunde guida oss längre (?). Vi fick åka och dra på oss all utrustning och sen bar det av upp i bergen. Först genom Arequipas HELT galna stadstrafik. Där kör folk verkligen som att det är på liv och död. Det finns ingen som helst väjningsplikt, utan folk bara tutar och kör och hoppas att de inte krockar, typ. Jag fick extrem ångest att att åka bil i den trafiken, men på hoj gick det helt okej. Skyller på mitt kontrollbehov.

Sen svängde vi plötsligt off-road och det var då äventyret började på riktigt. “Vägen” vi åkte på, som gick slingrigt och brant rakt upp i bergen, var ingen väg utan snarare en stigformad stenhög. Det var extremt svår terräng, och jag som knappt har kört off-road innan pendlade mellan att tycka att det var väldigt spännande och att frukta för mitt liv. Till och med Paul, som har kört motocross i hela sitt liv, sa att det var något av det mest avancerade han varit med om.

DSC_0129

Och så hände det oundvikliga. Mitt framhjul träffade en stor upphöjning i marken från fel vinkel och hela hojen kastades åt sidan. Jag tappade kontrollen och kraschade ganska hårt. Det gick så fort så jag minns inte så mycket mer än att jag plötsligt låg på marken med högra benet fastklämt under 140 kilo motorcykel. Jag skrek “MY LEG MY LEG MY LEG” helt hysteriskt tills Paul kom springade och lyfte bort hojen. Sen låg jag stilla på marken i kanske en halvtimme med såna smärtor i höger arm och axel att jag inte kunde röra mig. Tack och lov hade jag i alla fall ordentliga stövlar på mig och benet var inte brutet.

Fotot ovan tog Paul efter att jag äntligen lyckades ta mig upp till sittande. Vi var så pass högt uppe i bergen att luften var så tunn att det knappt gick att andas. Så ovanpå den kanske värsta smärtan i mitt liv höll jag dessutom på att svimma av syrebrist.

DSC_0137

Det tog ett ganska bra tag innan vår guide upptäckte att vi inte var bakom honom längre och kom tillbaka och letade efter oss. Jag trodde på fullaste allvar att han hade övergivit oss helt.

DSC_0135

Vi hade bara kommit ungefär 20 av totalt 200 kilometer när detta hände, och jag hade verkligen hatat mig själv om jag gett upp så tidigt. Så jag bestämde mig helt enkelt för att ignorera smärtan och det faktum att jag inte kunde andas, och vi fortsatte köra.

DSC_0139

Och när den värsta off road-biten var över möttes vi istället av den här naturen. Omgivna av öken och snöklädda vulkaner, milsvid utsikt åt alla håll, och horder av vilda lamor som korsade vägen framför oss så att vi hela tiden fick vara på vår vakt.

Untitled-1

Sen kom vi ut på landsvägen och hittade en mycket liten restaurang mitt ute i ingenstans där vi stannade för att dricka vatten, äta en macka, samt bara allmänt samla energi. Där kom en hel flock får springade i full fart. De stannade för att sniffa på våra hojar lite, sen sprang de vidare. Mycket märkligt.

DSC_0145

Och ungefär här började nästa del av äventyret, den delen som vi inte alls hade varit beredda på. Här började det nämligen spöregna. Vi var väldigt långt från civilisationen och hade inte så mycket val – det var bara att fortsätta köra. Och regnet var väl okej, men sen började det hagla. Och åska och blixtra. Och sen gick regnet över i snö. Och plötsligt befann vi oss på den absoluta toppen av berget, där det låg en halv decimeter snö på vägen och det knappt gick att hålla hojarna raka. Så vi gled runt på hala vägar, i genomvåta handskar, stövlar och byxor, medan snöregnet öste ner, och försökte så gott vi kunde att undvika både alla miljoner halvmeterstora hål i vägen samt mötande trafik.

Untitled-3
Vi körde i de här förhållandena i ungefär 10 mil, och jag har aldrig någonsin varit så övertygad om att jag skulle dö som under de 10 milen. Men vi klarade det. Vi tog oss ner till Chivay, den by i en dal på andra sidan berget där vi skulle stanna över natten.

Vi tillbringade en iskall och ganska sömnlös natt på ett hotell som saknade väldigt mycket i form av bekvämligheter. Jag hade så ont i benet att jag varken kunde gå eller sova, och Paul som hade en begynnande förkylning redan innan resan var vid det här laget däckad i något som liknade en lunginflammation.

