Tatueringar och sånt

En ros över hjärtat

Jag klagar så mycket på USA nuförtiden att folk har börjat undra varför jag bor här egentligen. Det kan man ju för all del fråga sig. En grej som i alla fall är mycket enklare i USA än i Sverige är att tatuera sig. Åtminstone i Stockholm känns det som att alla bra tatuerare är uppbokade flera månader framåt, så man måste ha ordentlig framförhållning om man vill få något gjort. Så är det inte här. 

Igår fick jag en något spontan tatueringsidé och kände mig genast redo att göra slag i saken. Så jag messade den mest lämpliga tatueraren jag kunde komma på, Kenny Waizumi på Electric Tiger Tattoo, och frågade om han hade några lediga tider. Det hade han! Så redan samma eftermiddag fick jag komma in och göra denna fina ros rakt över hjärtat:

Fick även feeling imorse och klippte luggen i en helt ny vinkel. Så nu känner jag mig som en ny person. 

Jag har för övrigt nästan uteslutande färgglada tatueringar i old school-stil, men när jag var i Sverige förra månaden gjorde jag denna svartvita (hos megaduktiga Jack Ankersen på Nothing Tattoo) och fick mersmak:

Nu har jag plötsligt två svartvita tatueringar bland all färg och jag gillar det. Alltid fint med kontraster ju. 

Vardagsfilosoferande

Måste hitta på någonstans att gå och något att göra

Jag känner mig rastlös. 

En grej som hände när jag var i Sverige hela juli var att jag gick så himla mycket. Snittade på nästan en mil om dagen. Här i San Diego går jag ingenstans. Förutom en daglig promenad runt kvarteret med lillhunden, men den är så kort och långsam så den räknas knappt. 

Jag saknar att promenera, men jag vet inte riktigt vart jag skulle gå. Vi bor djupt inne i ett villaområde med få saker inom gångavstånd (och dessutom är det en miljon grader varmt just nu, vilket gör det ännu knepigare att vara ute och röra på sig). I Stockholm bodde jag mitt på söder och promenerade överallt. Tog knappt tunnelbanan, om jag inte skulle utanför tullarna. En gång tog jag en Uber för att det spöregnade och jag hade packning. Men annars: fötter. 

Det är märkligt hur lätt det var för mig att liksom falla in i mitt gamla liv. Här har jag aldrig hörlurar eller böcker med mig, och måste ta bilen (eller ja, motorcykeln då eftersom jag precis sålde min bil) för att ta mig någonstans. I Stockholm promenerade jag runt och lyssnade på musik och poddar, och hade alltid en bok i väskan om jag skulle hamna på en buss eller ett tåg. 

Det finns så många grejer jag saknar med Sverige. Inte tillräckligt för att vilja bo där, men ändå så att det liksom ligger och skaver. Maten är en grej, all mat är godare i Sverige, det är ett 100% sant påstående. Och så då att man (i alla fall i storstaden) kan ta sig runt utan att behöva köra. 

Jag älskar att jobba hemifrån, men när arbetstagen är slut behöver jag ta mig ut ur huset för att inte helt förlora förståndet. Igår jobbade jag halva dagen från ett café, det hjälpte lite. Annars sitter jag här klockan 16:30 och försöker komma på något att göra. Vad gör folk efter jobbet egentligen? Antar att de som jobbar på kontor har motsatt problem och bara vill hem, men typ frilansare då? Vad gör man? 

Bilar och sånt

Hej då Beyoncé

Här kommer ett inlägg som eventuellt är extremt tråkigt för de som inte är intresserade av bilar. Men jag vill skriva detta ändå. 

Idag sålde jag Beyoncé, min bil. Den här bilen var en big deal för mig. Jag har ägt över 10 bilar de senaste decenniet, alla billiga (på gränsen till vrak) från privata säljare. Detta var den första bilen jag köpte från ett dealership. Visserligen bättre begagnad, men ändå. Har aldrig tidigare betalat så mycket för en bil.

