Helgen som gick, San Diego

Två strandhatare åker till stranden

Måste ta en paus i att tänka på och prata om nazister för annars kommer jag helt att förlora förståndet (<– sjuk grej att behöva säga år 2017). Så här kommer en liten titt på min söndag, som jag antar kunde ha varit sämre.

Det var strålande sommarvärme ute och Paul och jag fick för oss att vi skulle göra något typiskt San Diego-igt och åka till stranden. Kan räkna på en hand de gånger vi har varit på stranden tillsammans de senaste åren, det är liksom inte vår grej. För mycket sand och för mycket folk. Men sagt och gjort, vi tog med oss Lola och körde ner till Mission Beach.

Vi köpte glass! Och jag hade min nya kamera med mig. Jag älskar den.

Det var eftermiddag och motljus, och stranden var helt packad med folk.

Det är verkligen som en helt annan värld nere på boardwalken. Vi som mest hänger på hipsterställen långt från stranden eller kör hoj i bergen är inte vana vid detta. Så himla kaliforniskt är det i alla fall.

Vi satte oss på en bar med utsikt över stranden och tog en kall öl.

Lola är inte heller så förtjust i sand, hon är mer en cityhund. Vi orkade med stranden i ca en timme (varav vi stod i kö för att köpa glass i säkert 20 minuter), sen åkte vi hem igen. Det var fint, men nu dröjer det nog till nästa sommar innan vi tar oss hit igen.

Listor

Arg-listan

Idag regnar det. Jag kan inte minnas att det har regnat i augusti en enda gång under mina nio år i San Diego, och jag pratade just med ett par kollegor om hur snabbt det går att se faktiska resultat av den globala uppvärmningen. Dessutom sov jag knappt något inatt. Så det känns som ett lämpligt tillfälle att göra den här arg-listan, hittad hos Jenny.

Obehagligaste jag vet: 
Alltså, att rensa hår ur golvbrunnen i duschen/badkaret. Jag KAN inte göra detta, får kväljningar bara av att tänka på det. Den kanske allra bästa egenskapen hos Paul (och då har han extremt många bra egenskaper) är att han alltid rensar golvbrunnen utan att klaga. Keeper.

Absolut inte min killtyp: 
De allra flesta killtyper är inte min typ, jag har ganska snäva krav. Men allra mest ogillar jag nog bröliga bro dudes samt bikersnubbar som har byggt hela sin identitet på att det är manligt att köra motorcykel och därför känner sig enormt hotade av kvinnor som kör hoj.

Absolut inte min kompistyp:
Personer som är high maintenance.

Sak som får mig att sluta vara vän med någon på Facebook:
Oftast en av två saker: att personen ger uttryck för rasistiska, sexistiska eller homofoba åsikter, eller att jag inser att jag är kompis på Facebook med någon som jag inte vet vem det är.

Sak som får mig att ranta loss i kommentarsfält:
Jag försöker verkligen undvika att ranta loss i kommentarsfält, men ibland bara måste jag (trots att min självbevarelsedrift skriker åt mig att låta bli). Exempel ur verkligheten på situation där jag var tvungen att kommentera: en bekant som är anti-vaxxer postade något foliehattsidiotiskt på Facebook om att vaccinationer är förbjudna i Europa, och VARFÖR SKULLE DET VARA FÖRBJUDET OM DET INTE ÄR FARLIGT ATT VACCINERA SINA BARN? Som den kanske enda europé den här personen känner var jag då tvungen att berätta för hen att hen hade fel, vilket till slut resulterade i att hen raderade hela inlägget.

Då slutar jag följa en blogg/ett instagramkonto:
Jag avföljer ganska ofta folk på Instagram, oftast efter att någon jag inte känner i verkligenheten utan bara följer på IG postar något politiskt och det visar sig att de är Trump-supportrar/rasister/sexister. Har nolltolerans för sånt i mitt feed.

Äckligaste mat jag vet:
Kött. Tycker verkligen att det är knäppt att så många människor anser att det är helt normalt att äta DÖDA DJUR!?

Äckligaste drycken:
Läsk och annat som bara smakar socker.

Blir arg på: 
Mycket, men just nu framför allt giriga vita män i maktposition som sätter sig själva först och är beredda att låta miljontals människor lida så länge de kan tjäna pengar på det.

Sämsta bok jag läst:
Oj, jag vet inte? Men den sämsta boken jag har läst i år är nog i alla fall The Life We Bury av Allen Eskens. Vilket slöseri med tid.

