Det ofattbara

Att bo i ett splittrat land byggt på hat

Jag har haft så mycket ångest på sistone, det är därför det är så tyst här. Mycket har att göra med valet häromdagen, så det är skönt att det är över (och att Demokraterna vann representanthuset). Men jag har för första gången på 10 år börjat känna att det här kanske inte är ett land jag vill bo i. 

Mitt eget liv är så nära perfekt det bara går. Och ändå har jag den här krypande ångesten som inte försvinner.

Det är dels för att USA styrs av korrupta, lögnaktiga, maktgalna rasister som jobbar aktivt för att förstöra miljön och ta ifrån miljoner människor rätten till sjukvård och att behandlas lika oavsett kön, sexuell läggning, hudfärg, osv. Att regeringen använder skrämselpropaganda och rena lögner för att vända människor mot varandra. Att presidenten kan säga och göra vad han vill utan att hållas ansvarig. 

Och dels insikten att så många människor stödjer detta. 

Jag vet inte om jag vill bo i ett land där ungefär halva befolkningen tycker att den andra halvan inte förtjänar tillgång till sjukvård, och där det är helt normalt att arga vita män med maskingevär regelbundet går in i kyrkor och skolor och yogastudior och skjuter ihjäl en massa människor. 

USA har alltid varit ett splittrat land. Dels på grund av tvåpartisystemet, och dels på grund av de stora ekonomiska och demografiska skillnaderna mellan storstad och landsbygd. Men sen Trump blev president har det blivit enormt mycket värre. Så mycket hat och så mycket våld. 

Det är så jävla deprimerande. 

Bilar och sånt, Vardagsfilosoferande

Midterms och rostiga gamla bilar

På tisdag är det val i USA. Inte presidentval, utan midterms. Vilket just nu känns ännu viktigare. Jag är så stressad över det här valet att jag tror att jag håller på att få magsår. Om inte Demokraterna tar över representanthuset eller senaten (det senare känns inte så sannolikt) så vet jag inte om det här landet kommer gå att bo i längre. Det kan verkligen innebära en skillnad mellan liv och död för alla som inte är friska, vita, rika, kristna, heterosexuella cis-män. 

Jag är extra stressad över att jag inte ens får rösta. Jag måste verkligen ta tag i att ansöka om amerikanskt medborgarskap. MÅSTE få rösta i nästa presidentval, år 2020. 

Helst skulle jag vilja stänga in mig i en bubbla och bara läsa romaner och inte kolla Twitter eller nyheterna förrän på onsdag när den här skiten är över. Men det går ju tyvärr inte riktigt. Så idag gjorde jag det näst bästa: åkte på långtur på hojen tillsammans med Katie, Jordan och Lexy.

Vi hamnade bland annat här, på ett Motor Transport Museum längs med väg 94 i Campo. Vi kör 94:an ganska ofta och har kört förbi här hur många gånger som helst. Det ser ut som en enorm bilskrot från vägen, full av rostiga gamla bilar och truckar. Men idag var det stora flaggor hissade vid ingången där det stod “We’re open!” så vi körde in för att kolla vad det var för något. Och det visade sig alltså vara ett museum i och kring en nedlagd porslinsfabrik. 

Vi fick en guidad tour av en äldre herre som jobbade här, han hade så många historier på lager att vi knappt kom därifrån. Han sa att hans barnbarn kallar det här stället för “the rusty truck museum”, vilket kändes väldigt passande. Och det växte vilda pumpor på marken. 

Den här bussen till vänster är en Mack från 1940 som var i bruk under andra världskriget. Dessa byggdes tydligen med en semi-automatisk växellåda med tre växlar och ingen kopplingspedal. Detta för att kvinnor (!) skulle kunna köra dem medan männen var ute i krig. Katie sa något sarkastiskt om att det bara var män på 40-talet som hade två fötter, kvinnor hade bara en fot och kunde alltså inte använda koppling. Men skrattet fastnade lite i halsen med tanke på att det känns som USA är på väg tillbaka till 40-talet på många sätt. 

