punkrockbowling2011
Vardagsfilosoferande

Ändrade planer

punkrockbowling2011

För några dagar sen tog jag ett svårt* beslut, nämligen detta: den här helgen kommer jag för första gången på nio år inte att åka på Punk Rock Bowling i Las Vegas. Ni som har hängt med här ett tag vet kanske att jag har varit på PRB varje år sen jag flyttade till USA, och att det länge har varit mitt absoluta favoritevent på hela året.

Men så har jag haft så mycket på gång det här året att jag sköt upp att boka hotell, och när jag väl kom mig för att försöka boka var allt slutsålt eller svindyrt. Plus att alla spelningar jag vill se där är slutsålda, och det känns inte så värt att köra hela vägen till Vegas och inte ha någonstans att bo eller något att göra. Ergo: inget Punk Rock Bowling.

Jag är en liten, liten smula ledsen över detta, men det är egentligen mest för att jag inte vill bryta min långa streak. Hade ju planerat att åka på PRB i alla fall 10 år på raken. Paul tycker att jag är löjlig som bryr mig om sånt här, och det kan han ju ha rätt i, men jag gillar att tänka på saker i tid och siffror. Till exempel: jag har varit vegetarian/vegan i 18 år, jag har bott i USA i nästan nio år, jag har varit i Sverige två gånger under de här nio åren. Det sätter saker i perspektiv.

Men nu har vi istället hyrt ett hus i Palm Springs med fyra av våra bästa vänner den här helgen (det är långhelg pga Memorial Day), vilket jag ser fram emot så mycket att det nästan är löjligt. Och det kanske kan bli en ny tradition? Första året i Palm Springs över Memorial Day.

*Disclaimer: Jag vet att detta inte är ett svårt beslut på riktigt

semester
Livet och lyckan

Hur man överlever med väldigt lite semester

semester

På tal om det där med att ha väldigt begränsad semester… Jag har de senaste ca 7 åren haft 10 semesterdagar om året. TIO. Nu när jag snart har varit på mitt nuvarande jobb i tre år får jag 5 extra dagar, så jag har totalt 15. Fortfarande så himla lite.

Mina två taktiker för att överleva den här tillvaron är dessa:

1. Att bo i San Diego. Att bo i ett semesterparadis där det är fint väder året runt hjälper extremt mycket när man börjar känna sig överarbetad och less. Bara vetskapen om att det finns milslånga stränder med palmer och boardwalks bara några minuter bort är faktiskt en tröst när man sitter på ett kontor hela sommaren.

2. Att maxa helgerna. Mitt bästa trick alla kategorier är att behandla varje ledig stund som en minisemester, och speciellt helgerna. Redan i början av det här året hade jag bokat in saker nästan varje helg fram tills slutet av oktober ungefär – allt från motorcykelturer till Grand Canyon och Mexiko till två Europaresor och ett gäng festivaler. Utan allt detta skulle jag antagligen förlora förståndet helt. 

Den här livsstilen hänger ju dock på att jag inte har barn, samt att jag har en hyfsat stabil ekonomi. Men oavsett ens förutsättningar är mitt bästa livshack (näst efter att köpa färdighackad vitlök) att unna sig lite semesterfeeling så ofta man kan, även om det bara innebär att man dricker ett glas rosé till middagen en helt vanlig tisdagskväll i november.

01
Musik

Min första livespelning på 9 år

01

Sist jag spelade live med ett band var i Stockholm i augusti 2008, fem dagar innan jag flyttade till USA. Fram tills igår då, när vi spelade på Tower Bar med mitt nya band Poontang Clam.

Ursäkta att jag tjatar om den här spelningen, men det här var en ganska stor grej för mig. Det jag var absolut mest ledsen över att lämna när jag flyttade från Stockholm var The Crack Babies, mitt dåvarande band, och under de senaste nio åren har jag lite halvhjärtat försökt starta nya band med ett gäng olika personer, men det har inte riktigt blivit något av det.

Och jag älskar ju att spela punk. Jag är kanske inte världens bästa basist, men det gör liksom inte så mycket. Huvudsaken är att man har kul. Och det hade vi igår!

03

Min favoritgrej på hela kvällen var att titta ut över publikhavet på Tower och se omkring 10 av mina bästa vänner stå allra längst fram och supporta. Så fint!