Sämsta serien jag nyligen sett:
Vänner. Paul brukar ha den på i bakgrunden medan han gör annat, och den serien har verkligen inte åldrats med värdighet. Blir arg på all casual fatshaming och alla homofoba skämt.

Sämsta karaktären i en film eller tv-serie:
Ross i Vänner. Gnälligare och mer irriterande person får man leta efter.

Sist jag ville ta till knytnävarna:
Jag är ingen våldsam person, men i lördags var det fan nära. En random snubbe i ett parkeringsgarage anklagade min kompis B för att ha kört in i en bil och åstadkommit en stor buckla. Han gick till och med och hämtade ett gäng väktare för att göra en anmälan. Vi hittade dock ägarna till bilen med bucklan, och de bekräftade att de hade blivit påkörda någon månad tidigare, någon helt annanstans. Den här snubben vägrade dock att be om ursäkt vilket urartade i en ganska otrevlig skrikmatch mellan mig och B och honom. Hade jag haft mindre självkontroll hade jag eventuellt gått fram och knuffat honom, alternativt kört in i hans bil.

Sist jag skrek så skrek jag det här till den här:
Massa okvädesord till snubben ovan. Obs att jag inte kan minnas sist jag skrek på någon innan detta hände. Är ingen skrikare.

Fulaste plagg jag vet:
MAGA-keps.

Det skriker jag när jag blir arg:
GODDAMN IT! eller FUCK!

Det ofattbara, Irritationsmoment

Make Nazis Afraid Again

Jag har en klump i magen som vägrar ge med sig. Har så svårt att ta in att vi är nu på gränsen till kärnvapenkrig samtidigt som nazister marscherar öppet på USAs gator och kör ihjäl folk som protesterar. Det är 2017 och Donald Trump har varit president i ett drygt halvår. Hur kunde det bli så här?

Jag hade egentligen tänkt skriva något om helgen som gick. Jag var på födelsedagsfest för min kompis B på ett hotell/casino i Pala norr om San Diego, och jag var den enda som dök upp. Alla hennes andra kompisar bangade i sista sekunden, de flesta samma morgon. Så det var bara jag, B och hennes mamma hela dagen och hela kvällen.

Nu är det måndag och jag har huvudet fullt av nazister, Nordkorea och vänner som sviker. Klump i magen.

(Tishan på bilden köpte jag för övrigt på en tatueringsstudio i Malmö förra månaden. Den är för små barn, men funkar som magtröja också. Och just nu är den det mest lämpliga plagget jag äger.)

Det ofattbara

En dålig grej den här veckan

Som uppföljning på det förra inlägget, som var alldeles för positivt…

1.

“North Korea” och “Nuclear war” trendar på Twitter just nu efter att Trump har gått ut och hotat Nordkorea med kärnvapenkrig. BRA! KUL! VI KOMMER DÖ!

(Jag vet inte varför, för det är så mycket som är åt helvete i världen just nu, men just tanken på kärnvapenkrig gör att jag får så stark ångest att jag knappt kan andas. Så fort min kompis Katie såg nyheterna idag började hon skicka roliga videoklipp till mig för att distrahera mig från tanken på ett nytt världskrig… Det hjälpte inte.)

Bra saker

Tre bra grejer den här veckan

1.

Jag har köpt en ny kamera! Den ska inte komma på posten förrän på torsdag, men jag är så himla peppad. Har haft min asgamla Nikon D3100 i flera år och den håller på att falla isär, plus att den är stor och otymplig och jag orkar aldrig bära med mig den någonstans. Så jag har funderat ett tag på att köpa en spegellös systemkamera istället eftersom de är betydligt mindre och lättare, och häromdagen beställde jag en Sony A5000. Det är ju verkligen inte den nyaste modellen, men jag har ingen större lust att lägga nästan tjugo tusen spänn på en kamera som jag mest kommer använda till en blogg jag inte tjänar några pengar på, såatteh ¯\_(ツ)_/¯

Men bered er på snäppet bättre bilder här framöver i alla fall! När jag har lärt mig hur den nya kameran fungerar.

2.

Jag har haft ett par extremt hektiska veckor på jobbet sen vi kom hem från Sverige, men det har tydligen lönat sig. Igår blev jag nämligen framröstad av mina kollegor till Employee of the Month, vilket är ett så himla fint sätt att få känna sig uppskattad på. Det innebär också att jag får en extra semesterdag som belöning. Har ju lite snålt med semesterdagar annars, som sagt, så en till skadar ju verkligen inte.

3.

