Söndagslista

Nu snor jag en liten lista av Hanapee.

1. Om du fick välja att leva i en tv-serie, vilken skulle du välja att leva i då?
Gilmore Girls! Att få bo i Stars Hollow och droppa obskyra populärkulturreferenser hela dagarna är typ min stora dröm här i livet.

2. Vad ville du bli när du blev stor när du var barn?
Författare och journalist. Ändå inte så himla orealistiskt kan jag tycka?

3. Vilken är din favoritdoft?
Sommar.

4. Om du var en stor stenbumling, var skulle du vilja ligga still då?
Eh jamen kanske högst uppe vid toppen av Haiku-trappan på Oahu. Skulle kunna tänka mig att ligga still där även om jag inte var en stenbumling.

5. Du får veta att jorden kommer gå under om tolv timmar. Vad gör du?
Får grav dödsångest och blir handlingsförlamad, antagligen.

6. Vilket är ditt favoritverktyg?
Har ett universellt Harley-verktyg som kommer väl till hands varje gång något lossnar på min hoj, vilket händer ganska ofta. Det finns liksom en anledning till att de här maskinerna kallas Milwaukee vibrators.

7. Vad gör du om tio år?
Då bor jag nog på en stor gård full av adopterade djur tillsammans med Paul och alla våra motorcyklar.  Och så kanske jag äntligen har skrivit den där debutromanen?

8. Vilken är din bästa danslåt?
Kan verkligen inte påstå att jag har någon.

9. Om du var skitbra på att sy, vad skulle du sy då?
En klänning att ha på mig på min systers bröllop. Ha ha haaaaa. *Sliter mig i håret*

10. Hur skulle du hantera det om du vann typ 108 560 000 euro?
Alltså, hur jag skulle reagera eller vad jag skulle göra med pengarna? Jag skulle bli väldigt glad och sen skulle jag nog säga upp mig och resa jorden runt. Och göra något som verkligen hjälper människor som behöver det.

11. Vilket är ditt bästa recept och varför, får vara mat eller bak?
Just nu gillar jag allt med fårost och rödbetor.

12. Är du beroende av något?
Friheten och vinden i håret?

13. Vilken musik triggar din nostalgiska sida mest och varför?
Gammal svensk punk, typ Ebba Grön, Asta Kask och KSMB. För att det formade vem jag blev så himla mycket, men finns inte på amerikanska Spotify så jag kan inte bara lyssna på det hur som helst.

14. Vad gör dig riktigt förbannad?
Sexism, rasism, homofobi, Aftonbladets kommentarfält, det politiska klimatet i Sverige, det amerikanska sjukvårdssystemet, folk som kör som idioter, exakt alla argument mot homoäktenskap, polisvåld, #inteallamän, abortmotståndare, när internet inte funkar. Och kanske sjutusen grejer till.

15. Har du något riktigt bra husmorstips?
Har verkligen tänkt på detta nu ett tag, och nä, kan inte ens komma på ett halvbra husmorstips?

16. Finns det någon reklam du tycker är riktigt bra?
Har inte kabel-tv så jag kollar inte på reklam, alls. Fast idag är det Super Bowl, som egentligen bara är intressant just för reklamen, så jag får kanske göra ett undantag.

17. Är du lik dig nu, som du var när du var barn?
Jag gillade böcker och djur väldigt mycket som barn, och det gör jag fortfarande. Annars tror jag inte att jag är mig speciellt lik. Hade definitivt inte färgat hår och tatueringar när jag var barn.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Wow?

Det här med att WOW air flyger från USA till Skandinavien för under 200 dollar per person, vad ska man tycka om det egentligen?

Spontant känner jag att jag vill säga upp mig och börja resa på heltid. Och: jag kan få träffa min familj oftare än vart tredje år!

Men rent långsiktigt undrar jag hur pass hållbart detta är. Vi borde väl egentligen flyga betydligt mindre, inte mer.

wowair

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Det goda livet

Det är fredag. Hade planer att gå ut ikväll med några kompisar, men det fick ställas in eftersom en av dem blev sjuk. Och min kille är iväg och campar hela helgen.

Men vet ni, jag tycker att det är så himla skönt?

