Punksemester + motorcykelsemester = PEPP

Är så peppad på den kommande veckan, då det är tänkt att jag ska hinna med inte mindre än två minisemestrar. Först bär det alltså av till Vegas och Punk Rock Bowling tidigt imorgon bitti. Vi kommer hem på måndag, sen jobbar jag tisdag-onsdag, och på torsdag bär det av igen.

Då ska vi nämligen till Mexico och köra hoj, dricka öl, äta tacos och campa på stranden i fyra dagar tillsammans med ett par hundra andra personer på motorcykel. El Diablo Run heter själva eventet, och jag har velat åka på det ganska länge, men eftersom det brukar vara samma helg som Punk Rock Bowling har det inte blivit av tidigare. SÅ glad att jag hinner med båda i år!

Det blir kanske med andra ord lite glest med bloggandet här den närmsta veckan eller så. Här kommer i alla fall en bonusbild som Genevieve tog på mig i Joshua Tree för två helger sen.

photo-by-genevieve-davis

 

 

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Where the magic happens

where-the-magic-happens

Min kollega har den här bilden utskriven och upptejpad på sin kontorsdörr, och jag tänker på den ganska ofta. Jag är en sån person som nog egentligen borde leva ett tråkigt liv utan att ta några risker, eftersom jag egentligen är rätt feg, och dessutom en smula lat. Så jag får tvinga mig själv att göra saker utanför min bekvämlighetszon ganska ofta. Att flytta till USA var en sån sak. Att ta ridlektioner är en annan.

För hur mycket jag än älskar att rida när jag väl sitter på hästen så har min hjärna fått för sig att det är läskigt och jobbigt och att alla som jobbar med hästar är dumma. Jag tror att det är en ganska djupt rotad känsla som sitter kvar från när jag red som yngre, och så gott som alla tjejer i stallet var dryga och elitistiska.

Alltså, jag fattar att man måste vara väldigt bestämd när man jobbar med stora och potentiellt farliga djur, speciellt runt en massa ungar, men jag var ett väldigt känsligt barn och hade svårt att inte ta vuxnas tillsägelser personligt.

Och trots att jag nu har världens bästa tränare, känner mig hyfsat säker på vad jag gör, samt tar privatlektioner på ett stall där det aldrig är några andra människor samtidigt som mig, så får jag ända tvinga mig själv att gå dit. Varje vecka överväger jag att ringa och sjukanmäla mig, för det hade varit så mycket lättare. Men istället tar jag mig i kragen och åker till stallet efter jobbet.

Och varje vecka när jag kör hem igen är jag helt lycklig. Min tränare är verkligen helt grym, och hon driver mig till att göra sånt jag inte trodde att jag var redo för. (Igår fick jag till exempel hoppa. Hoppa! Riktiga hinder! Det var det roligaste jag gjort på länge.)

Sen efter att ha tillbringat knappt två timmar i stallet får jag ta hojen hem, på en helt tom motorväg som går parallellt med Stilla Havet, medan solen har börjat gå ner och det är helt magiskt ljus ute. Det är det bästa jag gör på hela veckan. Where the magic happens.

Om min hjärna bara kunde fatta detta, och den där envisa ångestklumpen jag har i magen hela dagen varje onsdag kunde försvinna, så skulle allt vara så mycket trevligare.

reiki

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Punk Rock Bowling-peppen!

Ni som har hängt med här ett tag vet hur mycket jag älskar festivalen Punk Rock Bowling i Las Vegas och hur mycket jag längtar efter den varje år. Det här året har jag dock knappt hunnit bli peppad för att det har varit så mycket annat, och jag insåg just att Punk Rock Bowling är den här helgen! [insert glad emoji med armarna uppsträckta]

Det blir mitt sjunde år i rad (!) på PRB, men det här blir första gången jag 1) bara åker två nätter istället för fyra eller fem, och 2) tar med mig en kille istället för att åka med mitt standard-tjejgäng. Det är så man vet att man har träffat THE ONE, va? Man vill ta med honom på Punk Rock Bowling?