Ni vet det där reportaget om inspirerande kvinnor jag nämnde att jag jobbade på för ett tag sen? Det blev betydligt större än jag hade väntat mig – jag fick 10 helsidor i magasinet plus omslaget. Jag lämnade in det häromveckan, och idag fick vi våra förhandskopior av det nya numret här på redaktionen. Och alltså, att hålla ett glossigt magasin i handen där jag har skrivit omslagsstoryn, och där det längsta reportaget har min byline… jag vet inte om ni förstår vilken stor grej det här är för mig. Den lilla blyga 17-åringen inom mig, som praktiserade på Svenska Dagbladet i gymnasiet och drömde om att bli journalist, skulle vara så stolt. Ska köpa ett nummer av tidningen till alla jag känner. Och jag lägger såklart upp en länk här när artikeln går att läsa online.

Sverige

Sverige, del 6: Vad Paul tyckte

Ni är flera stycken som har efterfrågat ett inlägg om vad Paul tyckte om Sverige (eller ja, mest Stockholm då eftersom det var där vi var större delen av tiden), så här kommer det! Några grejer som Paul gillade, ogillade, eller som bara var annorlunda från vad han är van vid:

• Pappor med barnvagnar! När jag frågade Paul om vad han uppfattade som den största kulturkrocken var detta det första han nämnde. Att man i Stockholm ser så många män som hänger med sina barn i parker eller på stan. I USA ser man inte detta. Någonsin. Eftersom Paul är feminist gör han samma analys som jag, att ett av de största hindren för jämlikhet i USA är det väldigt utbredda machoidealet som gör att män ofta är frånvarande fäder och inte har några verktyg för att vara omhändertagande och känslosamma. Enligt Paul ses det som en svaghet att ta hand om barn här, så han var verkligen extremt imponerad över alla närvarande, engagerade pappor vi såg i Sverige.

• Det bästa Paul åt på hela resan: en calzone med pesto från Seven Eleven, som han åt på tunnelbanan klockan två på morgonen. Bildbevis ovan.

• Det näst bästa han åt: halloumi. Det är jättesvårt att få tag på halloumi här så han hade aldrig ätit det innan, men när vi var i Sverige åt han det nog varje dag i två veckor. Citat: “It changed my life.”

• En inte lika kul grej var att minst en gång om dagen fick han, i egenskap av amerikan, stå till svars för den totala shitshow som är amerikansk politik. Så himla många personer frågade honom hur Trump kunde bli vald, och han ba, jag vet inte, jag röstade på Hillary?

• Vi gick många kilometer om dagen medan vi var i Stockholm. I San Diego går vi aldrig någonstans, den här stan är liksom inte byggd för gångtrafik. Så det var en annan grej. Paul hade med sig två par sprillans nya skor, det första paret fick han slänga efter en vecka eftersom de var så slitna från allt promenerande.

• Ljuset! Att det är ljust typ hela nätterna på sommaren. Paul säger att han önskar att det var så här också, för då kan man vara uppe hela natten och sova hela dagen utan att känna att man slösar bort de timmar då det är dagsljus.

• Den största chocken för mig var pengarna, och Paul nämnde också detta. Jag hade med mig några svenska sedlar och mynt som jag hade hittat i en låda här hemma – inte jättemycket, kanske totalt 200 kronor – så döm om min förvåning när jag fick veta att de inte gick att använda längre!? Jag hade ingen aning om att det fanns nya pengar. Och att typ ingen använder kontanter längre. Vi brukar alltid ta med oss cash på semester för att det är lättare att hålla koll på hur mycket man spenderar, men det gick ju knappt att använda i Stockholm. Vi tog en öl på söder en av de första kvällarna och när jag försökte betala med kontanter så stirrade bartendern på mig helt förvånat och sa “Oj! PENGAR!” som om jag hade försökt betala med en påse antika guldmynt eller något. Ha! I USA använder man fortfarande checkar och ettöringar. Såatteh. Sverige är kanske lite mer modernt på den fronten, ja.

• Stockholm är enligt Paul befolkat till största delen av “beautiful, fashionable people”…

• …fast det ligger cigarettfimpar på marken överallt. Tydligen.

• Övriga iakttagelser: tunnelbanan är förvirrande, man kan ta båtar överallt, Globen är awesome, alla svenskar är tatuerade och spelar i band (detta är nog mest min umgängeskrets, men ändå), folk badar lite var som helst, svenskar är artiga och tystlåtna, och svenskt bröd och ost är det bästa som finns.

 

Håller ni med eller är han ute och cyklar?

sommar, Sverige

Sverige, del 5: SKÄRGÅRDEN ♥

Vi har varit hemma i San Diego i några veckor nu, och jag har haft så SJUKT mycket att göra. Men förhoppningsvis är det inte för sent att lägga upp några bilder från Sverige?