De senaste åren har jag blivit så himla opeppad på att gå ut. Det känns så sjukt ovärt att betala dyra pengar för att dricka alkohol i en lokal full av jobbiga människor man inte känner och lyssna på musik man inte gillar, och som dessutom spelas så högt att man inte kan föra en ordentlig konversation. Och så alla jäkla fulla snubbar. Tack men nej tack.

Sitter alla gånger hellre hemma och tar en öl på soffan med trevligt sällskap och katter och bra musik. Eller läser en bok istället.

Inser att jag låter som Magda 82 jordsnurr nu, men så får det väl vara då. *Tant och stolt*

catbeer

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Istället för camping

Den här helgen fyller min vän Fred år. Förra året firade vi genom att åka på motorcykelcamping i Joshua Tree, trots att det var SVINKALLT ute. Vi körde över bergen genom Idyllwild, och när vi kom ner på andra sidan var mina fingrar så genomfrusna att de var mörklila. Har aldrig varit så kall i hela mitt liv, vilket ändå säger en del när man är uppvuxen i Sverige.

Nu i helgen är det dags för födelsedagscamping med samma gäng igen. Jag övervägde att hänga på, men ändrade mig när jag insåg att det inte är värt det. Jag flyttade liksom till andra sidan jorden för att aldrig behöva frysa igen. Dessutom ska det regna hela helgen, och det enda som är värre än att vara kall är nog ändå att vara kall och blöt.

En fin grej dock är att min kille kommer så bra överens med mina kompisar att han åker iväg och campar med dem utan mig den här helgen. Mina killkompisar brukar aldrig gilla någon som jag dejtar. Men de älskar Paul! Det gör mig så himla glad att han kan umgås med mina vänner utan mig, speciellt när jag helt enkelt bara är för mesig för att hänga på.

Bortsett från kylan var det i alla fall fint förra året. Här kommer några bilder som jag hittade på min kompis Nicks blogg.

jt5

jt1

jt2

jt3

jt4

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Ute i vimlet

Härom veckan ställde mitt jobb till med stor fest för att fira folk med nya spännande idéer i San Diego. The Big Ideas Party hette det, passande nog. Min redaktör höll i en superintressant paneldebatt med ett par intressanta personer. Bland annat en kvinna i chefsposition på Qualcomm, som har som strategi att varje gång hon blir befordrad se till att det är en kvinna som får ta över hennes gamla tjänst. Hon pratade också om ett tekniskt sommarläger de håller för 11-åriga flickor för att få fler tjejer intresserade av att utbilda sig till ingenjörer. Alltså, sånt här är ju så himla viktigt, och det känns på något sätt betryggande att ett så gigantiskt företag aktivt jobbar för att värva fler kvinnor.

Andra höjdpunkter på festen var i vanlig ordning en massa god mat och öppen bar. Och så hamnade vi på bild i vimlet också. Foton tagna av Eddie Garcia III, lånade från San Diego Magazine.

bigideas3

bigideas1

bigideas4

  • Facebook
  • Twitter
  • email

28 going on 90

Jag har gått på sjukgymnastik för två olika skador i mitt liv. Första gången var för ungefär 10 år sen, när jag jobbade extra som spärrvakt i tunnelbanan och fuckade up min vänsteraxel genom att sitta och stämpla biljetter hela dagarna. Andra gången var förra året, efter att jag stukade höger handled i en motorcykelolycka. Men det vet ni ju redan.

Nu har det gått nästan ett år sedan olyckan, och inte nog med att handleden verkligen inte har läkt det minsta, nu har min axelskada dessutom kommit tillbaka igen. Med ganska stor sannolikhet eftersom jag har behövt kompensera genom att använda vänster hand och arm så mycket under det senaste året.

Och nu har jag så ont att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen? Det är helt olidligt att försöka jobba framför en dator hela dagarna när man varken kan röra vänster eller höger arm, hand eller axel ordentligt. Har pratat med min chef och vår human resources-person, så nu provar vi lite olika grejer för att se om något funkar.

Min husläkare har föreslagit ett par gånger att jag borde hitta ett nytt jobb där jag inte sitter framför en dator. Men jag kan inte komma på ett enda yrke där man inte gör det (förutom rent fysiska jobb som typ byggjobbare och liknande, men det känns inte som att det skulle vara enklare för kroppen att hantera direkt)? Dessutom har jag inte den typen av skills.

