Uncategorized

Min nya lägenhet

Sjuk grej: JAG FLYTTAR IMORGON.

För bara fyra dagar sen hade jag lite smått börjat förlora hoppet om att hitta ett hus eller lägenhet som uppfyllde mina kriterier. Samma eftermiddag satt jag på en restaurang med min laptop och finkammade internet efter bostadsannonser när jag plötsligt hittade en lägenhet som hade allt jag letade efter (and then some): garage, liten uteplats, trägolv (INTE heltäckningsmatta), AC. Plus att den låg i rätt område, var billigare än de flesta andra ställen jag har kollat på, OCH man fick ha husdjur. Jag blev så exalterad att jag lämnade en halvdrucken öl på restaurangen och genast sprang iväg för att kolla på lägenheten. 

Två dagar senare hade jag skrivit på ett hyreskontrakt och fått nycklarna i handen. Och imorgon flyttar jag in. Fast jag köpte en säng på IKEA igår och tänkte åka till nya lägenheten och bygga ihop den när jag har slutat jobba, så jag sover nog första natten där redan inatt. En helt tom lägenhet med bara en säng i, ha! 

Egentligen är det en blandning mellan ett hus och en lägenhet, typ mer som ett radhus? Fourplex heter det här, alltså en länga med fyra enplanslägenheter bredvid varandra. Så det finns en liten trädgård med två gräsplättar där djuren kan få hänga på dagarna. Det blir fint. Steve älskar gräs. 

Nu tänkte jag fokusera på att göra det fint i mitt nya hem. Det är ju en hyreslägenhet så jag kan liksom inte göra några drastiska förändringar. Men funderar på att tapetsera? Vi får se. Ni får följa med såklart. Här är några bilder jag tog när jag var där och mätte alla väggar häromdagen:

Framsidan. Kolla, jag har en veranda!

Ena halvan av vardagsrummet. 

Okej, tog visst inga fler bilder. Men förutom vardagsrummet finns det även ett sovrum, ett kök och ett litet badrum. Plus ett garage då. Här är min Pinterest-board för hur jag tänker mig att det kanske eventuellt kommer att se ut här lite senare. Har inte haft levande växter eller gardiner på typ 10 år eftersom mina katter är monster som förstör allting, men tänkte försöka ge det en ny chans. Får väl hänga växterna från taket om inte annat. 

Vardagsanekdoter

Utan ström i en hel dag, försmäktar vi på denna ö

Det här har varit en konstig vecka. Först sov jag ingenting på två nätter, kände mig alldeles för stressad över att vara tillbaka från semestern och behöva hitta någonstans att bo. Plus att Paul och jag bara gick runt här hemma och försökte undvika att vara i vägen för varandra och det blev jättekonstig stämning. 

Sen igår vaknade jag (efter en mestadels sömnlös natt) klockan 6 på morgonen och upptäckte att det var strömavbrott på hela vår gata. Det andra på tre veckor. Jag som jobbar hemifrån fick ta datorn under ena armen och hunden under den andra och åka hem till Katie och Jordan. Där fanns det internet och ytterligare tre hundar, plus en fin trädgård där jag satt och jobbade större delen av dagen. 

När jag kom hem satt Paul i mörkret i vardagsrummet. Vi var båda hungriga så vi gick ut och åt middag tillsammans. Och det var så fint. Vi fick prata ut om den konstiga stämningen och kramas och känna oss som oss själva igen.

När vi kom tillbaka från middagen var klockan 19:30 och strömmen var fortfarande avstängd. Hela vårt kvarter var kolsvart. Så vi satt kvar i bilen och drack varsin öl och laddade våra mobiler i kanske 20 minuter innan strömmen slogs på igen. Då gick jag in och började flyttpacka.

Jag har nämligen hittat någonstans att bo! Mer om detta imorgon. Ska skriva kontrakt senare idag och vill inte jinxa något. 

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Motorcykelroadtrip genom Kalifornien, dag 1-2

Förra lördagen lämnade Katie och jag San Diego och körde norrut. Den första (och sista) dagen på våra roadtrips är alltid den sämsta eftersom vi försöker ta oss så långt hemifrån som möjligt så själva roadtrippen kan börja “på riktigt”. Det här innebär oftast många timmar och mil på trist motorväg. Men vi brukar i alla fall försöka pricka in något fint att se på vägen så dagen inte känns helt bortslösad. Den här dagen fick det bli Red Rock State Park som ligger ca 40 mil norr om San Diego. Titta vilka fina klippor!