I ganska många år har min drömbil varit en Nissan 350Z. En dag insåg jag att jag numera är vuxen och tjänar hyfsat med pengar, så det finns ingen anledning för mig att köra runt i gamla skrotbilar. Jag började kolla på 350Z:s till salu, men insåg ganska snabbt att de inte har ett baksäte, vilket verkade opraktiskt. Efter lite research hittade jag Infinitis G37-modell, som är i princip exakt samma bil som 350Z fast med baksäte. Alltså en liten, snabb, japansk sportbil. (Infiniti är alltså Nissans lyxmärke, typ som Lexus vs Toyota.)

Manuellt växlade G37:s är skitsvåra att få tag på, men jag lyckades efter ett par veckors letande hitta min hos en dealer norr om LA. Paul och jag tog en road trip i min dåvarande bil för att köpa den nya. Lämnade den gamla bilen som handpenning och körde hem i min sprillans (nä ok, bättre begagnade) G37. Det var två och ett halvt år sen

Sen dess har jag börjat jobba hemifrån och kör nästan inte bil över huvud taget. Kör till mataffären och om jag behöver ta med Steve eller katterna någonstans, typ veterinären eller en hundvakt. Annars tar jag hojen. Det finns alltså ingen anledning för mig att ha en dyr bil som bara sitter och kostar en massa pengar. 

Sen jag la upp annonsen har många personer hört av sig och varit intresserade. Det här är en specialbil som är svår att få tag på, som sagt. Och idag kom den första personen och provkörde. Han köpte bilen på direkten. 

Det var sorgligt att säga hej då. Queen G är den bästa bil jag någonsin ägt, och den roligaste att köra. Men nu är jag ganska många tusen dollar rikare och det är ju trevligt. Tänkte försöka klara mig utan bil ett tag, vi får se om det går. I bästa fall går de här pengarna direkt in på Pauls och mitt husköparkonto. Så förhoppningsvis blir det som att byta en bil mot ett hus. Känns värt ändå. 

Amerika, Äventyr, Resor

En emotionell bergochdalbana i South Dakota

Är hemma från South Dakota igen och känner mig allmänt utmattad. 

Sturgis var… en upplevelse. För de som inte känner till Sturgis Motorcycle Rally är det alltså en av världens största motorcykelträffar. Den har ägt rum varje år de senaste 79 åren (!) i South Dakota. Jag har länge haft på min bucket list att åka dit, så när jag fick ett erbjudande om att åka dit i jobbet, och dessutom ta med mig Paul, gick det liksom inte att tacka nej. 

Nu har vi varit där. Och jag vet inte om jag skulle vilja åka tillbaka igen. 

Jag brukar tänka att det finns två stora subkulturer inom bikerscenen i USA. Dels finns det den yngre generationen, som jag tillhör, där kvinnor är den störst växande demografin och där många är mer liberala och öppensinnade. Och dels finns det den äldre generationen, där kvinnor kallas “old ladies” och främst sitter bakpå sina snubbars hojar. I den här svängen är det väldigt mycket machomän på stora Harleys, mycket läder och amerikanska flaggor och bara allmänt väldigt mycket USA-patriotism.  

Det är den senare generationen som i huvudsak åker på Sturgis. Och idag, år 2019, handlar mycket av deras “kultur” om att vara extrema Trump-anhängare. 

Folk åker runt med Trump-flaggor på sina hojar, och MAGA-kepsar och Trump-tischor. Paul och jag har pratat mycket om det här de senaste dagarna, eftersom det har varit så svårt att värja sig. Vi som är ett par progressiva vegetarianer från Kalifornien passar liksom inte alls in, och vill för den delen inte passa in heller. Paul brukar påpeka att när hans pappa var ung biker på 70-talet var motorcykelscenen en subversiv anti-kultur. Det handlade om att “stick it to the man”, lite på samma sätt som punken. 