Ändå ganska frustrerande med tanke på att jag är 28 år, men min kropp beter sig som den är 90. Aghhh. Jag ska i alla fall på magnetröntgen nästa vecka, och idag efter jobbet har jag en massage inbokad. Man får göra vad man kan.

fuckeverything

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Ökenäventyr galore

Den här helgen var helt fantastisk, så håll i er för här kommer en bildkavalkad.

20150124_123222

Jag blev inbjuden av ett gäng tjejer (som jag känner ytligt genom Babes Ride Out och Instagram men inte har hängt så mycket med tidigare) att följa med på äventyr över helgen, och jag är ju som bekant inte den som tackar nej till äventyr. Vi möttes upp hemma hos Mitch, som bor två kvarter från stranden i Oceanside. Där var det typ 28 grader varmt och perfekt motorcykelväder.

DSC_0050

Vi körde till Julian där vi hade hyrt en stuga. Enligt väderleksrapporten skulle det vara ganska kallt uppe i bergen, så vi stannade ungefär halvvägs och drog på oss ganska många fler lager kläder än vi hade när vi åkte hemifrån. Vad vi hade glömt att kolla efter var dock vind, och det visade sig vara en strong wind advisory i effekt hela helgen. Och att köra motorcykel i stark vind är inte speciellt trevligt. Jag kör typ hundra gånger hellre i regn och hagel än i vind. Vi överlevde dock minitornadon och tog oss ända fram till stugan.

DSC_0055

DSC_0058

Solen gick ner precis när vi kom fram, vilket gjorde utsikten helt fantastisk trots att det var svinkallt och vi höll på att blåsa bort.

DSC_0079

DSC_0085

DSC_0088

Vi bunkrade upp oss i stugan med snacks och ost och öppen spis. Sen satt vi uppe och pratade typ hela natten medan det blåste så hårt utanför att fönsterna skakade. Vi var liiiite oroliga för att våra hojar skulle blåsa omkull, men det hjälpte kanske att vi alla kör 300-kilos Harleys för nästa morgon stod de precis där vi hade lämnat dem.

DSC_0107

Det blåste dock fortfarande så hårt att det inte kändes som en bra idé att köra hoj. Så vi trängde in oss alla 6 i Mallories truck och körde vidare någon timma österut tills vi kom till Anza-Borrego-öknen.

DSC_0120

DSC_0213

Jag älskar öknen. Kanske för att det är så exotiskt när man kommer från Skandinavien, men också för att klimatet verkligen passar mig. Torrt och varmt.

DSC_0126

Öken-klipp-siluett-selfie.

DSC_0129

DSC_0140

Vi hade en hajk planerad genom Slot Canyon, som är liksom en väldigt trång gång inmejslad mellan höga bergsväggar?

DSC_0167

DSC_0168

 

DSC_0195

DSC_0198

Alltså, naturen!? Så himla ballt. Det här är helt klart en av de vackraste platserna jag någonsin besökt. Tog över hundra bilder, men ingen av dem gjorde verkligheten rättvisa.

DSC_0201

Hajk-selfie!

Sen åkte vi tillbaka till Julian och hämtade hojarna. Det var svinkallt och svinblåsigt under första halvan av hemfärden, men när vi kom ner till bergets fot var det sommarvärme och sol igen. Så här är det i Kalifornien. Strand, berg och öken inom bara ett par timmar från varandra. Älskar’t.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Klänningskrisen, del 3

Okej, ni vet den där klänningen jag beställde till min systers bröllop? Den kom häromdagen. Är inte helt nöjd, kanske mest med tanke på att jag beställde en storlek S och fick en storlek L. Den kom dock hela vägen från Kina, så det är kanske inte riktigt läge att skicka tillbaka och vänta på en ny. Vi åker liksom till Peru om en månad.

Jaja. Det löser sig nog det här också.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Mysteriet med Vikingagården

Jag var iväg på motorcykel- och ökenäventyr hela helgen med ett gäng kompisar. Det kommer ett inlägg om detta, men först tänkte jag bara visa något märkligt som jag av en händelse snubblade över. Vi hade hyrt en avlägsen stuga i närheten av Julian, som ligger uppe i bergen mitt ute i ingenstans. När vi var nästan framme fastnade min blick på en skylt precis utanför grannhuset.