04

Jag hade hela min livsfilosofi sammanfattad i ett klistermärke på basen dagen till ära. Och här är ett kort litet videoklipp från vår cover på Partisans “I don’t give a fuck”:

Det enda trista med detta var att det var både min första och bandets allra sista spelning eftersom Tera som sjunger flyttar till England om två veckor. Men det var kul så länge det varade!

poontang
Musik

En lördag med Lower Class Brats

Jag brukar inte blogga på lördagar eftersom mina helger ofta är så packade med aktiviteter (pga FOMO) att jag inte hinner. Men just idag hade jag tänkt försöka njuta av att inte ha något alls inplanerat förrän ikväll. Då har jag dock min första spelning med mitt nya band, och jag är en smula nervös över detta.

Det är vår gitarrists födelsedag och vår trummis man, som äger baren vi ska spela på, hade bokat en “hemlig gäst” och hintat om att vi måste repa en massa (det har vi inte) så vi är supertighta (det är vi inte) eftersom det kommer en massa folk för att se den hemliga gästen. Så, no pressure! Ha.

Och nu fick jag precis veta att gästen är Lower Class Brats, ett punkband jag lyssnade på som tonåring och som helt klart är det största band jag någonsin har spelat förband för. Såatteh. Jag var inte så nervös innan, men nu sitter jag här mitt på dagen och dricker en öl för att lugna mina nerver.

Vi får väl se hur det här går.

poontang

edr18
Äventyr, Motorcyklar

El Diablo Run 2017

Jag tror att jag nämnde att vi var i Mexiko förra helgen? Det var vi i alla fall, på en stort fyradagars motorcykelevent som heter El Diablo Run. Det hålls bara vartannat år eftersom folk festar så hårt här att det tar två år att återhämta sig. Eller något sånt? Så här såg det ut i alla fall (och så här såg det ut för två år sen).

edr1

På torsdagen, dagen innan vi skulle åka, hade vår kompis Greg en BBQ för alla som skulle köra tillsammans från San Diego. Mitt i alltihop upptäckte jag att min hoj läckte olja genom luftrenaren (det visade sig att en massa vatten hade läckt in helgen innan, när jag körde två timmar i ösregn på väg hem från Arizona) så jag var tvungen att sätta mig på Gregs garageuppfart och göra ett sistaminuten-oljebyte fast klockan var mitt i natten. Medan 8 snubbar stod bredvid och drack öl och instagrammade. Tack för hjälpen hörrni!

(Detta är för övrigt mitt bästa trick när man byter olja på en Harley: att lägga en vikt ölkartong under oljefiltret så man inte får olja över hela framsidan av hojen när man byter ut filtret.)

edr2

Tidigt nästa morgon mötte vi upp med hela gänget igen. Jag fick den stora äran (?) att leda hela den här gruppen på omkring 20 personer i princip hela vägen ner till Mexiko, mest för att ingen annan ville leda.

edr6

Efter att ha korsat gränsen befann vi oss i Mexicali och stannade vid första bästa restaurang för att äta lunch. Det visade sig dock att de inte hade något vegetariskt, och vi hade tre vegetarianer och två veganer i gruppen, så vi fem fick helt enkelt äta varsin tallrik med skivad avokado. Och tortillachips. SÅ näringsrikt och mättande, mmmm!

edr7

Det tog jättejättelång tid (typ 10 timmar) att ta oss de 40 milen från San Diego till San Felipe, dels för att vi hade en så stor grupp, och dels för att flera personer i sällskapet hade choppers med fyraliters bensintankar, så vi var tvungna att stanna och tanka hela jäkla tiden. (Om jag låter gnällig är det för att jag bara hade ätit några avokadoskivor till lunch.)

edr8

Men fint var det! Älskar vägen ner till San Felipe, bara öken och berg och tomhet så långt ögat når.

edr9

Till slut var vi i alla fall framme i San Felipe. Vi hade hyrt ett hus på stranden, men åkte först förbi Kiki’s där de flesta andra campade för att säga hej till folk lite snabbt innan vi tog oss in till stan för att äta middag.

edr10

Här bodde vi! Paul och jag var det enda paret i huset, så vi fick the master bedroom med havsutsikt och eget lyxigt badrum. Det fanns dock inga gardiner, så det blev väldigt ljust här när solen gick upp precis utanför. Men det kan man ju egentligen inte klaga på.

edr11

Nästa morgon vaknade vi till den här utsikten ♥

edr12

Vi tog hojarna in till stan för att äta frukost. San Felipe är så himla fint, en liten sömnig semesterort på östkusten av Baja California, den mexikanska delstaten som ligger precis söder om Kalifornien.

edr13

En inte helt ovanlig syn på El Diablo Run: folk som kör runt på gamla choppers utan hjälm men med simringar runt midjan.

edr5

Det var SÅ. HIMLA. VARMT. så efter frukosten tog vi oss tillbaka till vårt hus (det vita i bakgrunden) för att svalka oss i havet. Geniet Greg hade med sig en flytande uppblåsbar kylväska, så vi hade en massa kall öl också.

