Listor

Sommarlistan 2019

Jag hostar fortfarande så mycket att jag knappt kan vistas bland folk, och det är juni vilket innebär grå himmel i en månad, så jag känner mig inte så himla somrig just nu. MEN! Om knappt två veckor åker jag till STOCKHOLM! Och där verkar det ju vara full sommar just nu, så jag håller tummarna för att det fina vädret håller i sig. 

Här kommer en sommarlista för att få sommarkänslan att infinna sig.

Vad har du för planer för sommaren?

Kommer att hänga i Sverige hela juli. Mest i Stockholm, men även på Gotland och i skärgården. Det fina är att sommaren precis har börjat. Min bästa tid på året. Här i Kalifornien brukar sommaren vara ända tills slutet på oktober eller så, och jag tänkte hinna med så mycket roligt som möjligt medan det fortfarande är varmt och soligt ute. 

Var badar du helst?

Hemma hos kompisar med pool i San Diego. I Stockholm brukar det mest bli innerstadsbad för min del, till exempel i Kristineberg. 

Hur länge ska du vara ledig?

Jag vet inte? Har inte planerat att vara ledig så himla mycket. Jag kommer att jobba medan jag är i Stockholm och bara ta ledigt några dagar här och där. Men det känns ändå som semester att få vara i Sverige i en hel månad. Sen tar jag nog ledigt i en vecka i oktober för att åka på en roadtrip. Men mer om detta senare. 

Vad ser du mest fram emot?

Att få hänga med min familj och vänner som jag inte träffar så ofta. Att få äta färskpotatis och svenskt bröd och allt annat som är gott och som jag saknar. Att bo hos min syster på Söder i ett par veckor och få lite ordentlig kvalitetstid med henne. Att hänga på vårt landställe i skärgården och kanske åka ut en sväng med båten. Alla dofter och smaker jag förknippar med sommar i Sverige. 

Vad kommer du köpa inför semestern?

Ingenting? Har nog allt jag behöver redan. 

Vad kommer du äta?

Så himla mycket bröd. Och ost, yoghurt, färskpotatis, jordgubbar, kanelbullar, lösgodis och ja, allt gott jag inte kan få tag på i USA. 

Vad kommer du dricka?

SVENSKT KRANVATTEN. Den godaste drycken som finns. (Ursäkta om jag romantiserar hejvilt här, men jag blir sån här varje gång jag får åka till Sverige.)

Vad kommer du ha på dig?

Shorts och linne hela sommaren, om vädret samarbetar. 

Vad oroar du dig för?

1. Att bli väldigt myggbiten. 2. Att jag inte får mitt amerikanska pass innan jag sticker till Sverige, eftersom jag inte kan boka hemresebiljett eller resa tillbaka till USA utan det. 3. Att jag kommer att sakna Paul och djuren något så oerhört. 

Den ultimata sommardagen:

Egentligen innehåller min ultimata sommardag motorcyklar och slingriga bergsvägar, men det finns inte riktigt i planerna för min sverigeresa, så vi kör den här varianten istället: Att vakna på landet och äta frukost på altanen precis bredvid havet, sen promenera in till stan och köpa mjukglass. Bada från klipporna, spela kubb med familjen, och avsluta med en öl på altanen i solnedgången. 

Hur kommer du minnas din semester sen i september?

I september har min semester inte ens börjat, så förhoppningsvis har jag då ganska mycket att se fram emot fortfarande. 

Det ofattbara, Djur

Oansvariga hundägare

En så himla läskig grej hände i fredags. Paul tog med sig vår hund Steve för att klippa hans klor (vi tycker båda att det är för läskigt att göra själva, så vi betalar hellre en professionell groomer). På vägen dit stannade han och tog en öl med sin kompis Dennis på en hundvänlig restaurang. Steve är världens mest chilla hund, han är tyst och lugn och helt ointresserad av andra hundar. Så han är väldigt lätt att ha med sig ut.  

På väg därifrån var det en annan hund på restaurangen som attackerade Steve! Den andra hunden bet tag i Steves ben och började skaka honom. Steve skrek högt och Paul kastade sig ner och fick loss honom från den andra hundens käftar. Som tur var var den andra hunden inte jättestor, så det kom inget blod och inget är brutet. Tror mest att det var väldigt läskigt för Steve, och för Paul.