Att vi bara åker två nätter är för övrigt för att vi sticker till Mexico och åker motorcykel nästan direkt efter att vi har kommit hem från Vegas. Det blir lite stressigt detta, men så värt!

Tänkte i alla fall bjussa på en liten bildspecial, om inte annat för att dra upp peppen en smula för mig själv. Så här kommer ett foto från varje år av Punk Rock Bowling, 2009-2014:

2009:

2009

2010:2010

2011:2011-3

2012:2012

2013:2013-2

2014:2014

2015:

Stay tuned!

 

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Spontan punkutflykt till Tijuana

Igår fick jag via Facebook reda på att ett av mina absoluta favoritband, Leftöver Crack, skulle spela samma kväll i Tijuana, Mexico, och att några av mina gamla punkkompisar hade tänkt dra dit. Så jag bestämde mig lite i sista sekunden för att haka på. Lite spontana äventyr på en torsdagkväll kan man ju inte tacka nej till.

tj1

Så vi packade in oss ett helt gäng peppade personer i en minivan och körde ner till gränsen. Där parkerade vi på den amerikanska sidan och promenerade över till Tijuana, för att slippa sitta i timlånga bilköer. Det regnade i San Diego, men i Tijuana tittade solen fram, märkligt nog.

tj2

Vi stannade för tacos y cervezas sådär som man gör när man är i Mexiko. Restaurangen hade en katt som ville smaka. Sen gick vi och tog en öl på ett annat ställe och där satt Leftöver Crack som tydligen hade samma idé. Min kompis Freddie känner dem så han och jag fick komma in på gästlistan, score!

Sen började spelningen och det var sjukt bra i vanlig ordning. Nu har jag sett Leftöver Crack spela i 4 olika länder (USA, Mexico, Tyskland och Storbritannien) i 6 olika städer (San Diego, Las Vegas, Santa Ana, Tijuana, Berlin och London), inte så himla illa ändå!

tj3

Sen ville jag åka hem eftersom jag skulle upp och jobba nästa morgon, men det ville ingen annan. Så vi gick till en helt tom dansklubb på Avenida Revolución och hade efterfest och kom inte hem förrän klockan 2 på natten. Det var lite jobbigt att kliva upp i morse, kan man kanske säga. Tur att det är fredag.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Vuxna män(niskor) som beter sig som barn

Läser Marias inlägg (här och här) om hennes man som inte städar/plockar upp efter sig samt allt medhåll i kommentarerna och blir chockad. Är det så att typ alla kvinnor som lever i ett förhållande med en man får agera hushållerskor/projektledare för att någonting över huvud taget ska bli gjort? Jag undrar vad det är för fel på alla dessa vuxna män som inte kan ta lite jävla ansvar för att hushållet inte faller ihop och att deras sambos inte får psykbryt.

Och så tänker jag på min kille som har det renaste hemmet jag någonsin sett, som aldrig lämnar disk odiskad över natten, som tvättar sängkläderna varje vecka, och som dammsuger så fort det ligger lite damm i hörnen.

Och så inser jag att jag är mannen i det här förhållandet.

Jag har inga problem med att det är lite skitigt hemma. För mig är städning en sån sisyfos-syssla; det känns som slöseri med tid och energi eftersom det bara kommer bli skitigt igen. Och jag undviker helst att diska innan diskhon är så full att jag inte har något annat val.

Men jag bor än så länge själv. Det drabbar ingen oskyldig om jag inte diskar på en vecka eller väntar en dag med att torka upp suspekta fläckar från golvet.