edr4

Försökte ta ett gruppfoto men min GoPro var visst lite blöt.

edr15

Sen blev vi hungriga och gick över till Kiki’s för att äta och kolla på hojar.

edr17

Semester, värme, Mexiko, motorcyklar. Mitt happy place!

edr19

Nästa morgon var det dags att åka hem igen. De flesta stannade en dag till, så det var bara Paul, Adam och jag på hemvägen. Det gick BETYDLIGT snabbare än på vägen ner.

edr18

Vi fick dock stanna och tanka ganska många gånger eftersom killarna hade pyttesmå tankar. Men det kan det väl ändå vara värt när det är så här fint ute. Bra helg! Hade dock gärna stannat i San Felipe i minst en vecka till.

thehoff
Jobbrelaterat, Vardagsanekdoter

Hassling the Hoff

Så här såg min ganska märkliga torsdagsmorgon ut…

hoff1

Jag vaknade klockan 6:30 i ett varmt och mörkt hotellrum med den här utsikten.

thehoff

En timme senare tog jag hissen upp en våning till borgmästarsviten, för att intervjua David Hasselhoff. Klockan 7:50 på morgonen, innan jag ens hade ätit frukost. Det här är helt klart en av de konstigare grejerna jag har gjort i mitt liv. Han var i alla fall himla trevlig! Och lång! Och gick med på att ta ett foto!

Hela grejen var en del i en reklamkampanj för Harrah’s, som alltså är hotellet jag bodde på. De har hittat på en ny stad som heter Funner (och som bara består av det här hotellet och inget annat) och idag skulle de utnämna The Hoff till Funners första borgmästare. Sån himla rolig grej, jag älskar bra, genomtänkta kampanjer som denna. Kolla bara på den officiella reklamfilmen ovan.

hoff2

Vid 9-tiden var det dags för den officiella ceremonin att börja. De hade dukat upp runt poolen så här fint.

hoff3

Och jag fick äntligen äta frukost! Struntade i att jag inte tål kiwi och åt detta. Plus en mimosa på det.

hoff4

Ja, och sen var han alltså Funners borgmästare. (Konstigt jobb att vara en sån där Baywatch-tjej för övrigt, jag skulle känna mig extremt obekväm.)

hoff5

Ballonger för att fira! Ja, och sen satte jag mig i bilen och körde en timme söderut till kontoret. Spännande torsdag detta! Och oavsett vad som händer år 2017 (och det kan ju verkligen bli lite precis vad som helst) så kommer jag i alla fall alltid minnas detta som året då jag fick träffa både Mel B och David Hasselhoff. 90-talskändisar for the win!

Save

harrahsroom
Jobbrelaterat, Vardagsfilosoferande

Ekorrhjulet, privilegier och Hasselhoff

harrahsroom

Mitt jobb är så knäppt ibland. Som idag, just nu sitter jag helt ensam i en gigantisk hotellsvit som är större än mitt hus (och har TVÅ badrum), iklädd världens mjukaste morgonrock, och har precis ätit buffémiddag som någon annan betalade för.

Och samtidigt som jag älskar att jag får betalt för detta så tänker jag ganska ofta – i perioder nästan oavbrutet – på hur deprimerande det här ekorrhjulet är, att jobba minst 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan, med bara 2-3 veckors semester om året. Den där känslan av att livet pågår medan jag sitter framför en dator på kontoret och att jag går miste om så mycket, resor och upplevelser som jag hellre skulle ägna mig åt, kombinerat med känslan av att jag skulle kunna göra nytta istället, faktiskt hjälpa människor. 15 dagars semester om året är så himla lite, och jag blir liksom helt förtvivlad av att behöva tacka nej till saker med ursäkten att jag har slut på semesterdagar. (Fast så är jag också en upplevelseknarkare som ständigt behöver GÖRA saker för att inte bli rastlös.)

Men sen blir jag arg på mig själv för att jag tänker så här, att jag inte bara kan nöja mig med det jag har. Det är ju ett väldigt privilegierad beteende detta, att ha ett bra jobb och liv och ekonomi och ändå ha mage att klaga och vilja ha mer. Men det här är min blogg, så jag tänker att jag kan få klaga lite ibland.

Men med det sagt har jag en kall öl i handen och jag har just tappat upp ett hett bad i hotellrummets jacuzzibadkar som jag ska lägga mig och läsa min bok i. Sen ska jag få sova ostört, utan några katter som kliver omkring på mitt huvud och ansikte hela natten, med centralvärmen på eftersom ingen annan är här och kan klaga på att det är för varmt. Och tidigt imorgon bitti ska jag intervjua David Hasselhoff (!) här på hotellet.