Den andra hundens ägare försökte skämta bort hela händelsen (men hon erkände dock att hon inte borde ha med sig sin hund ut eftersom hunden är så aggressiv). Paul skällde ut henne inför hela restaurangen och insisterade på att få hennes namn och nummer. Är glad att jag inte var där för jag antar att min inre björnmamma hade kommit fram, och det hade inte varit kul för den andra hundägaren. 

Nu har det gått ett par dagar och Steve verkar ok men är nog fortfarande en smula mörbultad. Han går och springer som vanligt utan att halta, men om man klappar honom på benet eller bakdelen så gnyr han och springer iväg. Eftersom inget är brutet och han inte har några sår så har det känns bättre att bara vänta ut det. Att åka till veterinären är ju ytterligare ett trauma, men om det inte blir bättre tills imorgon så gör vi nog det ändå.

Blir så arg på människor som vet att deras hundar är aggressiva och ändå tar med dem ut på restauranger. 

Vardagsfilosoferande

Ett livstecken

Vet ni, jag är så enormt ointresserad av sport 99% av tiden. Sen blir det plötsligt fotbolls-VM och jag förvandlas till någon sorts extrempatriotisk sportfåne. Överväger på riktigt att kliva upp klockan 5 på morgonen för att ta mig till närmaste öppna bar och se Sverige spela mot Thailand på söndag (matchen är klockan 6 kalifornisk tid). 

Nu när jag är amerikansk medborgare borde jag kanske heja lika mycket på USA, men det går bara inte. Nästa vecka spelar USA mot Sverige och jag är fullt beredd att ensam representera blågult bland alla amerikaner. 

Jaja, det här är väl kanske inte så himla intressant. Jag har varit sjuk sen i torsdags och kan inte sluta hosta. Skyller detta på vår kompis Adam som blev sjuk under vår roadtrip. Han smittade Paul som smittade mig. 

Jag har klippt mig också. En helt ny frisyr, blev så trött på att ha page. Har dock varit sjuk och legat hemma och svettats (eftersom det plötsligt blev sommar) i otvättat hår nu några dagar, så det finns ännu inga bilder på den nya frisyren. Något att se fram emot när jag mår bättre! Det, och lite bättre bloggfrekvens kanske. 

Resor, Sverige

Stockhoooolm here I come

Om bara några få veckor åker jag till Sverige för att vara där i en månad eller så. Har fortfarande inte bokat returbiljett, så vi får se exakt hur länge jag stannar. Jag är i alla fall SÅ himla peppad på detta. Stockholm på sommaren är en av mina favoritplatser i världen. Jag kommer visserligen att jobba i princip hela tiden jag är där, men ser ändå fram emot parkhäng, att bada mitt i stan, att äta färskpotatis och svenska jordgubbar, och långa ljusa sommarnätter. 

Det är så skönt att få åka till Sverige utan att behöva stressa för en gångs skull. Jag har bara varit hemma tre gånger (!!!) under de nästan 11 år jag har bott i USA (om man inte räknar att Paul och jag var i Mora i några timmar i vintras så att jag kunde förnya mitt pass). Och det känns inte alls tillräckligt att bara tillbringa två veckor vart tredje år i Stockholm. Jag är så glad att jag har ett flexibelt jobb nu som inte bryr sig så mycket om var eller när jag jobbar, så länge jobbet blir gjort. 

Andra grejer jag tänkte försöka hinna med: åka till Visby och hänga med mina gamla bästisar, ta båten ut till någon ö i skärgården, kanske ta en sväng till Malmö och köra hoj med Mirijam, promenera överallt hela tiden, hänga med min familj och läsa högvis med böcker på svenska.  

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Motorcykelroadtrip genom sydvästra USA, fortsättningen

Igår kom vi hem från vår roadtrip. Allt gick strålande, ingens hoj gick sönder och ingen skadade sig eller blev sjuk. Det enda vi hade problem med var som bekant vädret. Vi fick uppleva allt från några få plusgrader, regn, hagel och snöstorm till dryga 40 graders ökenhetta. Vi lyckades i alla fall besöka en massa oerhört spännande platser. Här är några höjdpunkter.