Vi åkte ut till min pappas sommarställe i Öregrund ett par dagar. Här tillbringade jag i princip hela mina somrar som barn, och jag kan inte tänka mig att besöka Sverige utan att åka ut hit.

Det var alldeles för kallt för att jag skulle få för mig att bada, men min pappa (som badar året runt) och lillebror hoppade i, och då kände Paul sig tvungen att göra likadant. Omkring 16 grader i vattnet. Uppfriskande! Tydligen.

Min pappas hus till höger och min fasters i mitten. Min familj har ändå flyttat ganska många gånger under min livstid, men det här huset har alltid funnits där, som den enda konstanta bostaden. Mina farföräldrar köpte det för många år sen. När man bor på andra sidan jorden från sin familj och sin uppväxtort känns det extra viktigt att ha något att kalla “hemma”. Huset i Öregrund är nog det närmaste hemma jag har. 

Vi gav Paul en hundraprocentig svensk sommarupplevelse och lärde honom att spela kubb. Det var jag, min lillebror, min kusin och så Paul. Vi var ganska dåliga, men det var kul ändå!

Och så tog vi en promenad ner på stan för att titta på alla fina båtar.

Männen i mitt liv ♥

En grej som stod på min lista över somriga grejer att göra i Sverige: äta mjukglass!

Pappa tog en sväng i sin lilla jolle. Det är sällan man ser min far så glad som när han är ute till sjöss.

Dag två på landet skulle vi egentligen ha åkt ut med båten, men det var regnigt och ganska kallt, så Paul och pappa och jag åkte på roadtrip istället. Till Lövstabruk!

Och när vi kom hem igen hade det blivit soligt, så vi gjorde middag och åt ute på altanen. Det serverades sill och potatis (med vegetariska alternativ) och så fick Paul lära sig några svenska snapsvisor. Oklart riktigt hur pass knäppa han tycker att svenska traditioner är.

Och så satt vi ute tills solen gick ner och det blev kallt och alldeles för mycket mygg. Vårt hus har i alla fall finaste utsikten i stan, och Öregrund är – enligt säkra källor – det enda stället på östkusten där solen går ner i havet.

Dag 3 var det soligt igen, så vi åkte ut med båten!

När jag tänker på svensk sommar är det detta jag tänker på. Att ta farfars gamla båt ut till någon liten ö i skärgården, lägga till vid klipporna och sola, bada och äta medhavd lunch. Kanske kommer det en liten regnskur, men det gör inte så mycket. Det är alldeles stilla, och förutom vågornas kluckande och en och annan fiskmås är det helt tyst. Är så glad att jag fick visa Paul detta.

Blir som ni kanske märker helt nostalgisk av detta. Men svensk sommar, ändå, hörrni? Vilken grej.

Sen lät pappa Paul köra båten, hela vägen hem. Båten är från 60-talet, så för Paul var det nog ganska mycket som att köra en av sina gamla bilar.

Sen tog vi ett traditionsenligt familjefoto på klipporna innan vi åkte in till Stockholm igen. Pappa, styvmamma, kusin, faster och lillebror. Fint gäng detta ♥

Helgen som gick

En helg i hettan i Palm Springs

Tidigt i lördags morse tog jag och Katie hojarna upp i bergen.

Vi skulle hit, till Rancho Mirage som ligger precis bredvid Palm Springs. Blev genast serverad en champagnespritzer med färsk persika och melon, fint ska det va!

Min kompis Sarah jobbar som nanny för ett rikt par som just har köpt ett extremt lyxigt semesterhus i Rancho Mirage, så vi fick komma och bo här helt gratis. Så långt från min egen verklighet, men det är fascinerande att få en inblick i hur de riktigt välbärgade lever.

Det var 43 grader varmt ute så det fanns inte så mycket annat att göra än att flyta runt i poolen exakt hela dagen och hela kvällen.

Började dag 2 med att vakna tidigt och göra frukost. Jag hade tänkt sätta mig vid poolen och läsa min bok, men redan klockan 8 var det alldeles för varmt för att vistas i solen, så det här fotot är egentligen ljug. Jag fick gå och sätta mig i skuggan istället.

När de andra hade vaknat och blivit hungriga åkte vi till Ace Hotel, Palm Springs mest hipsteriga ställe, för att äta brunch.

Och sen återvände vi till vår enkla boning (ja, det är en golfbana i bakgrunden) för att flyta runt i poolen i ett par timmar till. Vattnet var över 30 grader varmt så det var inte så svalkande, men skönt ändå!