Kanske att vissa saker ändå väger upp bristen på semesterdagar, i alla fall en smula?

harrahsbath

edr
Vardagsfilosoferande

Om varför det är svårt att blogga om vardagligheter just nu

edr

Att bo i USA år 2017 är ganska stressigt. Jag vet inte hur mycket som framgår i nyhetsrapporteringen i Sverige och andra länder, men vi är nog ganska många här som går runt som på nålar och bara väntar på nästa helt osannolika grej som Trump kommer säga/göra/Twittra och komma undan med (till exempel: att sparka FBI-chefen mitt under en pågående utredning av Trumps kopplingar till Ryssland).

Jag kollar Washington Posts hemsida för nya uppdateringar minst en gång i timmen oavsett var jag befinner mig eftersom de ofta är först med att rapportera om presidentens senaste galenskap. Som gårdagens stora nyhet: Trump revealed highly classified information to Russian diplomats. Det är läskigt samtidigt som det är fascinerande – vad kommer bli droppen som till slut får republikanska politiker att säga ifrån offentligt och börja dra igång en riksrättsprocess? Hittills verkar det inte finns någon gräns. Spännande!

Jag har läst ganska mycket om Watergate-skandalen på sistone. Jag hade ärligt talat inte jättebra koll på detaljerna kring Nixons avgång, men ju mer man läser kring Watergate, desto mer uppenbart blir det att det bara är en tidsfråga innan Washington imploderar. Eller ja, som sagt, det krävs dock att den republikanska majoriteten i senaten och representanthuset hittar sin förlorade integritet, vilket känns ganska osannolikt.

Vi var i Mexiko i helgen utan någon som helst internetuppkoppling, och det var både skönt och nervöst att vara bortkopplad i tre dagar. Läget är så ostadigt just nu att vi liksom hade kunnat komma hem till ett pågående världskrig. För att citera den här artikeln på Jezebel:

Remember in 2016 when you could do something fun like go to the beach or a party (god, remember parties) and not have to think constantly about how, oh I don’t know, America might be inching closer to a nuclear war? Or about how packs of white nationalists marching in the streets with torches are apparently here to stay? Or any other ridiculous piece of news that indicates America is totally fucked right now?

Ni som bor utanför USA, följer ni med i vad som händer här? Hur rapporteras det om där ni befinner er? Jag antar att USA framstår som ett jäkla skämt just nu, fast ett där skrattet fastnar i halsen?

tcb
Musik

Kom och se mig göra bort mig på scen

tcb

Rolig grej: Nästa lördag, den 20 maj, har jag min första spelning med bandet jag är med i, Poontang Clam. Det blir även vår sista spelning eftersom vår sångare flyttar till England om ett par veckor, men oh well. Ska bli så himla kul att få stå på scen och spela punk igen, det var ganska exakt nio år sen sist jag gjorde detta (bildbevis ovan).

Mindre rolig grej: Vi har bara repat typ tre gånger totalt de senaste månaderna och jag kan inte riktigt alla låtarna ännu. Det är sjukt svårt att få till tider när vi alla fyra kan repa eftersom vi har helt olika scheman och vår trummis har dessutom tre barn och en man som jobbar hela tiden, så hon kan nästan aldrig komma ifrån.

Så vi hinner kanske repa 1-2 gånger till innan spelningen. HA. Det här kommer eventuellt bli en shitshow. Men ja, skulle ni ha vägarna förbi San Diego och vill komma och se mig göra bort mig på scen så spelar vi alltså på Tower Bar nästa lördag.

Save

DSC_0149
Äventyr, Motorcyklar, Resor

Det heter liksom Grand Canyon av en anledning

Vi gjorde det! Vi tog oss ända till Grand Canyon och hem igen, 200 mil på hoj på knappt tre dagar. Så här såg det ut:

DSC_0075

I fredags tog både Katie och jag en halvdag på jobbet, och vid 13-tiden satte vi oss på hojarna och styrde kosan mot Phoenix, Arizona, ca 6 timmar från San Diego. Vi var nästan framme när solen började gå ner, så vi stannade och tog lite foton i det perfekta ljuset med den perfekta saguaro-kaktusen i bakgrunden.

DSC_0092

Det var 40 grader ute större delen av vägen, vilket är så varmt att det är svårt att beskriva. Sitter man på en hoj iklädd full skyddsmundering är det lite som att sitta i en bastu i skinnkläder. Men fint var det i alla fall!