Vi tillbringade en natt i Santa Fe i New Mexico. Min svenska kompis Maya bor där. Jag hade inte träffat henne på flera år så det var fint att ta en öl tillsammans. Nästa morgon gick vi hit, till Meow Wolf. Vet inte riktigt hur jag ska förklara detta, men det är i alla fall en “immersive art experience” som består av olika dimensioner, den ena mer skruvad än den förra. Kan verkligen rekommendera detta till alla som har vägarna förbi Santa Fe (eller Las Vegas eller Denver, de öppnar Meow Wolfs där nästa år). Dock ej om man är känslig för blinkande ljus eller klaustrofobisk, det är mycket krypande genom trånga gångar här. 

Vi var där i ett par timmar och var helt utmattade efteråt. Så himla märkligt ställe. (Jag kommer att skriva en artikel om detta för Roadtrippers, så håll utkik efter den om ni vill veta mer.)

Från Santa Fe åkte vi vidare till Roswell, också i New Mexico. Roswell är känt för den så kallade Roswellincidenten, där ett UFO enligt uppgift ska ha kraschlandat precis utanför staden år 1947. Som ett resultat av detta är Roswell helt UFO-tokigt. ALLT är på alien-tema, inklusive gatlyktorna (se ovan). Vi besökte även the International UFO Museum & Research Center, som är ett väldigt konstigt museum. Det finns ju inte direkt några övertygande bevis för att aliens existerar eller har besökt jorden, så hela det här muséet är liksom hittepå? Roligt, i vilket fall som helst.

Dag 7 började vi med att ta oss ungefär så långt söderut i New Mexiko det går att komma utan att hamna i Texas, till Carlsbad Caverns National Park. Det här är en annorlunda nationalpark som består av en serie stora grottor. Vi tog en hiss 230 meter rakt ner i ett berg, och sen gick vi runt hela grottan. Den är så stor att det tog över ett timme att gå igenom den. Väldigt mäktigt. Och svårt att fota. 

Från Carlsbad körde vi vidare västerut, till en av mina absoluta höjdpunkter på resan: White Sands National Monument. Det här stället består av alldeles vita sanddyner som ser ut som snö. 

Jag har velat åka hit hur länge som helst, och jag är så glad att vi fick till det på den här resan. Och att vädret samarbetade den här dagen!

Nästa dag körde vi söderut och in i Texas en sväng innan vi fortsatte västerut mot Las Cruces och sen tillbaka in i Arizona igen. Har ganska många tankar kring USA i allmänhet och Arizona i synnerhet, saker som jag har funderat på under den här resan, men det får bli ett annat inlägg. Här fokuserar vi bara på höjdpunkterna, annars blir det för långt.

Vi besökte en oerhört fin liten stad i södra Arizona som heter Bisbee. Tänker definitivt skriva mer om detta. Här är en bild på en fin gränd under tiden. 

Vår sista destination var Saguaro National Park utanför Tucson i Arizona. En hel park full av gigantiska saguaro-kaktusar. 

Vi tog en sista gruppbild innan vi körde några timmar norrut till Phoenix genom ökenhettan. Vi har som roadtrip-tradition att avsluta en längre resa med att boka ett lyxrum på något fint hotell, i alla fall jämfört med de billiga skitrum vi har bott på resten av resan. Så sista natten fick vi sova i stora sängar på ett lyxresort, vilket var välbehövligt. Det tar på krafterna att köra hoj exakt hela dagen 10 dagar i sträck. Och sen körde vi hela vägen hem till San Diego igen.

Mer om den här resan kommer! Måste bara sova i hundra år först.

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Motorcykelroadtrip genom sydvästra USA, dag 1-4

De senaste dagarna har varit en vädermässig bergochdalbana. Vi är som bekant ute på en 10 dagar lång roadtrip genom flera delstater. Vi kan ta en titt på hur de senaste dagarna har sett ut…

Vi började i fredags med att köra hela vägen till Las Vegas. Ingen hade tagit ledigt, så efter jobbet tog vi en lång omväg för att undvika fredagstrafiken på motorväg 15. Kom fram strax innan midnatt. På lördagen hängde vi på Punk Rock Bowling och i den här poolen. Det var fint.

På söndagen var vi dock extremt trötta på Vegas. Vi körde norrut och stannade i Valley of Fire State Park där allt ser ut såhär, helt röda klippor i alla riktningar.

Gruppfoto! Här är hela gänget: Paul, Jordan, Adam, Ace, Kelly, Edy, Lexy, Katie och jag. Fast Lexy hängde bara på de första dagarna, så nu är vi “bara” åtta personer resten av resan. 