Men jaja, det här gjorde oss glada igen. Osäkert exakt vad ett “federal clown prison” är för något, men det fick bli ett gruppfoto i alla fall. Sen åkte vi hemåt igen. 

Vardagsanekdoter

Leopardmönstrad Halloween

Glad Halloween! Paul och jag firar traditionsenligt med att släcka all utebelysning och stänga alla dörrar och fönster om oss så att det inte kommer barn hit och tigger godis. 

Annat som har hänt på sistone? Jag fyllde år i söndags. Firade med att vara sjuk, men ändå ta mig ut på 1) ett födelsedagskalas i lördags och 2) en födelsedagslunch i söndags. Jag sov dock 15 timmar natten till lördag och 11 timmar natten till söndag, så det känns som att jag återhämtade mig ganska fort.

Förlåt att det är så tyst här förresten. Har mest bara jobbat och sovit på sista tiden. Men snart ska jag ta tag i att lägga upp bilder från alla äventyr jag har varit iväg på den senaste månaden. Måste bara sova lite till först.

Jobbrelaterat

Nu får det sluta hända grejer

Det här hösten alltså, jag har inte haft en lugn stund. Förrän nu. Håller fortfarande på att tagga ner från allt resande de senaste veckorna, plus att jag har gått och blivit ganska förkyld. Jag minns inte ens sist jag var sjuk, men jag tror att detta är min kropps sätt att säga ifrån, att det får vara nog med flängande nu för ett tag. Fine by me.

Mitt i alltihop så hände för övrigt en stor jobbgrej. Förra veckan lanserades äntligen Roadtrippers Magazine, det webbmagasin jag är verkställande redaktör för, men som fram tills alldeles nyss bara existerade på en testserver. 

Har ni tid att läsa en artikel från det nya magasinet så rekommenderar jag helt ogenerat mitt eget reportage om vår Kanada-roadtrip i juli. Jag har ett par blogginlägg kvar att skriva om den resan, men här är den liksom lite mer sammanfattad. 

Det är så skönt att allt detta är live nu. När folk har frågat om mitt nya jobb har jag ju liksom inte haft något att visa, något där jag har kunnat säga “kolla här, detta har jag gjort”. Men nu har jag det. Och det här är bara början.

Äventyr

Lite snabba tankar från Rebelle Rally innan det bär av igen

Jag vill skriva ett långt inlägg om Rebelle Rally, det offroad-rally för kvinnor jag fick hänga med på den senaste veckan. Men jag hinner inte just nu, måste packa inför Babes Ride Out som börjar i morgon, och så har jag en massa jobb att ta igen. Jag tänkte i alla fall dela med mig av några bilder under tiden.

Rebelle Rally var helt magiskt, trots att vi min sista natt där tältade i ÅTTA MINUSGRADER. Jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Men innan dess hann jag få se ett helt gäng spektakulära vyer mitt i ingenstans i Nevada, sånt man inte ser från vanliga bilvägar utan måste köra offroad i terräng för att få uppleva: 

Torra, alldeles vita flodbäddar omgivna av snötäckta berg. Sanddyner som tornar upp sig och ser ut att höra hemma mer i Saharaöknen än i Nevada. Vildhästar som står och betar i stora flockar. Höga kullar och djupa dalar. Och mitt i alltihopa, omkring 100 kvinnor från hela världen som navigerar genom terrängen enbart med hjälp av karta och kompass.

Mer om detta senare. Nu måste jag som sagt iväg på nästa äventyr.

Vardagsfilosoferande

Hej från Tahoe

Hej bloggen! Jag är här ^^, precis norr om Lake Tahoe, för att skriva ett reportage om Rebelle Rally för Roadtrippers. Jag flög in till Reno, Nevada tidigare idag och blev upplockad på flygplatsen av en kvinna som hette Barbara. Hon körde mig dit jag befinner mig nu, i Squaw Valley (där vinter-OS ägde rum 1960), och sen åt jag middag med henne och en annan journalist, båda två i 60-årsåldern. Vi är alla kompisar på Facebook nu.