DSC_0105

I Arizona är det lagligt att köra hoj utan hjälm på sig, något vi aldrig skulle få för oss att göra. Om man inte befinner sig på en helt tom väg i mitten av ingenstans och kör jättelångsamt bara för att ta några bilder, det vill säga.

G0131309

Sen körde vi in mot Phoenix medan solen gick ner bredvid oss och temperaturen gick ner från 40 grader till “bara” 35.

20170505_212551

Framme på hotellet bytte vi om till shorts och promenerade till närmsta bar, som råkade ligga i ett superfancy shoppingcenter. Vi hade inte ens duschat efter att ha kört hoj i ökenhetta i 6 timmar och passade verkligen INTE in bland alla extremt hippa människor på det här stället, men hur mycket brydde vi oss om det? Inte alls.

Nästa morgon satte vi av upp i bergen. Det var perfekt väder ute och kaktusar överallt.

20170506_104904

Det var fortfarande så tidigt att när vi var hungriga efter lunch hade inga restauranger öppnat ännu. Så vi fick nöja oss med en extremt underväldigande lunch på en hotellrestaurang. Jag åt till exempel världens tråkigaste avokadotoast plus en tallrik med potatis *insert gråtskrattemoji*.

20170506_120534

Att köra genom Arizona är ett jäkla äventyr i sig. Landskapet skiftar hela tiden och varje ny vy är mer spektakulär än den förra. Här var vi nästan framme vid Grand Canyon och det var så SJUKT blåsigt. Men så vackert att man kunde gråta.

DSC_0149

Ja och sen var vi då framme. Grand Canyon. Det är svårt att sätta ord på detta. Det är så stort och mäktigt att det inte riktigt går att ta in. Man måste liksom fokusera på en liten del i taget för att det blir för överväldigande annars, hjärnan kan inte registrera all den här storslagenheten på en gång.

DSC_0161

Vi körde in i nationalparken genom den östra entrén (istället för den mer populära/turistiga södra) och då är detta den första utsiktsplatsen. Desert View Tower. Men vad babblar jag för? Här kommer en bildkavalkad:

DSC_0210

DSC_0207

DSC_0160

DSC_0191

Den här sista bilden tillägnar jag min mamma eftersom jag vet hur mycket hon älskar när jag sitter längst ute på smala klippavsatser med branta stup nedanför.

20170506_132859

Katie hade sin bästa rump-tischa på sig dagen till ära.

20170506_135741

Den här dagen råkade det dessutom vara International Female Ride Day, vilket vi alltså firade med att göra den kanske mest episka motorcykelresan någonsin. Är för övrigt så glad att jag har hittat Katie, vi kör hoj så himla bra tillsammans. Plus att vi har synkat våra hjälmbluetooths till varandra så vi kan prata medan vi kör.

DSC_0193

Hej då Grand Canyon!

20170506_191549

Vi stannade och åt i Flagstaff och sen körde vi vidare söderut längs 89A, som är nummer 2 på den här listan över USA:s mest sceniska roadtrips. När man kommer in i Sedona är det lätt att förstå varför (även om inga bilder gör det rättvisa).

20170507_082808

Sen var det plötsligt söndag morgon. Vi vaknade i Cottonwood där det var ca 10 grader ute, och det skulle bli ännu kallare på vägen, så vi tog på oss alla varma kläder vi hade med oss och körde upp i bergen. Vi stannade lite snabbt i Jerome, en gammal gruvstad som ligger i en brant bergssluttning. Ser nästan sydeuropeiskt ut.

G0361418

Efter att ha kört flera timmar genom olika bergsstäder och på slingriga vägar med hårnålskurvor i typ 5-gradig värme tills vi tappade känseln i fingrarna, och sen ha korsat gränsen till Kalifornien igen (där det var betydligt varmare), befann vi oss plötsligt i Glamis, på en av mina absoluta favoritvägar.

20170507_144154

Att vara omgiven av de här sanddynerna är som att befinna sig i ett månlandskap.

20170507_155430

Sen stannade vi en sista gång, i El Centro. Det skulle nämligen regna resten av vägen hem så vi var tvungna att dra på oss regnställ.

20170507_154235

I brist på vattentäta stövlar får man improvisera!

20170507_155419

Sen körde vi de sista 20 milen i ösregn, kyla och vind. Det var ganska miserabelt. Men på något sätt ändå ett passande avslut på det här äventyret. När jag kom hem var jag så fysiskt utmattad att jag på riktigt började gråta när Paul frågade vad jag ville ha till middag eftersom jag inte kunde ta så stora beslut. Men betyget på den här helgen blir ändå helt klart 10 kaktusar av 10 möjliga