Efter Red Rock körde vi av motorvägen och fortsatte norrut på slingriga småvägar. Vi hamnade vid en fin liten affär mitt ute i ingenstans där hela verandan var full av katter, inklusive en sprillans ny kull kattungar. ÅH.

Vår destination för dagen var Kernville, en liten stad precis vid Kern River. Vi planerade den här resan för flera månader sen, innan vi insåg att detta var samma helg som Kernville Kampout, ett stort motorcykelevent som anordnas här varje oktober. Så eftersom vi ändå var i krokarna knallade vi ner till camingplatsen och sa hej till lite folk vi kände, drack lite gratisöl, och kollade på dragkamp. 

Nästa dag var det dags att börja roadtrippa PÅ RIKTIGT. Vi körde norrut från Kernville på några av de slingrigaste vägar jag någonsin kört. Det var helt tomt ute, inga bilar någonstans, bara en miljon ekorrar som sprang fram och tillbaka över vägarna. 

Vår första destination för dagen var Sequoia National Park. Nu är jag lite skadad eftersom jag har besökt flera av USA:s vackraste nationalparker det här året, så denna kändes inte riktigt lika spektakulär som vissa andra. Men fortfarande extremt fint såklart. 

Många gigantiska träd, sånt gillar man ju. 

Vi hann även med en liten sväng genom Kings Canyon National Park. När vi landade på vårt hotell utanför Fresno den kvällen var både Katie och jag helt utmattade. Vi räknade ut att vi hade kört hårnålskurvor nonstop i nästan 40 mil, omkring 7 timmar i sträck, vilket är extremt fysiskt påfrestande. När vi gick och la oss hoppades vi på färre kurvor och fler raka vägar nästa dag, det har verkligen aldrig hänt förut. 

Vardagsfilosoferande

Tillbaka i verkligheten

Igår kom jag hem från en 9 dagar lång motorcykelroadtrip tillsammans med Katie. Det var en så fin resa, och så otroligt välbehövlig just nu. Jag behövde verkligen få komma hemifrån och vara ledig och inte behöva tänka på annat än fina vyer och var nästa måltid skulle intas i en dryg vecka. 

Nu är jag dock tillbaka i verkligheten igen och måste hitta någonstans att bo. Har hela mitt kontor fullt av flyttkartonger, men ingenstans att flytta. Det råder ingen direkt bostadsbrist i San Diego och brukar vara hyfsat lätt att hitta något (så länge man har råd att betala för det 💀). Men jag har just nu ett par väldigt specifika kriterier som gör det mycket svårare än det brukar vara:

1. Jag behöver ett garage för mina motorcyklar. Det är sällsynt. 
2. Jag har TRE husdjur. Många ställen är ok med en (liten) hund eller en katt, men det är svårt att hitta hus eller lägenheter där man får ha både hund och katt. 

Jag finkammar alla annonser på nätet och kör runt på måfå i kvarter jag gillar för att leta efter “For Rent”-skyltar. Har kollat på ett par ställen men inget har känns rätt hittills. Eller jo, ett hus och en lägenhet, men i huset fick man inte ha hund och någon annan hann före på lägenheten. 

Paul har sagt att jag får bo kvar i vårt gemensamma hem så länge jag vill/behöver, vilket såklart underlättar, jag kommer liksom inte att bli hemlös. Men jag är verkligen redo att flytta till ett eget ställe och börja mitt nya liv. Det liksom kliar i hela kroppen av otålighet just nu, hatar den här limbokänslan. 

Men med det sagt så har jag en miljon fina bilder från min roadtrip att visa er (sneak peek från Yosemite ovan). Ska bara hinna gå igenom och redigera lite foton först. Återkommer.

Livet och lyckan

Maxa lyckan

Tack snälla ni för alla kommentarer på förra inlägget. Vet inte varför, men jag tror att jag undermedvetet förväntade mig att folk skulle kräva förklaringar och vara kritiska. Tillbringar uppenbarligen för mycket tid på Twitter, internets sämsta plats. Men ni är bäst som vanligt.