Dagens bikers har tydligen glömt detta, för Trump ÄR “the man” (och dessutom en rik New Yorker som bor i en våning av guld) och de dyrkar honom som en gud. Det är bara så jävla… konstigt. Och läskigt, och deprimerande. Det blir så tydligt för oss varje gång vi lämnar San Diego att vi bor i en liberal bubbla, medan stora delar av landet är hjärntvättat av Fox News hatpropaganda. Kolla bara på den här vederstyggelsen som körde runt och spred sin MAGA-rasism hela eventet:

Men om man bortser från alla Trump-anhängare (vilket jag måste göra för att ens kunna bo i det här landet och inte helt förlora förståndet) så var South Dakota otroligt vackert. 

Vi fick låna hojar av Indian Motorcycles. Jag valde en liten blå Scout eftersom jag hade hört att den skulle vara trevlig att köra på slingriga vägar med tighta kurvor. Och det var den! Paul tog en lite sportigare variant. Den första dagen körde vi genom South Dakotas Black Hills där det finns extremt fina vägar. Vi åkte även genom Custer State Park där vi hittade den här fina sjön.

Vi lyckades också ta oss till Mount Rushmore (som man ser i bakgrunden på första bilden ovan), så jag fick checka av ytterligare en grej från min bucket list. 

Det var varmt som tusan och fullt av gamla gubbar på enorma Harleys som körde jättelångsamt genom kurvorna. Men ändå så himla fint. Tog Needles Highway och körde alla hårnålskurvorna så snabbt det gick bland all trafik. Min lilla hoj var perfekt för detta ändamål, precis som utlovat.

På kvällen såg vi Snoop Dogg spela inne på festivalområdet. Sån märklig bokning för den här publiken, men det var skitbra och till och med alla rednecks verkade älska det. Paul och jag åkte zipline över publiken medan Snoop spelade (en till grej som kanske hade varit med på min bucket list om jag hade vetat att det ens var en möjlighet). 

Nästa dag tog vi oss nästan 20 mil söderut, via en motorväg där hastighetsgränsen var 130 km/h. Det tyckte min lilla hoj INTE om. Vi kom i alla fall fram till vår destination för dagen: Badlands National Park. 

Jag har ju som nyårslöfte att besöka 10 nationalparker i år, så vi passade på när vi var i närheten av en vi annars aldrig skulle ha vägarna förbi. Och Badlands var så. sjukt. vackert. Som att befinna sig på en annan planet. Och det låg bergsgetter och vilade sig uppe på klipporna med jämna mellanrum.

De här dagarna i South Dakota var lite som en bergochdalbana. Blandade överdoserna av högljudda Trump-anhängare med storslagen natur och fantastisk motorcykelåkning. 

Nu ska jag sätta mig och skriva ett reportage om detta. Men kände att jag behövde ventilera lite på bloggen först. Det är skönt att vara hemma i bubblan igen.

Djur

Vi har en hel skunkfamilj som grannar

Jag har bara varit hemma i ett par dagar, men imorgon bär det av igen. Då sticker jag och Paul nämligen till South Dakota för att gå på motorcykelfestivalen Sturgis. Har redan fått rapporter från kompisar som är där som varnar om att det är Trumpland 2000.

Vi överlever förhoppningsvis ändå. Får ge oss ut och köra hoj så mycket det bara går helt enkelt. 

Jag har visserligen åkt på en ganska redig förkylning (som jag alltid gör när jag kommer hem från en längre resa) och Paul har så ont i foten att han inte kan gå. Så vi får väl se om vi ens lyckas ta oss till South Dakota imorgon.

En lite roligare grej är detta. Vår granne i huset bredvid är bortrest så vi (eller jag, eftersom Paul inte kan gå) matar hennes katt i ett par dagar. Jag gick precis över för att servera kvällsmaten och möttes av… en hel skunkfamilj! Mamma skunk och typ 10 ungar, som tydligen bor under vår grannes hus. 