Men vi kommer att bo tillsammans snart, och jag tänker att då får jag väl liksom bara skärpa mig. Inte en chans att jag skulle låta min kille må dåligt över att min lathet. Det borde väl inte vara så svårt? Vi är ju trots allt vuxna människor.

ninjadirt
Huvudanledningen till att mitt hem är skitigt ^^

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Imperfektioner

joshuatree

Genevieve tog det här fotot på mig i helgen, och jag gillar det så himla mycket. Trots fräknar och skrattrynkor och det där födelsemärket mellan ögonbrynen som jag länge har funderat på att ta bort, men som jag nu känner att jag vill ha kvar för att det är en del av mig. En av alla kroppsliga imperfektioner som var jobbiga när jag var yngre, men som jag gillar nu. Vad skönt det är att vara vuxen ändå.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Photoshoot i öknen

Den här helgen fick jag leka modell för ett känt klädmärke tillsammans med några andra tjejer. Det var ett tvådagarsprojekt och kanske den roligaste plåtningen någonsin. Vi åkte ut till Joshua Trees nationalpark och körde motorcyklar, skejtade, låtsascampade, drack öl och hade allmänt roligt. Allt medan min kompis Genevieve, som jobbar som fotograf för klädmärket i fråga, tog en massa foton.

Kollektionen släpps inte förrän efter sommaren så jag får inte riktigt prata om det ännu, därav sekretessen. Men förhoppningsvis kan jag lägga upp ett par bilder snart. Under tiden, här är några behind the scenes-foton:

joshuatree2

joshuatree

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Tandborste och tandtråd kommer man långt med

Idag gick jag till tandläkaren……. för första gången på nästan sju år. (Jag skrev om detta för ett halvår sen, men tydligen tog det mig ett tag att faktiskt komma mig för att boka en tid.)

Jag var ganska nervös, och inte blev det bättre av att tonårstjejen som var före mig skrek och grät under större delen av sitt besök. Hennes mamma som satt i väntrummet försäkrade mig dock om att hennes dotter bara var mesig, och att det här var den bästa tandläkaren någonsin. De hade åkt 10 mil (!) bara för att få träffa just honom. Själv hade jag promenerat ett och ett halvt kvarter, men ja. Alla är vi olika.

Själva undersökningen gick dock helt okej. Till exempel detta sjuka: jag hade inte ett enda hål! Har fortfarande, vid 28 års ålder, aldrig haft hål i tänderna. Och tandläkaren var helt chockad över hur rena mina tänder var, han upprepade säkert fem gånger hur imponerad han var. Exceptional mouth hygiene utan att gå till tandläkaren på sju år, BOOM.

…. Sen att mina tänder är sjukt sneda och inte får plats i min mun och att jag antagligen kommer behöva operera ut minst ett par visdomständer någon gång i framtiden är en annan sak. Min plan of action är att fortsätta ignorera detta så länge det går.

sannaicecream

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Vi San Diego-svenskar måste ju hålla ihop

Igår fick jag göra något så roligt som att träffa en bloggläsare IRL. Det händer inte så ofta när man bor på andra sidan jorden från de flesta som läser ens blogg, så det gäller att passa på.

Hon som jag träffade igår heter Jenny och har bott i San Diego nästan lika länge som jag. Hon har kommenterat ganska flitigt här under ett par år nu, och jag vet faktiskt inte riktigt varför vi inte har träffats tidigare!? Vi kommer båda från Sverige, är lika gamla, bor typ fem minuter från varandra, lyssnar på samma sorts musik, hänger på samma barer, är vegetarianer, har tatueringar, gillar samma sorts öl, och verkar ha ungefär samma sorts politiska åsikter.

Igår kväll träffades vi för en öl och kunde liksom inte sluta prata, så det fick bli middag och en till öl på det. Ingen av oss är speciellt vana vid att prata svenska längre, så vi blandade språk hejvilt. Jag har inte haft en svensk kompis i San Diego på många år, så det här känns så himla roligt. När vi gick fick vi dörrvakten att ta ett kort på oss. Sämst ljus, men fint ändå:

sannajenny

Älskar den här bloggen för att den har gett mig så många nya, bra människor!

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Galningar som inte kan lämna mitt hus ifred, del 98734934593

Här kommer en till del i bloggserien ”Galningar som inte kan lämna mitt hus ifred”. I tidigare delar har vi till exempel fått stifta bekantskap med personen som lämnade flera lappar och presenter på min bil och utanför mitt hus och som jag polisamälde för stalking, personen som försökte banka in min ytterdörr klockan 5 på morgonen och som jag också skickade polisen på, samt den halvnakne mannen som stod på min tomt och kollade in genom ett öppet sovrumsfönster.