DSC_0222

En av tjejerna jag var där med, som jag inte kände speciellt väl, visade sig vara helt besatt av Sverige. Hennes mormor var svensk och hon hade en dalahäst tatuerad på benet och ett Sverige-klistermärke på hojen. Och så kunde hon några enstaka ord på svenska.

Så när vi såg det här var vi såklart tvungna att stanna och ta en massa bilder. Det ligger alltså någon sorts svensk gård längs med en slingrig bergsstig flera mil från civilisationen, i Julian i södra Kalifornien?

DSC_0218

Jag hade absolut noll täckning på mobilen hela helgen (så långt ute i ingenstans var vi) men när jag kom hem satte jag mig och googlade Vikingagården. Och hittade… ingenting? Förutom detta. En notis i Julians lokaltidning från 2004. Och en liten annons från 2005.

ats
allthingsswedish

Det konstigaste tycker jag ändå är detta. Vi var en svensk och fem amerikaner, varav en med svenskt ursprung. Vi hade hittat och bokat vår stuga online, utan att ha varit där förut. Och precis bredvid ligger en svensk gård? Lilla Sverige, av alla språk och alla länder i hela världen? Ibland känns världen så himla liten.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Magnetröntgen och tatueringar

Eftersom min handled vägrar läka har jag fått tid för en MRI om två veckor. När jag pratade med damen som bokade in mig frågade hon bland annat om jag var klaustrofobisk och om jag hade tatuerat mig nyligen. Eftersom svaret på den senare frågan i princip alltid är JA blev jag lite chockad när jag faktiskt tänkte efter och insåg att sist jag tatuerade mig var ganska exakt ett år sen. Ett år!? Så länge har jag aldrig gått mellan tatueringar förut.

Problemet är att jag måste hitta en ny tatuerare. Alla mina kompisar som tatuerar har flyttat från San Diego och jag är inte helt sugen på att gå till någon jag inte känner och betala fullt pris. Inser att det är en smula bortskämt, men när man knappt har betalat för tatueringar på väldigt många år känns det ganska ovärt att plötsligt punga ut med 100+ dollar i timmen.

Sist jag tatuerade mig var när jag och Jess var i Nashville förra året och hälsade på vår kompis Jay som precis hade flyttat dit från San Diego. Nu funderar jag på att helt enkelt åka och hälsa på honom igen. Så här fint var det sist:

nashville

Obs att snubben som blir tatuerad på sista bilden spelar keyboard i Lynyrd Skynyrd (!!!). Samt att jag fick tatuera in mitt namn på Jays ben.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Varför alla borde lära sig att koda

Något av det bästa jag har gjort för mig själv, även om jag inte insåg det då, är att lära mig koda. När jag var typ 13-14 och hängde väldigt mycket på Skunk och Lunarstorm råkade jag komma in på det här med HTML mest för att kunna göra min Skunksida lite roligare. Sen gjorde jag en hemsida till mitt band, och sen ett par till åt kompisars band, och sen bara fortsatte det. Jag lärde mig det mesta genom att läsa en himla massa kod och försöka klura ut den. Men det var verkligen bara en hobby och absolut aldrig något jag trodde att jag skulle jobba med.

Men fast forward till nästan 10 år senare, när jag stod nyutexaminerad och pank med en kombinerad journalist- och litteraturvetenskapexamen i ett helt nytt land under ett av de värsta åren för ekonomin sen depressionen. Då är det liksom inte läge att till varje pris följa sina journalistdrömmar. Då tar man första bästa någorlunda kvalificerade jobb som erbjuds.

Och då kom mina HTML-skills plötsligt väldigt väl till hands. Jag fick jobb som webbdesigner på en kreativ byrå och stannade där i nästan 4 år. Sen fick jag ett nytt jobb som copywriter på ett företag som egentligen inte hade någon webbdesigner, så jag fick ta på mig den rollen också. Och ungefär vid det laget insåg jag vilken fantastisk kombination det är, att få både skriva och koda.

Nu när jag jobbar på en tidningsredaktion och får göra allt från att bygga hemsidor och designa marknadsföringsmaterial till att skriva artiklar och gå på events, så inser jag vilken jäkla tur det är att jag började lära mig att skriva kod som 13-åring. Tack vare Skunk har jag idag mitt drömjobb. Vem hade trott?