Någon skrev att det är modigare att lämna än att stanna kvar, men för mig har det alltid varit tvärtom. Jag tänker så här…

Jag känner så många personer som stannar i förhållanden där de inte är lyckliga, ofta i många år. De här människorna säger alltid att förhållanden är svåra och kräver en massa jobb för att fungera. Det är inte smärtfritt att tillbringa sitt liv med en annan människa, jag håller med. Men behöver det vara så himla svårt? Måste man stanna i ett förhållande som kräver att man ständigt kämpar för att hålla ihop? Är det värt det? Är ett livslångt förhållande ett självändamål, och i så fall: varför?  

Jag tänker ofta på ett par i vår närhet som har varit gifta i många år. De har två små barn och äger ett hus tillsammans. De här personerna tycker inte om varandra och jag är övertygad om att hela familjen skulle må mycket bättre om de separerade. Men det kommer de aldrig att göra. Istället kommer de att hålla ihop och tycka sämre och sämre om varandra för varje år som går. Det här är min värsta mardröm. Är hellre ensam resten av livet än lever i ett kasst förhållande. 

Nu utgår jag såklart från min egen situation. Paul och jag är inte gifta, har inga barn, och vi äger ingen bostad eller något annat tillsammans, vilket gör att det är hyfsat enkelt att separera, i alla fall rent praktiskt. Jag har skrivit mycket om detta på bloggen, men jag har alltid försökt leva mitt liv på ett sätt som maximerar lyckan. Har övat i många år på att identifiera saker i mitt liv som gör mig olycklig, och sen förändra det jag kan för att må bättre. Detta kan innebära drastiska förändringar som att lämna all trygghet och flytta till andra sidan jorden, men ofta handlar det snarare om att byta jobb, flytta till en ny bostad, eller lämna ett förhållande som jag inte mår bra i. 

Jag lyssnade på en podcast för ett tag sen (minns dock inte vilken) där någon pratade om att vår definition av ett lyckat förhållande är baserad på hur länge det varar, och hur konstigt detta är. Hen sa att även korta förhållanden kan vara lyckade. Det är inget misslyckande att inse att man inte var rätt för varandra och skaka hand och gå vidare i livet. Snarare borde det betraktas som mer lyckat än ett par som håller ihop trots att de egentligen skulle må bättre av att separera. Något sånt. Önskar att jag kunde komma ihåg vem som sa detta, för jag kunde verkligen relatera. 

Jaja, ska sluta babbla om detta nu. Hoppas ni har en fin fredag och vågar satsa på att vara lyckliga.

Livet och lyckan

När det tar slut

Vet inte riktigt hur jag ska säga detta, så nu drar jag bara av det här plåstret. Paul och jag har gjort slut. Eller, vi har bestämt oss för att ta en paus. Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden, kanske hittar vi tillbaka till varandra och kanske gör vi det inte. Det här är i alla fall vad vi behöver just nu.

Jag vet att det har kommit som en chock för många i vår närhet som på något sätt tyckte att vi var det perfekta paret. Och det var vi kanske, på många sätt. Men inte alls på andra. Vill inte gå in på för många detaljer här eftersom det är personligt och jag inte vill hänga ut någon. Det enda som är viktigt just nu är att vi fortfarande älskar varandra och kommer att göra allt vi kan för att fortsätta vara vänner. Jag tror att vi kanske till och med kommer att vara bättre som vänner än som par. 

Jag är allmänt ledsen, och lite stressad över att behöva hitta någonstans att bo. Men bortsett från det logistiska känns det… okej. Jag har aldrig haft ett så här långt förhållande förut och trodde aldrig att jag skulle ha det heller. Det känns inte som ett misslyckande att det har tagit slut, snarare är jag stolt över att vi lyssnar på våra egna och varandras känslor och fattar ett moget beslut. Jag har ett extremt behov av ensamtid och har alltid trivts med att vara singel och bo själv. Paul är fortfarande min bästa vän och det här hade varit betydligt svårare om vi bråkade och hatade varandra. Det gör vi inte. 