Efter Valley of Fire körde vi norrut in i Utah och Zion National Park. Det är svårt att ta foton som gör det här stället rättvisa. Det är en av de överlägset vackraste platser jag någonsin varit på. Katie och jag körde genom Zion en sväng på vår Kanada-roadtrip förra året, men den här gången hade vi inte lika bråttom.

Obligatoriskt gruppfoto igen. Tur att jag alltid har med mig ett kamerastativ.

Hittills hade vi haft väldig tur med vädret, men på måndagmorgonen sa prognosen att det skulle regna exakt hela dagen, med start klockan 9 på morgonen. Så klockan 8 lämnade vi vårt hotell i Page, Arizona och körde hit, till Horseshoe Bend. Det regnade inte ännu, men man såg att det var på väg att börja storma vilken sekund som helst.

MEN! Vi fick se Horseshoe Bend. Det här har varit på min bucket list hur länge som helst. Återigen gör bilderna det inte rättvisa. Så sjukt fin plats.

Sen tog vi oss tillbaka till hojarna och klädde på oss alla regnkläder vi hade med oss. Det skulle visa sig att regnstormen vi körde rakt in i egentligen var en snöstorm. Vi var dock mitt ute i ingenstans, bara en rak väg utan någonstans att stanna och värma sig. Efter 11 mil såg vi äntligen en bensinstation där vi hängde i ett par timmar medan våra fingrar tinade och våra kläder torkade. Jag har nog aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Rekommenderar INTE att köra hoj i flera timmar genom en snöstorm.

Till slut kom solen fram och vi kunde köra vidare. Vi fick dock ändra hela vår planering för resten av veckan. Vi skulle egentligen kört norrut genom Utah och Colorado, men pga all snö bestämde vi oss för att köra rakt österut genom New Mexiko istället. Imorgon vänder vi söderut där det förhoppningsvis är lite varmare. Kanske hamnar vi i Texas, kanske inte! Vi får se.

(Vill ni hänga med på den här resan i realtid kan ni förresten följa mina stories på Instagram. @cylinderella heter jag där.)

Amerika

Dubbelt medborgarskap

I onsdags blev jag amerikansk medborgare! Har haft så himla delade känslor kring detta, speciellt just nu. Det känns helt bakvänt att svära trohet till ett land som aktivt motarbetar kvinnors rätt till sina egna kroppar, transpersoners rätt till sjukvård, och flyktingars rätt att betraktas som människor. Bland mycket annat. Men nu får jag i alla fall rösta.

Och för de som har frågat behåller jag såklart mitt svenska medborgarskap, så nu har jag dubbelt. Skulle inte ge upp det svenska för något i världen. 

Det var sammanlagt 799 personer från 75 länder som blev medborgare under samma ceremoni som jag. De läste upp alla länder i bokstavsordning och folk från det landet fick ställa sig upp och vinka till alla. Jag såg i alla fall två andra svenskar när de läste upp Sverige. 

Paul, Katie, Jordan och Ace hade alla tagit ledigt från jobbet (!) för att komma och vara med på min ceremoni. Fick en röd-vit-blå blombukett och kände mig rörd över att ha de här människorna i mitt liv.

Pauls mamma såg på Facebook att jag hade blivit medborgare och ringde och var upprörd över att hon inte var bjuden på ceremonin. Jag fick akut dåligt samvete, men det hade liksom inte ens fallit mig in att hon skulle vilja komma hela vägen ner till San Diego från LA mitt i veckan för att vara med på detta? Fint ändå att jag har en familj på den här sidan Atlanten som faktiskt bryr sig om sånt här. 

Efter ceremonin gick vi till en bar i närheten och jag drack min första öl i egenskap av äkta amerikan. Igen: delade känslor, men fokuserade på att fira just den här dagen.

Vi avslutade kvällen med middag (grilled cheese och mer öl, väldigt amerikanskt!) tillsammans med ännu fler kompisar som kom ut för att fira. 

Idag ansökte jag om ett amerikanskt pass. Det var en väldigt komplicerad process, skriver eventuellt ett eget inlägg om detta.

Och om någon timme sticker vi iväg på en 10-dagars roadtrip. Ses på vägarna! 

Motorcyklar

Motorcykelbyxor för kvinnor

Om fyra dagar sticker Paul och jag och 7 av våra bästa vänner iväg på ett episkt motorcykeläventyr. Vi ska vara borta i 10 dagar och köra genom 6 delstater: Nevada, Arizona, Utah, Colorado, New Mexico och Kalifornien. Jag har aldrig varit i Colorado eller New Mexico, så är extra peppad på dem.