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Hojrock!

Häromveckan fick jag en förfrågan om att börja gästblogga för Hojrock, som är Skandinaviens största motorcykelträff. De håller på att lansera en ny webbsajt med ambitionen att få fler personer att få upp ögonen för hojåkande, vilket jag förstås tycker är en helt strålande idé. Speciellt om det kan få in fler tjejer i kulturen, eftersom den historiskt sett är sjuuhuuukt mansdominerad.

Tänker att jag nog flyttar en del av mina mer nördiga motorcykelskriverier åt det hållet istället, vilket kanske kan glädja er som är helt ointresserade av mina hojinlägg.

Sajten är inte uppe ännu, men den som är intresserad kan kolla in deras Facebooksida så länge. Där finns bland annat en liten presentation av yours truly.

hojrock

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Ninja & Turtle

ninjaturtle3

Jag tog min katt Turtle till veterinären igår. Hela den här grejen med Coco har nog gjort mig en smula paranoid, för nu tror jag att minsta lilla grej är livshotande och jag klarar liksom inte ens av tanken på fler djur som inte mår bra. Det var i alla fall inget fel på Turtle, förutom att hon kanske är en liten smula rund om magen. Veterinären föreslog en bantningskur, vilket kan bli intressant eftersom den här katten får ett mindre sammanbrott så fort hon ser botten på sin matskål. Det kanske dock förklarar varför hon är så tjock…

ninjaturtle2

De här två alltså. Vet inte vad jag skulle göra utan dem. Eller jo, jag skulle antagligen ha en soffa som inte var täckt av katthår och klösmärken. Men where’s the fun in that?

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Hoppas på Världens Sämsta Hus™

Åh, ni är så bra på att peppa! När jag fattar stora beslut brukar det oftast gå till så här: Jag sover på saken, och om det första jag tänker på när jag vaknar nästa morgon är grejen jag försöker fatta ett beslut om så betyder det att mitt undermedvetna har gett sin tillåtelse och att det bara är att köra. Och det första jag tänkte på när jag vaknade i morse var det här huset.

Nu är just det här beslutet visserligen ganska orealistiskt eftersom vi inte har en rimlig handpenning undanlagd. Men jag tänker ändå ringa mäklaren och se om vi kan få komma på en visning. Förhoppningsvis visar det sig att huset verkligen suger och att vi absolut inte vill bo där ändå. Håller tummarna för det.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Det jobbiga med att leta hus när man egentligen inte letar hus

Jag har ju nämnt förut att Paul och jag går på ganska mycket husvisningar tillsammans. Och när vi inte går på visningar brukar vi köra runt i områden vi skulle kunna tänka oss att bo i och leta efter hus som vi skulle kunna tänka oss att bo i. Sen kollar vi på Zillow.com exakt hur mycket de är värda för att se om vi skulle ha råd att bo där.

Det här får väl räknas som någon form av ganska avancerat bostadsknarkande, speciellt eftersom vi egentligen inte letar bostad just nu. Men för framtida bruk har vi i alla fall hittat ett område som passar oss både geografiskt, demografiskt och prismässigt. Och idag hittade jag det här huset till salu i just det området. Det är kanske det perfekta huset (öppen spis! pool! gigantisk uteplats! parkettgolv! stort garage! fruktträd!), och så pass prisvärt att vi skulle kunna ha råd med det idag om vi verkligen ville.

Och det är det här som är så himla surt med att kolla på bostäder innan man är redo att köpa. Då kommer det ju dyka upp såna här guldklimpar som någon annan jävel kommer knipa med en gång, och så sitter vi där om några år och ångrar att vi inte köpte Världens Bästa Hus™ när det var till salu. Jaja. Dagens i-landsproblem!

house3

house1

house2

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Det bästa sättet att rensa tankarna

Förra veckan var verkligen den sämsta någonsin, och jag var tvungen att komma bort från mina egna tankar ett tag. Det enda sättet jag vet att göra det på är att sätta sig på hojen och bara köra. Så det gjorde jag.

Det var en fantastiskt vacker dag och knappt några bilar ute, så jag drog upp volymen på högtalarna jag har i hjälmen och lyckades koppla bort precis allt utom hojen och vägen framför mig i ett par timmar.