På lördag sticker Katie och jag iväg på en roadtrip genom Kalifornien i en dryg vecka. Det kommer väldigt lägligt. Jag vet inget bättre sätt att rensa huvudet på än att köra hundratals mil på motorcykel. När jag kommer hem igen har jag förhoppningsvis en bättre plan för hur mitt liv kommer se ut framöver. Just nu har jag ingen aning. 

Sportrelaterat

Veckans bästa dag

Jag utgår från att ni är totalt ointresserade av att läsa om wakeboarding, det skulle jag också vara. Men jag måste ändå säga detta. Nu när jag får börja mina onsdagsmorgnar med att ta hojen ner till havet och sen varva att åka båt med att åka bräda bakom en båt i ett par timmar innan jag börjar jobba, så har onsdag blivit min nya favoritdag. Det är en sån oerhörd ynnest.

Jag märker dessutom redan enorm utveckling. Förra veckan orkade jag knappt hålla mig upprätt runt hela viken vi kör i (ett varv tar kanske 10 minuter). Att åka wakeboard är extremt fysiskt påfrestande, speciellt för armar och axlar, och jag är ganska svag. Efter min första lektion kunde jag knappt lyfta armarna resten av dagen, de var som spagetti. 

Men idag gick det så himla mycket bättre. Istället för att bara stå och frenetiskt försöka hålla mig upprätt så fick jag lite feeling och började öva svängar. Och så orkade jag TVÅ varv istället för ett.

Nästa vecka tänker jag mig att jag kommer se ut ungefär så här:

Vardagsfilosoferande

Bara lite tankar om och bredvid havet

Det är högsommar i San Diego trots att hösten officiellt börjar om några dagar. September är min favoritmånad i Kalifornien, kanske för att jag älskar varma sommarnätter mer än livet självt. Det har varit runt 35 grader varmt de senaste dagarna vilket jag egentligen inte har något emot. Däremot blir vårt hus som en bastu när det är så här varmt, och trots flera fläktar som står påslagna dygnet runt och trots att jag har AC inne på mitt hemmakontor, så är det skönt att komma ur huset ibland. 

Idag jobbar jag från ett kafé precis vid stranden i Ocean Beach. Sitter vid ett fönsterbord och tittar ut på palmerna, den blå himlen och Stilla Havet. Folk kånkar på surfbrädor eller cyklar förbi i bikinitopp eller bar överkropp. Det är väldigt kaliforniskt alltihop. 

När jag flyttade hit för ganska exakt 11 år sen (mitt 11-årsjubileum i USA var första september) bodde jag i en lägenhet bara några kvarter härifrån. Innan vi hade fått internet installerat i lägenheten brukade jag promenera till just det här kaféet med min laptop för att blogga och skicka in skoluppgifter och sånt. Det känns som en hel livstid sen. 

Jag är väldigt sällan vid stranden. För oss som bor i North Park (San Diegos svar på Södermalm, typ) är “the beach” ett ganska främmande koncept. San Diego som stad är ganska utspridd och man håller sig ofta i det område man bor. Vi har det mesta vi behöver i North Park med omnjed, inklusive alla våra favoritrestauranger och bryggerier, plus att alla våra kompisar bor där. 

Vid stranden är det en helt annan typ av människor. Mycket hippies och surfare och turister. Men i och med att jag numera är så illa tvungen att ta mig ner till stranden en gång i veckan för att åka wakeboard har jag börjat uppskatta detta mer och mer. Jag har bott i kuststäder hela mitt liv och skulle ha svårt att inte bo nära havet. Har dock länge tänkt att det räcker med att veta att havet finns där, även om man inte ser det så ofta. 

På sistone har jag börjat känna att det kanske inte alls räcker. Det har kanske något att göra med att USA håller på att gå käpprätt åt helvete och att jag hela tiden måste rättfärdiga för mig själv varför jag faktiskt vill bo i det här jävla landet. Vädret och havet är två stora anledningar. Så det är väl lika bra att utnyttja båda till fullo så länge det fortfarande går.

Litteraturbloggen

10 böcker jag har läst den senaste månaden

För en månad sen gjorde jag ett inlägg om alla böcker jag läste när jag var i Sverige i juli, nio stycken totalt. Avslutade det inlägget med följande: “Jag fick med mig ytterligare nio böcker på svenska hem från Sverige, så det blir väl ett till sånt här inlägg om en månad. Nä, skoja. Har inte tid att läsa nio böcker i månaden när jag inte reser.”