Om två dagar börjar själva rallyt, och innan dess är det tänkt att jag ska lära mig att navigera i öknen utan hjälp av GPS, så bara med en karta och kompass alltså. Jag är lite nervös över detta.

Det är regnigt och bara några ynka plusgrader ute. Idag och imorgon bor jag på hotell. Jag bor av någon anledning helt ensam i en gigantisk svit med två sovrum och två badrum, plus kök och vardagsrum. Men när själva rallyt börjar så är det att tälta som gäller, så jag passar på att njuta av dubbla täcken och varmvatten medan jag kan.

Bra saker, Motorcyklar

Läs en intervju med mig på Babes Ride Out-bloggen

Det är oktober nu, så jag kommer tjata en del om Babes Ride Out under de kommande veckorna. Kan knappt fatta att det snart är dags för Babes nummer 6, och att jag har fått vara med från allra första början. Då var vi 50 tjejer på hoj, nu blir det nog runt 2000.  

Babes Ride Out-tjejerna gjorde nyligen en intervju med mig på sin blogg om Babes in Borrego, det allra första Babes-eventet som ägde rum 2013. Läs gärna om ni är nyfikna på hur det var. Så här fint skrev de om mig på bloggen, vill typ gråta av detta:

Sanna has always been an inspiration to us! You can truly feel her passion for riding and we love to see her put down a ton of miles on her roadtrips. She is one of the nicest people you could meet and we are so stoked that she was with us at our first ever campout!

Okej, det var allt för idag. Nu sticker vi till New York för att gå på (ytterligare ett) bröllop. Men det är våra bästisar Edy och Ace som gifter sig, så det ska bli himla fint. Mer om detta kommer senare.

Helgen som gick, Motorcyklar

Shannon och Makenzies bröllopshelg i Palm Springs

I torsdags tog jag en halvdag på jobbet, och sen hämtade Paul och jag upp vår kompis/tatuerare Brittany för att ta hojarna till Palm Springs. Brittany har bara en moped själv, så hon fick åka bakpå Pauls motorcykel.

Vi hann köra i ca 20 minuter innan Pauls hoj gick sönder. Det här är för övrigt samma hoj som gick sönder på dag 2 av vår Kanada-roadtrip. Han hade precis byggt om motorn, men en pushrod (det heter kanske stötstång på svenska?) lossnade lite och fick skruvas fast igen på sidan av motorvägen. Sen var vi på väg igen!

Det var över 40 grader varmt i Palm Springs, men vi duschade och gjorde oss någorlunda fräscha på vårt (billiga) hotell innan vi promenerade över till (fancy) Ace Hotel. Vi skulle nämligen på bröllop! 

Det var vår kompis/tatuerare Shannon som gifte sig med sin Makenzie. Det var extremt varmt, men väldigt, väldigt fint.

Makenzie och Shannons hund Boo var såklart med på ceremonin. 

Och vi återförenades med Colin och Renée, vars bröllop vi ju var på i Utah för bara några veckor sen. De passade på att ta sin smekmånad i Palm Springs när de ändå var här. Jag är för övrigt inte van vid att se så här kort ut? Colin är en jätte!

Nästa dag var det fredag och jag hade inte tagit ledigt eftersom jag kan jobba varifrån som helst nu. Började med att jobba vid hotellpoolen klockan 8 på morgonen, innan det blev alldeles för varmt för att vara utomhus. Fint ändå att jobba på ett ställe där man kan ta paus och hoppa i poolen med jämna mellanrum. 

På kvällen gick vi tillbaka till Ace Hotel och åt middag med Colin och Renée. Vi passade även på att hämta up Pauls skor som han på något vänster hade glömt här kvällen innan. 