Stannade vid Otay Lake och andades frisk luft också, en annan ganska läkande syssla.

DSC_0040

DSC_0012

DSC_0019

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Några tankar en månad senare

Idag har det gått en månad sen min ögonoperation. Jag vet detta eftersom jag just fick ett email från min ögondoktors assistent, som gratulerade mig på mitt “1 month vision anniversary”. Snällt!

Det känns så sjukt att tänka på att jag under 10 års tid hade så dålig syn att jag var tvungen att använda kontaktlinser varje dag. Och nu har jag plötsligt perfekt syn!? 20/15 i båda ögonen, så bra såg jag aldrig ens med linser. Det är så obeskrivligt skönt att slippa krångla med linser och linsvätska och det är fortfarande helt fascinerande att vakna på morgonen och kunna se, utan att behöva göra något. Samt att kunna se saker tydligt på långa avstånd. Som magi är det.

Så tack käre gode LASIK för synens gåva. Det kostade skjortan men det kan fanimej ha varit det bästa jag någonsin köpt.

Det står dock fortfarande på mitt körkort att jag “must wear corrective lenses while driving.” Det borde man kanske ändra, eller?

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Aftermath

Tack fina ni för kommentarerna på förra inlägget, de värmer. Jag är så dålig på att hantera döden. Jag känner knappt någon som har dött så jag har liksom inte fått öva, vilket jag förstås är oändligt tacksam över. Men det blir extremt svårt när det väl händer.

Paul har verkligen haft sin beskärda del av döden i sitt liv, och är mycket bättre på att handskas med den här situationen än jag är. Men jag tänker att det nog är bra, att ha någon som är stabil att luta mig mot när jag är raka motsatsen.

Jaja. Det går väl över det här med. Idag har jag till exempel inte gråtit alls hittills så det får väl betraktas som att saker går i rätt riktning. Nu känner jag mig mest bara passivt arg gentemot de förra ägarna för att de inte kunde fatta det här beslutet, så att vi tvingades göra det istället.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Vi tog Coco till veterinären igår för att försöka hitta en lösning på hennes grova, eskalerande ångest och destruktiva beteende. Och veterinären sa detta.

Han sa att den här typen av grav separationsångest är extremt svår att bota, och hos äldre hundar i princip omöjlig. Det kan gå att göra det bättre, med intensiv träning under lång tid med en utbildad hundpsykolog, men att det ändå inte finns några garantier för att det kommer att hjälpa. Det finns också mediciner och liknande som kan hjälpa i vissa fall, men att i princip proppa sitt djur fullt med lugnande varje dag är ingen långsiktig lösning och inget värdigt liv.

Han sa att Coco förmodligen har haft den här störningen i hela sitt liv, och att det är därför hon har haft så många ägare. Ingen klarar av att ta hand om en hund som inte kan bli lämnad ens i fem minuter utan att bli helt panikslagen, och som förstör ens hem och bryter sig ut. Inte ens om hunden i fråga är fantastisk när hon har människor omkring sig.

Han sa att många hundhem gör allt de kan för att hundarna ska bli adopterade, inklusive att försköna eller undanhålla mentala problem.

Han sa att det antagligen bara är en tidsfråga innan hon skadar sig själv, eller andra djur och människor, under en av sina ångestattacker. (Hon attackerade en hund under en av de första dagarna vi hade henne.)

Han sa att hundbur fungerar för många hundar med liknande symptom, men eftersom hon hade uppvisat sån ångest inför buren på hundhemmet är chansen stor att hon skulle skada sig själv i en bur.

Han sa allt det som vi redan hade tänkt men inte vågat säga.

Han sa att det bästa för Coco vore att låta henne få somna in och slippa sina inre demoner.

För det är det viktigaste. Det handlar inte om materiella ägodelar eller vårt eget dåliga samvete eller att få leva till varje pris. Det handlar om en hund som inte mår bra och förmodligen aldrig kommer att göra det, och det måste gå före allt annat.

 

Och det var det svåraste beslutet jag, vi, har behövt fatta. Vi hade kunnat ta ytterligare en vecka, eller en månad eller ett år, att tänka på saken och skjuta upp det tills problemen blivit ännu värre, men vi insåg båda två att det hade varit själviskt. Eller, Paul och veterinären insåg det. Jag satt på golvet med Coco i famnen och grät som ett litet barn.