Jag är dock inne i en sån sjuk läsperiod just nu att det enda jag vill göra är att sitta i skuggan i vår utesoffa och läsa böcker. Kan inte minnas att jag någonsin har läst så här mycket i vuxen ålder. Så nu råkade det bli så att jag faktiskt har läst FLER än nio böcker den senaste månaden. Tio stycken blev det. Här kommer de om någon vill ha lästips:

The Immortalists av Chloe Benjamin
Köpte den här boken på en flygplats utan att ha några förväntningar på den och blev väldigt glatt överraskad. Handlar om fyra syskon som i tidig ålder får veta av en spåkvinna när de kommer att dö, och hur deras liv formas därefter. Blev speciellt tagen av de två första syskonens berättelser. 
5/5

Norma av Sofi Oksanen
En väldigt märklig bok med en sjukt avancerad storyline om kriminella nätverk, surrogatmödrar, familjedraman och hår med övernaturliga krafter. Förstår inte ens hur man hittar på en sån här historia. Men bra var den.
4/5

Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall
Jag hade egentligen bävat inför att läsa den här boken eftersom jag visste att den skulle vara sjukt sorglig. En sann berättelse om Carolina som en dag hittar sin sambo död i sängen. Grät mig igenom första halvan, störde mig lite på andra halvan, men gillade slutet. Hela boken kändes väldigt naken och ärlig. 
4/5

Bränn alla mina brev av Alex Schulman
Jag har länge varit ett motvilligt fan av Alex Schulman. Älskar de här böckerna om hans liksom personliga uppgörelse med sin familj. Denna handlar om hans morföräldrar, Sven och Karin Stolpe. Sven Stolpe verkar ha varit en vidrig person. Hejade på Karin och Olof, trots att jag visste hur det skulle gå. 
4/5

Bli som folk av Stina Stoor
Säregen novellsamling med små lågmälda berättelser som utspelar sig i Västerbotten. Älskar språket och hur Stoor liksom bygger dramatik kring små vardagsdetaljer. Väldigt originell och fin. 
4/5

Våran hud, vårat blod, våra ben av John Ajvide Lindqvist
Den här novellsamlingen var stundvis så läskig att jag var tvungen att varva de här novellerna med Stina Stoors. Man gillar ju Ajvide Lindqvist ändå. Ingen gör svensk vardagsskräck så bra som han. 
4/5

Bödelskyssen av Mons Kallentoft
Jag läste denna i början av förra månaden och minns knappt vad den handlade om? Men så är det väl med deckare ibland. Jag gillar Mons Kallentoft i alla fall.
3/5

Det blod som spillts av Åsa Larsson
Det här är uppföljningen på Solstorm. Den har jag dock inte läst, så det var stundvis lite svårt att hänga med i denna. I övrigt en helt okej deckare.
3/5

Blot av Håkan Östlundh
Vet inte om jag direkt gillar några av karaktärerna i Östlundhs böcker, men jag gillar att de utspelar sig på Gotland. Ytterligare en helt okej deckare. 
3/5

The Tattooist of Auschwitz av Heather Morris
Baserad på en sann historia om två fångar som träffas i Auschwitz och blir kära, och hur de gör vad de behöver för att överleva. Det är en mäktig berättelse i grunden, men alltså, den här boken var verkligen SÅ dålig? Blir arg på att den inte skrevs av en bättre författare. 
2/5

***

Nu har jag slut på böcker, så det lär bli svårt att toppa 10 lästa böcker nästa månad. Men vi får väl se! Har ni läst något extra bra på sistone får ni gärna säga till.

Uncategorized

Vattenfall, broar, regnskogar, sandstränder och snötäckta berg

De senaste dagarna har jag kört runt i the Pacific Northwest, dvs Oregon och Washington, på den här jättelika hojen. Hade egentligen bokat en lowrider, alltså en hoj i samma storlek som min egen, men de var slut så jag blev uppgraderad till den här rullande soffan. I mitt kompisgäng brukar vi kalla såna här stora 450-kilos Harleys för “dad bikes” eftersom det mest är gubbar som kör dem. 