Innan vi gick och la oss förklarade jag för vår guide att det inte fanns en chans att vi skulle köra hoj tillbaka igen. Hela min familj skulle till Chivay tidigt nästa morgon i en hyrd minibuss, så de kunde hämta upp oss på vägen. Vi gav guiden lite pengar för att kunna frakta hojarna tillbaka till Arequipa igen, och sen var det inte så mycket mer med det.

DSC_0156

Det här var utan tvekan det mest dramatiska, läskiga, och miserabla jag någonsin utsatt mig för. Men samtidigt var det något av det häftigaste jag har gjort. För bortsett från snö och hagel och åskväder och genomfrusna fingrar och läskig terräng och skadade ben och monsterförkylningar så minns jag detta: den fantastiska utsikten när vi körde ner mot Chivay, en liten by på botten av en dal omgiven av den vackraste naturen jag någonsin sett. Lamor, alpackor, får och hundar som sprang vilda precis överallt. Enorma vulkaner åt alla håll. Att köra hoj på slingriga bergsstigar i Peru, 5000 meter över havet, genom snö. Snö! Det galnaste äventyret någonsin, och jag är så glad att vi överlevde för att kunna berätta om det.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Hemma igen

Hej bloggen! Vi är äntligen hemma i San Diego igen efter 10 extremt händelserika dagar i Arequipa, Peru. Vi landade sent igår kväll och jag sitter på jobbet nu, helt utmattad och med ont i hela kroppen, så jag behöver nog återhämta mig lite innan jag orkar börja gå igenom bilder och sätta ord på allt vi har varit med om. Så under tiden bjussar jag på den här bilden från min systers bröllop. Nu är jag kanske inte helt opartisk, men är hon inte den vackraste bruden ni någonsin sett!?

wedding

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Sun’s out, buns out

Har verkligen ingenting intressant att blogga om den här veckan. Förutom detta: vi flyger till Peru imorgon! Fast det vet ni ju redan, som jag tjatar. Har ingen dator med mig och inga tidsinställda inlägg, så det blir nog tyst här ett litet tag.

På plussidan har jag i alla fall hittat den perfekta resefrisyren, några år efter alla andra.

sannabun

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Nuvarande sjukdomstillståndet

Jag hade alltså tid hos en ny specialist igår för handleds- och axelproblemen, och det här var den första läkaren på väldigt länge som faktiskt spenderade mer än fem minuter med mig, ställde relevanta frågor och gjorde en ordentlig fysisk undersökning, samt läste igenom hela min journal. Det borde man kanske förvänta sig av alla läkare man träffar, men de andra specialister jag har varit hos hittills har varit mer intresserade av att skicka problemet vidare till någon annan.

Under besöket hann jag med både att få axeln röntgad, samt att få en kortisoninjektion i handleden. Har såklart ingen garanti för att det kommer hjälpa, och just nu är det ganska ömt och svullet, men det är i alla fall den första potentiella riktiga lösningen jag har fått på handledsproblemen. Och eftersom jag har haft ont i snart ett år är jag vid det här laget villig att prova nästan vad som helst.

Och så har jag sjukgymnastik idag och akupunktur imorgon. Och på fredag sticker vi iväg på 10 dagars semester utan dator och jobbstress. Om inte allt detta hjälper i alla fall lite så vet jag inte vad jag gör. Hugger av mig handen kanske.

sannaberg

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Musikrelaterat motorcykeltips

Eftersom ni verkar vara en del som läser här som kör hoj eller är intresserade av att börja tänkte jag tipsa om något av det bästa jag har köpt i utrustningsväg, nämligen en bluetoothspelare för motorcykelhjälm. Hamnar möjligen i kategorin “onödig lyx” men sånt tycker jag att man får unna sig ibland.

De här små apparaterna kommer med högtalare som man fäster på insidan av hjälmen, och sen är det bara att hooka up mobilen och lyssna på Spotify medan man cruisar. Det är så himla mycket bekvämare än att köra med hörlurar, plus att man samtidigt hör trafikljud och sånt som händer omkring en så det är hyfsat säkert också. De där slingriga bergsvägarna blir så himla mycket trevligare med en bra playlist i öronen.

helmet

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Veckan som kommer

Hakar på Egon och Nostalgifabriken och kör en liten genomgång av de kommande dagarna, mest för att jag har en förhållandevis händelserik vecka framför mig.