KOLLA VAD GULLIGA!

Nu är det kanske inte jättestabilt rent långsiktigt att ha 11 skunkar som bor i huset bredvid. Skunkar är sjukt gulliga men det GÅR inte att bli av med lukten om man blir skunkad. Är mest rädd för att något av våra djur ska råka komma för nära dem.

Men strunt i det nu, kolla på den här skunkfamiljen på min grannes veranda!

Amerika, Det ofattbara

Om det här är ett test har vi redan förlorat

Det är fint att vara hemma, men det känns samtidigt som att jag har kastats rakt in i någon sorts makaber parodi på verkligheten i USA. Från att ha tillbringat en månad i en av världens mest välfungerande demokratier och haft otaliga diskussioner med andra svenskar om vad som egentligen pågår i USA, till att komma hem till tre masskjutningar på bara några dagar: 4 döda och 12 skadade i Gilroy, Kalifornien för en vecka sen; 20 döda och flera dussin skadade i El Paso, Texas igår; och 9 döda och 26 skadade i Dayton, Ohio bara några timmar senare.

Det är så oerhört tragiskt och ofattbart, men samtidigt kommer alla dessa döda att vara bortglömda i medierna om en vecka. Det är så det fungerar här. Det har hittills skett 252 masskjutningar i USA det här året. Vi är inne på årets 216:e dag. 

Jag lyssnade på någon podcast häromdagen (minns inte vilken) där de pratade om hur en massa tech bros i Silicon Valley är övertygade om att vi lever i en datorsimulering av verkligheten och att allt egentligen är ett test för att se hur mänskligheten handskas med olika problem. USA:s enorma problem med arga, vita, unga män som regelbundet begår massmord med automatvapen utan att någon gör något åt det är väl ett ganska tydligt tecken på att om vår verklighet är ett test, så har vi redan misslyckats. 

Litteraturbloggen

Sverigesammanfattning: Böckerna jag läste

Hej bloggen, jag är hemma i Kalifornien igen efter en hel månad i Sverige. Nu har jag visserligen varit helt sämst att blogga under den månaden, men jag tänker försöka ta igen det med ett gäng resesammanfattningar.

Hemresan igår tog i runda slängar 22 timmar, trots direktflyg mellan Stockholm och Los Angeles. Mitt flyg var dessutom så pass försenat att jag höll på att missa tåget från LA till San Diego. Men det gick ju bra till slut. Jag hann i alla fall läsa ut hela tre böcker från början till slut under de här 22 timmarna. 

Tillsammans med de andra böckerna jag läste i eller på väg till Sverige blev det sammanlagt nio böcker utlästa förra månaden. Alla var bra! Här kommer de om någon vill ha boktips. 

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff
Den här läste jag i ett svep under hemresan igår, efter rekommendation av Jenny. Tyckte väldigt mycket om hur den var skriven. Den tappade kanske lite på slutet, men annars svår att lägga ifrån sig. 
4/5

Nej och åter nej av Nina Lykke
Fint och inspirerande (och en smula deprimerande) om ett par som har varit gifta länge och hur de på olika sätt handskas med ett uppbrott. Älskade Ingrid, hatade Jan.
4/5

Terror av Håkan Östlundh
En hederlig gammal deckare, fick denna av min mor precis innan jag åkte. Den utspelar sig på Gotland där jag ju precis var, så det var ett plus i kanten. Den andra boken på rad (efter Nej och åter nej) som handlade om män som är otrogna med kollegor. Blir man ju trött på ändå. 
3/5

Testamente av Nina Wähä
Den här var fantastisk, bland det bästa jag har läst i år. Ett stort släktepos som på något sätt får plats på bara runt 450 sidor. Älskade hur den var skriven och ville inte att den skulle ta slut.
5/5