Men hon har fått somna in nu. Jag hoppas att hon är i hundhimlen där hon aldrig behöver vara ensam igen.

 

Men det gör ont. Sen igår har jag gråtit mer än jag kan minnas att jag har gjort någon gång tidigare, och jag sov inte mer än kanske två timmar inatt. Coco bodde bara hos oss i en månad, men jag hoppas, och tror, att det var en av de bättre månaderna i hennes långa liv. Hade vi inte adopterat henne hade hon med all sannolikhet dött på djurhemmet, ensam och sönderstressad i en liten bur. Och hade vi frånsagt oss ansvaret och lämnat tillbaka henne till hemmet hade samma sak hänt. Vi tog hem henne för att ingen annan ville ha henne.

Coco blev 10 år gammal. Hon fick leva länge, längre än hon förmodligen borde ha fått. Hon var tillfreds när hon hade människor omkring sig, men djupt olycklig när hon inte hade det.

Och fastän den logiska delen av mig vet att vi gjorde rätt är jag fullkomligt hjärtekrossad. Är hemma från jobbet idag för att jag inte kan sluta gråta.

Vila i frid, älskade hund. Vi saknar dig så det gör ont.

cocolove

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Coco the Destroyer

Vi har haft Coco nu i en knapp månad, och med undantag för att hon inte tycker om att vara ensam har hon i princip varit den perfekta hunden. Fram tills i måndags. Jag vet inte om det har hänt något speciellt som har triggat det, men hennes separationsångest tycks plötsligt ha blivit ganska många resor värre.

I måndags tuggade hon sönder en pall som stod vid dörren och sin säng, samt kissade på golvet i köket.

I tisdags tuggade hon sönder pallen ännu mer, och sen rymde hon. Vi gick för att hämta upp middag och lämnade henne på framsidan av huset medan vi var borta, i mindre än en halvtimme, för att hon inte skulle tugga sönder något mer. Framsidan består av kanske en 10 kvadratmeter stor gård omgärdad av ett knappt två meter högt plank samt en grind. Precis när vi var på väg hem ringde Pauls granne och sa att Animal Control stod och knackade på vår dörr. De ville inte säga vad de gjorde där så vi skyndade oss hem, något panikslagna. Det visade sig att Coco på något vänster hade tagit sig över planket och Animal Control hade hittat henne på gatan några kvarter bort. Den här hunden är alltså 10 år gammal. Hade jag försökt hoppa över samma staket hade jag antagligen brutit benen av mig, och då är jag ändå inte ens 30.

Och så idag kom Paul hem till detta:

cocodestroy

cocodestroy2

Nu vet vi inte riktigt vad vi ska ta oss till. Coco är verkligen den mest kärleksfulla, keliga och människoälskande hund jag någonsin träffat. När vi är hemma är hon hur lugn och glad och avslappnad som helst. Men så fort vi lämnar henne ensam, även om vi bara går ut till garaget, så blir hon helt panikslagen. Det spelar ingen roll hur många gånger vi har gått ut med henne, eller hur många leksaker och andra distraktioner vi försöker sysselsätta henne med medan vi är borta. Och vi måste liksom gå till jobbet, vi kan inte bara sitta hemma med hunden hela dagarna.

Jag har läst en hel del online om desensitization och counterconditioning, vilket verkar vara hundpsykologernas rekommendation för att handskas med den här typen av svår prestationsångest? Men sånt tar tid, antagligen flera månader. Och under tiden kan vi liksom inte ha en hund som förstör allt vi äger så fort vi går hemifrån, och som rymmer om vi lämnar henne utomhus. Om inte annat för hennes egen skull, kan inte ens föreställa mig hur dåligt hon måste må av detta.

Hur mycket jag än hatar att ens tänka tanken så skulle det här eventuellt kunna vara en förklaring till varför hennes tidigare ägare inte ville ha kvar henne… VAD GÖR MAN!?

Nu ska vi i alla fall ta henne till veterinären för att se om det finns några medicinska orsaker till det här destruktiva beteendet. Så vi får se vad som händer.

  • Facebook
  • Twitter
  • email