Men i alla fall. Första dagen körde jag rakt västerut från Portland för att ta mig till kusten. Har alltid velat se Oregons kust och det var så himla, himla fint. 

Jag stannade och åt lunch i Astoria, som är en liten gullig hamnstad i Oregons nordvästra hörn. Jag hittade ett bryggeri precis vid vattnet och åt en vegoburgare med den här utsikten. När jag är i nya småstäder i USA och behöver äta kollar jag för övrigt alltid upp det lokala mikrobryggeriet. Det brukar finnas minst ett, och de har så gott som alltid god mat med vegetariska/veganska alternativ. Tips för den som är ute och roadtrippar i USA!

Astoria ligger som sagt i Oregon, precis på gränsen till Washington. Det går en nästan 400 meter lång bro mellan de två delstaterna, och nu när jag googlade ser jag att det är Nordamerikas längsta truss bridge (fackverksbro?). Jag hade egentligen tänkt åka rakt österut genom Oregon men ville verkligen köra över bron, så jag sa YOLO och åkte norrut genom Washington istället. 

Är så himla glad att jag gjorde det, för på andra sidan bron hamnade jag på den här helt fantastiska vägen. Dramatiska berg på ena sidan och Columbia River på den andra. Och knappt några bilar. Det finns verkligen få saker som gör mig så djupt lycklig i själen som att köra en stor Harley längs en fin väg, speciellt en som går längs med vattnet. 

Pga omvägen fick jag skynda mig lite för att hinna ta mig till min destination för dagen: Mount Rainier National Park i Washington. Sån här grön och fin regnskogsstämning var det när jag precis hade kört in i nationalparken och stannade för att byta visir på hjälmen eftersom det började bli mörkt lite smått.

Jag tjatar ju jämt om hur fina USA:s nationalparker är men KOLLA VAD FINT! Så många höga berg och djupa dalar och vattenfall och snötäckta toppar här, jag satt och ropade “WOW” i hjälmen varje gång jag körde runt ett hörn och något nytt naturfenomen uppenbarade sig. Sista bilden ovan är för övrigt Mount Rainier, alltså berget som nationalparken är döpt efter. Det var lite molnigt så man såg bara den nedre delen.

Avslutade denna mycket långa dag med en spektakulär solnedgång utanför mitt hotell. Bodde inne i parken i ett område som heter Paradise. Kändes som ett lämpligt namn.

Nästa morgon spöregnade det i Paradise. Jag fick ett par sopsäckar av receptionisten på hotellet att lägga min väska i så den inte skulle bli genomblöt, och som tur var hade jag regnkläder med mig. Så det var bara att dra på sig och fortsätta köra.

Stannade vid Reflection Lake som är känt för att Mount Rainier speglar sig i vattnet på klara, soliga dagar. Dvs inte den här dagen. Såg ännu mindre av berget än dagen innan. Men det var fint ändå!

En bra grej med att vara ute och roadtrippa helt själv är att man kan stanna och fota precis hur mycket man vill utan att någon klagar. Ett par gånger stannade jag hojen och bara stirrade utan att ta fram kameran eftersom jag insåg att det ändå inte skulle gå att göra de här vyerna rättvisa. Andra gånger var jag tvungen att fota. Det här var en sån gång.

Jag körde vidare söderut mot Oregon igen och vädret blev betydligt trevligare. Hamnade på en liten slingrig skogsväg där jag knappt såg en enda bil på flera timmar. Själva vägen var i fruktansvärt skick, men det var fint. Såg vattenfall och bäckar och löv som hade börjat ändra färg trots att det var säkert 27 grader varmt. Sen körde jag över den här bron som förbinder Washington och Oregon och har det dramatiska namnet Bridge of the Gods.

Columbia River skiljer de två delstaterna från varandra och det går vägar längs med vattnet på båda sidorna. Det här är bara drygt 6 mil öster om Portland, den största staden i Oregon. Jag kan knappt fatta att allt det här ligger så pass nära en storstad. Om det inte vore för allt regn i Pacific Northwest skulle jag seriöst överväga att flytta hit. Är i alla fall väldigt glad att jag fick köra runt och utforska allt detta i några dagar.