Stormvarning och Felsteg av Maria Adolfsson
Fler deckare jag lånade av mamma. De här utspelar sig i ett fiktivt land som ligger mellan Danmark och Storbritannien. Gillar blandningen av skandinavisk och brittisk kultur. Det krävs väldigt mycket för att jag ska ge en deckare mer än en trea i betyg, men gillade ändå dessa. 
3/5

Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött av Alex Schulman
Säga vad man vill om Alex Schulman, men skriva kan han. Jag som läste hans blogg ganska flitigt när det begav sig tycker att det var fint att få läsa om hur hans kärlekshistoria med Amanda började. Får ont i ögonen av titeln dock.
4/5

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg
En mörk, sorglig och väldigt vackert skriven skildring av ett mord ur den mördades perspektiv. Läste den i flera omgångar mellan andra böcker eftersom det blev lite väl tungt annars.
4/5

The Idiot av Elif Batuman
En bok på engelska fick kvala in på den här listan. Denna läste jag ut på flyget till Sverige. Väldigt udda och rolig (på ett extremt torrt och akademiskt sätt, kanske min bästa typ av humor) även om jag störde mig på i princip alla karaktärer. 
4/5

***

Jag fick med mig ytterligare nio böcker på svenska hem från Sverige, så det blir väl ett till sånt här inlägg om en månad.

Nä, skoja. Har inte tid att läsa nio böcker i månaden när jag inte reser. 

Resor, Sverige

Den svenskaste sommaren i skärgården

Om en vecka åker jag hem till San Diego igen. Tills dess passar jag på att carpa skiten ur sommar-Sverige. Det är 30 grader varmt och jag är med familjen på vårt landställe i Öregrund.

Det här har jag nog sagt förut, men nu säger jag det igen. Min familj har flyttat ganska många gånger under min uppväxt och jag bor som bekant väldigt långt från min hemstad. Vårt hus i Öregrund är den enda konstanta bostaden som har funnits med i hela mitt liv. Här tillbringade jag alla somrar som barn, och när jag sitter i Kalifornien och dagdrömmer om svensk sommar så är det till Öregrund tankarna går. Att ta båten ut och bada från någon klippa, köpa mjukglass på stan och titta på solnedgången från altanen = SOMMAR. 

Allt detta har jag dessutom fått göra idag. Plus lite till. 

Vi kan börja med igår kväll. Då såg solnedgången ut exakt såhär från vårt hus. Det här fotot är helt oredigerat. Som min far brukar säga är Öregrund det enda stället på östkusten där solen går ned i havet. Det tackar vi för.

Idag fick jag ta båten ut i skärgården tillsammans med min pappa och lillebror. När jag tittar på det här fotot tycker jag verkligen att man ser att vi är släkt. 

Vi hittade en tom klippa där vi la till och åt lunch och doppade oss. 

Det är egentligen algblomning i Östersjön just nu OCH jag har en sprillans ny tatuering (mer om detta senare). Men vafan. Är det 30 grader varmt och man är ute på havet så måste man ju bada. 20 grader varmt var det i vattnet, inte så tokigt ändå.

Petter fick åka wakeboard ett tag. Jag vill egentligen också prova att åka men 1. nya tatueringen och 2. jag tror inte att mina kassa axlar skulle palla detta? Får träna upp mig lite till nästa gång. 

Sen åkte vi hem igen för att jag behövde jobba. Men först fick jag ta en tur på den här lilla hojen som min brorsa hade lånat av en kompis. Petter sms:ade sin kompis och frågade om det var lugnt att hans syster körde en liten tur på den och kompisen svarade “Om det är din amerikanska syster så litar jag mer på henne än på dig”. HA! Snällt. 

Jag hittade den här fina gamla macken och eftersom hojen jag hade fått låna var en Yamaha stannade jag och tog lite foton. Kändes ändå väldigt amerikanskt detta? 

Väl hemma igen åt vi middag utomhus och sen hände detta. Som det gör varje kväll. Men man tröttnar liksom aldrig? 