Mitt happy place. Är sällan så lycklig som när jag får tillbringa en hel helg med att köra hoj, poolhänga och umgås med några av mina bästa personer. Plus att jag hade lite efter-semestern-ångest efter att ha varit tillbaka på jobbet i två veckor, så det här kändes välbehövligt.

Vid 15-tiden skulle Sarah och Talia åka vidare till LA för att gå på spelning, så då drog jag på mig kevlarkläder och integralhjälm och åkte hemåt med svetten rinnande längs ryggraden, hehe. Fast bara tills jag hade kommit upp i bergen en bit, där var det betydligt behagligare temperatur.

Vardagsanekdoter

Monday funday!

Idag var en väldigt märklig dag, en fullspäckad jobbdag fast jag aldrig lyckades ta mig till kontoret. Morgonen började med att jag satte mig på hojen för att köra 40 minuter norrut, till Stone Brewing i Escondido. Det var varmt och soligt ute när jag åkte hemifrån, så jag hade min somrigaste mc-jacka på mig. Men halvvägs upp till Stone började det ÖSREGNA. Så pass att jag först trodde att det haglade eftersom det regnade så hårt att det gjorde ont.

Jag stannade två gånger på vägen och tömde vatten ur skorna, och ändå var det en ordentlig pöl kvar när jag var framme vid Stone. (Screenshot från en Instagram-story eftersom jag inte tänkte på att fota.) Jag skulle på en presskonferens och var tvungen att smita in på toan och torka fötterna under handtorken för att över huvud taget kunna visa mig bland folk. Mina skor och byxor var fortfarande helt dyngsura dock.

Själva eventet var kul dock! Fat Mike från NOFX var i stan eftersom han och Stone ska släppa en öl tillsammans, så Stones PR-folk ordnade så att han fick komma och hjälpa till med själva bryggandet.

Det är inte varje dag man får betalt för att hänga med en livs levande punklegend!

Jag hade fått slänga strumporna jag hade på mig på vägen upp eftersom de var helt genomblöta. Men killen i Stones presentshop kände igen mig från Instagram (!) och tog hand om min blöta hjälm, jacka och väska medan jag hängde med Fat Mike, och sen gav han mig rabatt på ett par nya strumpor. Ha! Sån himla knäpp grej.

Efter en snabb sväng hem för att byta kläder åkte jag vidare söderut för att intervjua en tjej i min ålder som har vunnit OS-guld i längdhopp (för det här reportaget om inspirerande kvinnor). Vi möttes på ett Starbucks som råkade ligga precis i ena änden av en av mina favoritvägar att köra hoj på, så efter intervjun tog jag den långa vägen hem, förbi Otay Lake. Vid det här laget var det varmt och soligt igen och svårt att ens tänka sig att det hade regnat tidigare samma dag.

Så för att sammanfatta har jag idag kört 20 mil på hojen (varav ganska många i ösregn), bryggt öl med NOFXs sångare, druckit te med en olympisk guldmedaljör, och dessutom köpt ett par nya strumpor. Inte så illa för en måndag ändå?

Litteraturbloggen

Lästips: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Läste ut Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar igår kväll, och det var en sån enorm upplevelse. Hela boken var så sorglig och vacker och poetisk, och sen kom slutet som ett jäkla crescendo och gjorde mig helt andfådd.

Den handlar, lite förenklat, om en dystopisk framtid i Sverige där muslimer utmålas som svenska statens fiender efter ett islamistiskt terrorattentat i Göteborg, berättat genom två personers perspektiv: en ung tjej som var en av terroristerna och som har en mycket märklig historia, och ett författarjag som jag uppfattar som en fiktiv version av Johannes Anyuru själv.

Det är läskigt att läsa den här boken just nu, speciellt precis innan valår, eftersom det inte alls känns orimligt att det här verkligen kan hända i Sverige. Om SD får en majoritet i valet så känns steget liksom inte så långt till ett apartheidsamhälle byggt på “svenska värderingar”. Det är lite samma känsla som att läsa The Handmaid’s Tale i Trumps USA. Läskigt. Men viktigt.  

Min första tanke när jag slog ihop boken var i alla fall att bli ledsen över att Paul inte kan svenska eftersom det betyder att jag inte kan ge honom den här boken och säga LÄS DEN. Gav den 5/5 på Goodreads. (Har läst ovanligt många 5-poängare i år. Antingen har jag haft himla tur med bokval eller så har jag blivit en betydligt mer okritisk läsare på sistone.)