Måndag: Idag alltså. Imorse hann jag med ett läkarbesök där jag bland annat fick en kortisoninjektion i handleden, vilket jag nog skriver mer om senare. Ja, sen har det varit jobb och möten och snart ska jag 1) gå till en piercingstudio och fråga om de kan sätta i mina tydligen mycket avancerade örhängen åt mig, eftersom jag var tvungen att ta ut dem när jag gjorde min magnetröntgen för några veckor sen, och 2) gå hem och färga håret.

Tisdag: Jobb, jobb, jobb. Samt sjukgymnastik. Och packa klart inför vår Peru-resa på fredag.

Onsdag: Jag har bokat tid för akupunktur efter jobbet, vilket kan bli spännande. Har aldrig gjort detta förut. Sen direkt iväg på AW på en ganska nyöppnad bar precis vid baseball-arenan Petco Park.

Torsdag: Kommer antagligen att stressa mig igenom min sista arbetsdag innan semestern, för efter jobbet kör jag och Paul till Los Angeles för att sova hos några kompisar som bor nära LAs flygplats.

Fredag: Vi flyger till Peru! Har en 40 minuter kort mellanlandning i San Salvador som jag är en smula nervös över. Räknar kallt med att våra väskor inte kommer hela vägen fram, men vi får väl se. Knock on wood.

Lördag & Söndag: Vi landar i Arequipa klockan 7 på morgonen på lördagen, så behöver nog gå och lägga oss och sova i några timmar det första vi gör. Sen ser jag fram emot att äntligen få träffa min mamma, styvpappa, syster, blivande svåger samt systerdöttrar som redan är på plats i Peru. ÅH.

family
Familjen ♥

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Om kärleken till riktigt gamla fordon

paulshoebox

När jag var på väg hem från jobbet igår råkade jag få syn på en parkerad bil som såg exakt ut som min killes, fast med ett helt baksäte på taket. Det visade sig att hans bil hade gått sönder ungefär ett kvarter från mitt hus några timmar tidigare, och att han hade varit där och meckat med den sen dess.

När jag körde förbi var den nästan färdigfixad, så jag gjorde det enda hjälpsamma jag kunde komma på och åkte hem och hämtade öl från min kyl och promenerade över med den.

Så här är det i alla fall ganska ofta när man är tillsammans med en kille som så passionerat älskar riktigt gamla fordon att han kör till jobbet varje dag antingen i en -51 Ford utan fönster eller på en gammal Harley-chopper från samma årtionde. Det nyaste fordonet han äger är en annan chopper från 70-talet. Så min skrotiga pickis från 1996 (med fönster! vindrutetorkare! blinkers! AC!) känns sprillans ny i jämförelse.

Sen fick jag köra hem Forden åt honom, vilket var en smula nervöst eftersom den är så låg att det knappt går att se ut genom den. Ha! Men det gick bra ändå.

sannashoebox

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Alla hjärtans dag i svampgrottorna

I lördags var det som bekant Alla hjärtans dag. Jag och Paul hade ett fullspäckat schema hela dagen, och började med att hajka till något som kallas för the Mushroom Caves i Solana Beach i norra San Diego.

DSC_0044

DSC_0050

Vi tog en utmarkerad gångstig tills vi hittade en skylt som det stod ”No Trespassing” på. Där svängde vi in, som de rebeller vi är, och fick klättra upp för ett brant och väldigt snårigt berg tills vi nådde toppen.

DSC_0067

DSC_0069

Där stod vi plötsligt och stirrade rakt ner i en stupande brant ravin, med havet bakom oss och motorvägen Interstate 5 framför oss. Och trots att vi har åkt förbi hur många gånger som helst är det helt omöjligt att gissa att den här grottravinen ligger gömd här, in plain sight.

DSC_0082

DSC_0087

Bilderna gör det inte rättvisa, det är svårt att fånga den där sugande magkänslan när man står vid toppen av en brant klippvägg och lätt skulle kunna falla mot sin död om man skulle råka trampa fel för nära kanten. Men vi överlevde! Tack och lov, eftersom vi hade planer att åka och kolla på detta senare på eftermiddagen:

DSC_0121

Flat track racing i Del Mar! Den mest romantiska Alla hjärtans dag-dejten vi kunde tänka oss.

  • Facebook
  • Twitter
  • email