Resor, sommar, Sverige

I rosornas och ruinernas stad

Hej bloggen! Jag har haft ett så fullbokat schema ända sen jag kom till Sverige att jag knappt hinner blogga. Hinner bara jobba, sova och hänga med vänner. Det är fint ändå. Har så himla kul. Just nu är jag på Gotland och hälsar på min gamla bästis Ida. Vi har inte setts på 8 år (!) men det är ändå som att vi knappt har varit ifrån varandra? Så konstigt och fantastiskt på samma gång. 

Igår låg vi på en filt i Idas jättefina trädgård och kollade på gamla foton från när vi var punktonåringar och spelade i band tillsammans. Sen gick vi på långpromenad med hennes hund Vilda på Södra Hällarna. Det var perfekt väder och perfekt utsikt. Förstår knappt att man liksom får bo på den här ön? Sånt paradis. 

Lite senare på dagen åkte jag med Ida, hennes syster Elin, plus två andra kompisar till Ihre norr om Visby. Vi badade i havet (mitt första bad i Sverige den här sommaren!) och sen åkte vi på grillbuffé och bluesspelning precis vid vattnet. Satt här och åt god mat och drack öl och snackade skit ända tills solen gick ner. Då gick vi en promenad längs vattnet och kastade macka och sen åkte vi hem till Visby igen. 

Det är ju hög risk för att alla mina inlägg från Sverige blir väldigt sentimentala, men jag är bara så himla glad över att få vara här. Har saknat alla dessa människor så mycket. 

Sverige

De senaste dagarna i Stockholm

Jag är så jetlaggad, fortfarande, fast jag har varit i Sverige i snart en vecka. Jag brukar aldrig bli så här jetlaggad, förstår inte vad som händer. Var ju i Norge för några månader sen och där var dygnsrytmen fixad efter bara någon dag. Här ligger jag istället vaken till klockan fem på morgonen och sover hela dagarna, och så kan man ju inte ha det. 

Men i alla fall. Här är några personer jag har träffat de senaste dagarna. 

I lördags gick jag och åt veganska burgare på Bastard Burgers med Lotta och Johan. Sen gick vi hit, till Blique by Nobis, ett nyöppnat hotell i Vasastan/Hagastaden där min brorsa är barchef. Vi frös och drack drinkar på takterrassen. 

Men det var det värt med den här utsikten. 

Sen promenerade vi vidare till Peppar vid Sankt Eriksplan eftersom Johan och Lotta var trötta på söder och hellre ville hänga någon annanstans. Ett gäng av deras kompisar kom och hängde, och så sprang jag in i flera personer jag kände men inte hade träffat på hur länge som helst. Fint ändå att jag fortfarande känner folk i den här stan!

Sen hamnade vi såklart på söder i alla fall, och jag som aldrig brukar vara vaken senare än klockan 23 hemma var ute med en massa folk tills barerna stängde klockan 3 och sen promenerade jag hem till Nytorget från Mariatorget mitt i natten. Var inte ens trött, tack jetlaggen. Jag kollade på soluppgången och somnade väl framåt 4-5 sådär. 

Igår kollade jag på första halvleken av fotbollsfinalen (var lite besviken över att det inte var Sverige-USA i finalen, men att mina länder tog guld och brons känns ändå som ett helt ok resultat), sen gick jag ner och mötte upp Emmy på Nytorget. Vi flyttade till USA tillsammans för nästan exakt 11 år sen, fast vi knappt kände varandra. Hon blev bara kvar i några månader, och nu ses vi typ vart tredje år och pratar gamla minnen. Eller, jag har så dåligt minne så jag kommer inte ihåg nånting. Emmy kommer ihåg allt, så hon får påminna mig. 

Så mycket har förändrats på de här 11 åren. Samtidigt är det kanske mycket som är precis likadant. Jag blir så nostalgisk när jag är här. Älskar Stockholm trots att vädret fortfarande suger.