Igår när jag kom hem, måndag kväll klockan 21:30, satt det en okänd man på mina utemöbler. Jag har ett litet bord, två stolar och en bänk på gräsplätten utanför mitt hus, som för övrigt är inhängnat av en mur och ett stängsel med en grind i varje ände. Ingenting man bara råkar promenera förbi, med andra ord.

Jag frågade vad han höll på med och han svarade att han var där för att träffa någon som hette Marissa som han hade träffat på Craigslist och som hade sagt att hon bodde där. Jag sa att det inte bodde någon Marissa varken i mitt hus eller i något av grannhusen.

Han gjorde dock ingen ansats att gå sin väg, så jag påpekade att det var mina utemöbler han satt på. Han sa något i stil med “oh, I didn’t realize these were yours, I thought they belonged to everyone”. Alltså!? Är det svårt att se att de här möblerna hör till huset de står precis utanför?

huset

Sen bad han i alla fall om ursäkt och gick sin väg.

Det var väl för all del en ganska harmlös situation. Men den där känslan av att som ensam tjej närma sig sitt hus sent på kvällen och se att det sitter en främmande man precis utanför ens hus och väntar. Den är inte jättekul.

Jag har som tur är världens bästa grannar som håller ögonen öppna och som sms:ade så fort killen gick igår för att se till att allt var ok. Men, som sagt. Kanske dags att flytta nu.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Voodoo Magic

Min doktor har skickat mig på akupunktur (eller ”Voodoo magic”, som han kallar det) för min axelskada och igår hade jag tid för mitt första besök. Det bör kanske sägas att jag är hyfsat skeptisk mot den här typen av österländsk medicin.

Efter att ha fyllt i en massa papper fick jag i alla fall komma in och lägga mig på en brits. Akupunktören berättade lite om vad själva behandlingen går ut på, och sen tog hon min puls. Pulsdiagnostik är tydligen vanligt i kinesisk medicin, och man mäter olika pulser genom handlederna.

Nästan genast efter att ha känt min puls frågade akupunktören om jag var vegetarian. Jag hade inte nämnt ett ord om detta, men tydligen har vegetarianer ”starkare kvalité” på sin puls så hon kände det!? Så sjukt. (Jag berättade dock detta för min läkare och han sa att jag ”ser ut som en vegetarian” och att det skulle kunna vara en inte helt långsökt gissning… Jag vet inte.)

Sen stack hon i alla fall några nålar i mina axlar och fötter och så fick jag ligga still och vänta ganska länge. Jag vet inte riktigt hur länge eftersom jag somnade och inte vaknade igen förrän hon kom tillbaka och tog ut nålarna igen.

Det näst sjukaste (efter vegetarianpulsen) är att det hjälpte!? Jag har fortfarande ont i axeln, men inte på långa vägar lika ont som jag brukar ha på en fredageftermiddag efter en lång arbetsvecka. Jag har 5 besök till inbokade de närmsta veckorna, och för första gången på typ ett halvår känner jag mig lite hoppfull. Jag kanske inte behöver hugga av mig armen trots allt?

aku

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Rosa fluff + bloggtorka

hotstuff

På senaste tiden har jag känt mig så himla harmonisk. Kanske beror det på att jag har slutat ta p-piller och alltså inte proppar mig full med hormoner längre. Men antagligen beror det mer på att livet i allmänhet bara är ganska gött just nu.

Jag har en helt amazing kille, två söta katter, en utmanande och givande karriär, meningsfulla relationer med vänner. Det är nästan sommar och så varmt att jag kan köra motorcykel till jobbet på tidiga morgnar utan att frysa. En gång i veckan får jag rida och umgås med hästar, och sen köra hem längs med Stilla havet precis innan solen går ner. Jag bor i en stad där det öppnar ett nytt fantastiskt ölbryggeri ungefär en gång i veckan. Min kalender är så fullbokad med roliga grejer att jag knappt har tid att bara slappna av, och det är helt okej. Jag är involverad i flera spännande projekt just nu, varav ett förhoppningsvis kan hjälpa till att rädda liv (!).