Sen var det lördag och dags att åka hem. Då gick Pauls hoj sönder IGEN. Den här gången var det dock bara batteriet, så vi fick putta igång den (lite jobbigt när det är 40 grader) och köra till närmaste Harley-verkstad. Köpte ett nytt batteri, installerade det på parkeringen, och sen var hojen som ny igen. 

Då tog vi en extra lång omväg hem igen. Det var varmt, men man får passa på att njuta av ökenhettan medan man kan. Snart är det vinter.

Vardagsfilosoferande

Mansfri oktober

Jag är så trött på män efter den här veckan. Mer än vanligt alltså. (Nej, inte alla. Men bra jävla många.) Om det var någon som kollade på Senatens förhör av Dr. Christine Blasey Ford och Brett Kavanaugh i torsdags, samt det efterföljande mediedrevet, så vet ni vad jag menar.

Inte för att USA någonsin har varit ett jämställt land, verkligen inte, men sen Trump blev president är det liksom ingen som ens försöker låtsas att jämställdhet är något man eftersträvar längre. Snarare tvärtom. Ju fler rika, vita män i maktposition, desto bättre. 

Min lösning på detta?

Mansfri oktober.

Om en dryg vecka sticker jag till Tahoe på Rebelle Rally, ett offroad-race bara för kvinnor mitt ute i öknen. Och dagen efter att jag kommer hem från Rebelle så är det dags för Babes Ride Out, ett motorcykel-camping-event bara för kvinnor (och ickebinära), också i öknen. Inga män på två veckor. Fy fan vad skönt. 

Jag vet att vissa har problem med separatistiska tillställningar och tycker att det är kontraproduktivt och inte löser några problem. Jag håller inte med. Mansfria festivaler och event BEHÖVS. Om inte annat för att ge ickemän andrum och frihet att göra sånt som vi annars kanske inte skulle ha utrymme för. 

Jag har inte varit på Rebelle Rally tidigare, men det här blir mitt sjätte år på raken på Babes Ride Out, och jag vet av erfarenhet vilken jävla frihetskänsla det är att kunna röra sig fritt utan att behöva oroa sig för mansfasoner. Kvinnor går runt topless utan att bli sexuellt trakasserade, man kan dricka sig full och dansa utomhus hela natten utan att någon raggar eller tafsar eller beter sig creepy, och folk är i allmänhet extra hjälpsamma och respektfulla.

Det är som att vara omringad av 2000 av de där fantastiska tjejerna man träffar i toakön som lånar ut sina läppstift och tamponger och ger varandra komplimanger. Som en extra bonus är det helt fritt från killar som mansplainar motorcyklar för en.

Och hur ska vi ens orka krossa patriarkatet om vi inte får vara ifred åtminstone några dagar om året?

Det ofattbara

Män som hatar kvinnor + bilder från ett bröllop

Jaha, ja, vad ska jag skriva om här. Det börjar bli höst, jobbet går bra, och USA styrs av rika gubbar som hatar kvinnor. Ja, det där sista var väl ingen nyhet kanske, men det har blivit extra tydligt den här veckan. Vet inte om ni följer med i svängarna kring nomineringen av Brett Kavanaugh till högsta domstolen, men alla nyheter den här veckan borde komma med en triggervarning för sexuellt våld.

Jag knarkar i vanlig ordning nyhetspoddar och radio och tillbringar alldeles för mycket tid på Twitter, och sen kan jag inte sova eftersom jag blir för deprimerad av allt kvinnohat som sipprar fram ur alla vrår.

Så vi kanske kan ta och titta på några foton från det bröllop som vi var på i Utah för några veckor sen istället. Bara låtsas som att allt är som det ska i världen. Ja? Okej.    

Om två dagar ska vi på ett bröllop igen. Och ett till nästa helg. Bra timing ändå, vill mycket hellre fira mina kompisars kärlek tillsammans med mina favoritpersoner än behöva tänka på vad som händer om Kavanaugh röstas igenom. Det får bara inte hända.