Så, ja. Bortsett från att jag har ont i axlar och handled typ jämt så är livet liksom inte så tokigt just nu.

Poängen med detta inlägg var dock inte att vältra mig i rosa fluff, utan snarare att ursäkta det dåliga bloggandet. Det brukar bli så att ju bättre jag mår, desto sämre är jag på att blogga. Men har ni något särskilt ni vill läsa om får ni hemskt gärna säga till!

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Ninja 6 år!

ninjabday

Idag fyller min katt Ninja 6 år. Det här är några av Ninjas favoritaktiviteter:

1. Att ta sig in i min garderob så att hon kan sprida ut alla mina underkläder över golvet och dra ner allt som ligger på hyllor och skapa allmänt garderobskaos. Och sen lägga sig och sova ovanpå mina pyjamasar på översta hyllan.

2. Att klösa på min soffa medan hon stirrar mig rakt i ögonen och inväntar en reaktion.

3. Att stjäla alla mina hårsnoddar och gömma dem på okänt ställe, alternativt lägga dem i sin vattenskål.

4. Att försöka rymma genom köksdörren varje gång jag tar ut soporna.

5. Att sitta en centimeter från mitt ansikte när jag äter och försöka slicka på maten.

6. Att utöva grupptryck på min andra katt så att hon också börjar bete sig som en vilde.

7. Att vara så jäkla kelig att jag bortser från all terror och ändå älskar henne villkorslöst (se bildbevis ovan).

Grattis på födelsedagen Ninja!

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Partyspindlar for the win

I söndags bestämde vi oss för att fira Pauls födelsedag lite extra genom att skaffa oss matchande födelsedagstatueringar. Det var jag och Paul och hans lillebror Brian och min kompis Jess (som även råkar vara Brians flickvän). Motivet fick bli inspirerat av det här presentpappret från IKEA som jag hade slagit in Pauls presenter i. Det hade en massa knäppa djur att välja mellan, men vi gillade partyspindeln bäst. Vår tatuerare Shannon ritade dock upp en egen variant. Så här fint/knäppt blev det:

partyspiders

Min är den med orange hatt. Alla sitter på armen utom min som sitter på benet, eftersom jag har slut på utrymme på armarna. Typiskt. Men fint ändå!

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Pauls födelsedag hurra hurra!

I söndags fyllde alltså min kille 35. Jag tror att jag har nämnt tidigare att han inte är en sån som direkt bryr sig om födelsedagar, och speciellt inte sin egen. Men eftersom jag älskar födelsedagar hade jag gett mig den på att få honom att ändra åsikt och börja se fram emot dem i framtiden.

Så i lördags bjöd jag in ungefär alla vi gillar på en stor fest. Paul trodde inte att någon skulle dyka upp, men vi hade fullt hus hela kvällen, från klockan 16 till 3 på morgonen. SÅ himla mycket bra folk! Det var släkt, vänner, kollegor och bekanta. Och alla granntanterna kom över också, med ballonger och snacks och 6-pack.

DSC_0123

DSC_0153

11080740_10152868495063691_3909577165133967044_o

DSC_0128

DSC_0137

DSC_0157

Söndag morgon vaknade vi sent och var ganska slitna. Jag åkte hem till mig med ursäkten att jag behövde släppa in min städerska (vilket i och för sig var sant) men egentligen skulle jag hämta presenter och annat födelsedagsaktigt. Så när Paul stod i duschen smet jag in igen och hängde upp ballonger och dekorationer och dukade upp muffins (Pauls favorit) och croissanter (min favorit) och paket. Pauls lillebror/roomie plus flickvän var också där, så när födelsedagsbarnet kom ut ur badrummet stod vi där och sjöng Happy birthday. Det var så fint att se hans ansiktsuttryck för han blev så rörd och överväldigad.

DSC_0189

Sen hade vi en så himla bra dag tillsammans, vårt lilla järngäng på fyra pers plus fler vänner och familjemedlemmar som vi sprang in i under dagen. Och Paul sa flera gånger att det var en av de bästa helgerna någonsin, och kanske hans hittills bästa födelsedag. Igår var han helt deprimerad för att helgen var slut. Så att få min kille att ändra åsikt om födelsedagar? Check!

  • Facebook
  • Twitter
  • email

En sån dag

Ni vet en sån dag då du kommer in på jobbet klockan 7:30 och ingenting fungerar? Datormusen går bara att röra åt vänster, företagets hemsida (som du ansvarar för) är nere och det går inte att logga in, det är svinkallt inne på ditt kontor, och du kommer inte åt den gemensamma servern? Och så ska det tydligen regna?

En sån dag är det.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Snabbis från helgen som gick

birthdayboy

Paul fyllde 35 igår, och det var fullt ös hela helgen. Jag övervägde att ringa och sjukanmäla mig imorse när jag vaknade för att jag var så utmattad, men det gjorde jag inte pga ansvarsfull vuxen. Jag har en massa bilder i kameran som jag nog lägger upp så fort jag orkar gå igenom och redigera, men under tiden kan jag bjussa på en av få mobilbilder från helgen.

Vi hade stor födelsedagsfest i lördags så igår var vi ganska bakis och gick och tog en återställare med Pauls bröder och deras fruar/flickvänner. Jag köpte en gammal bikermössa som jag hittade i en vintagebutik och blev kär i, och sen gick vi och spontantatuerade oss. Men mer om detta när jag inte är alldeles för trött för att formulera ordentliga meningar.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Wild i verkliga livet

wild-starring-reese-witherspoon

Har ni sett filmen Wild? Jag såg den på planet på väg hem från Peru förra månaden och det var en sån där film som fastnade. Det är en filmatisering av boken med samma namn av Cheryl Strayed, som ensam vandrade hela Pacific Crest Trail 1995.

Sen jag såg filmen har jag blivit sjukt fascinerad av Pacific Crest Trail. Hela vandringen är 4265 kilometer lång och går från San Diego, precis vid Mexikanska gränsen, hela vägen upp till Kanada. Det är tydligen flera tusen personer om året som vandrar hela eller delar av den vägen, och gör man hela tar det ofta över 5 månader från början till slut. Ett knappt halvår av att bara gå och gå och gå, varje dag.

Jag har tidigare inte känt någon som har gjort detta och inte riktigt förstått lockelsen i det. Jag är för otålig för att vandra, det går för långsamt. Men igår började två personer jag känner den här vandringen. En kille som jag spelade i samma band som för en massa år sen och hans tjej samt deras hund ska alltså gå hela PCT de närmsta månaderna. Jag har följt deras förberedelser på Facebook och i deras blogg och det är så himla intressant.

Allt från hur man packar mat och dryck som ska räcka i ett halvår, till hur man tar hand om till exempel skräp och avföring enligt Leave no Trace-principen.

Det här med att säga upp sig, sälja allt man äger, och sen ge sig ut och vandra över en halv kontinent det närmaste halvåret? Sjukt fascinerande!

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Inte en lugn stund

Mitt schema för de närmaste månaderna (!) är så himla fullspäckat, jag har knappt en ledig dag förrän i juli. Under veckorna är det – förutom jobb – en himla massa läkarbesök, sjukgymnastik och akupunktur, plus ridlektioner och jobbfester och bygga chopper och hinna umgås med min kille. På helgerna är det födelsedagsfest för Paul, camping i Joshua Tree, Punk Rock Bowling i Vegas, El Diablo Run i Mexiko, knytkalas, spelningar, motorcykelträffar, plåtningar, och jag vet inte vad. Och någonstans mitt i allt detta kommer jag antagligen att flytta också.

Det mest är kul och självvalt, men ändå. När jag kollar min kalender blir jag helt stressad av att jag måste infinna mig någonstans på ett speciellt klockslag nästan varje dag. Ibland flera olika ställen på samma dag. Men när det väl är dags känns det inte så jobbigt ändå. Snarare trivs jag rätt bra så här, utan en lugn stund.

chopper

  • Facebook
  • Twitter
  • email