Vi börjar dessutom hela äventyret med två dagar i Las Vegas eftersom Punk Rock Bowling pågår där den här helgen. Detta blir mitt tionde år på den festivalen, det känns stort. Ser fram emot lite fint punk-poolhäng innan vi lämnar civilisationen i en dryg vecka.

Men det här inlägget skulle egentligen handla om byxor.  

De flesta kvinnor som kör hoj har antagligen råkat ut för samma problem, nämligen att nästan all säkerhetsutrustning är gjord för män. Och den som är gjord för kvinnor är ofta designad av män, vilket snabbt blir uppenbart. Jag brukar köra i ett par kevlarjeans från ett märke som heter Uglybros. De är snygga och hyfsat bekväma, men de har en så jäkla låg midja att jag för mitt liv inte kan förstå vem de är designade för? Låg midja känns inte bara väldigt 90-tal, det är även extremt opraktiskt för en aktivitet där man sitter framåtlutad flera timmar i taget.

Uglybros-byxorna med alldeles för låg midja.

Det här är så himla vanligt. Snygga motorcykelkläder är inte funktionella. Funktionella motorcykelkläder gör att man ser ut som en säck med potatis. Plus att de knappast går att komma undan med någon annanstans än PÅ hojen. Kör man till jobbet eller liknande måste man alltså byta om när man kommer fram. 

För ett par år sen startade tre av mina kompisar därför ett märke som heter Atwyld. De gör motorcykelkläder för kvinnor, designade av kvinnor. Det är inte billigt, så jag har dragit mig för att köpa något, även om jag ofta går in och dreglar över nästan allt de säljer. Men eftersom vi kommer att köra nästan 500 mil nästa vecka kände jag att det var dags för en byx-uppgradering, så jag köpte dessa (obs är ej sponsrad). 

Och de är helt perfekta? Hög midja, alldeles mjuka och bekväma, och de ser ut som vanliga jeans fast de har kevlar och avtagbara skydd. 

Jag vet vad ni tänker, men oroa er inte. Ni kommer få se omkring en miljon bilder på hur de ser ut på med start nästa vecka. Så peppad på roadtrip! Och nya byxor!

Djur

En Steve-uppdatering

Steve har bott hos oss nu i snart fem månader, vilket låter som så himla kort tid. Det känns som att han alltid har varit vår hund. Om du är helt ointresserad av att läsa om andra personers husdjur så kan du hoppa över det här inlägget, annars kommer här en liten uppdatering kring hur det har gått hittills att adoptera en gammal gubbhund.

Det tog ett litet tag för Steves personlighet att komma fram, han var ganska blyg i början och hade väldigt lite energi. Vi tänkte att det mest var för att han är så gammal och skruttig. Men de senaste veckorna har hans inre valp börjat komma ut. Han är helt ointresserad av leksaker, men däremot får han ett ryck minst en gång om dagen och börjar skutta och springa runt och vill att man ska springa med honom. Det är eventuellt det gulligaste jag någonsin sett. Och han älskar promenader.

Flera personer har sagt att Steve ser ut som en liten gris, så vi brukar kalla honom “piglet”. Eller fjällräv, eftersom han är helt vit med en fluffig rävsvans. Gris är nog närmare sanningen dock eftersom han ger ifrån sig små grymtande ljud ibland.

Annars är han en väldigt tystlåten hund. Han varken skäller, gnäller eller gnyr. Jag har hört honom skälla exakt två gånger, ett skall varje gång, och båda gångerna har varit för att få en av våra kompisars hundar (samma hund båda gångerna) att lämna honom ifred. Så han tar ingen skit. 

Det enda problemet vi har haft med honom är att han är extremt petig med maten. Det har vi äntligen löst nu genom att börja ge honom Honest Kitchen. Det är dyrt, men så värt. Steve älskar det.

Jag älskar den här hunden så jävla mycket. Allt han gör är så gulligt att jag vill gråta. Vi hänger här hemma tillsammans hela dagarna, och han följer efter mig var jag än går. Jag har redan ångest över att åka till Sverige i sommar eftersom jag inte vill att Steve ska tro att jag har övergivit honom. 

Till och med katterna verkar ha accepterat Steve. De undviker att gå för nära honom, men annars verkar de inte bry sig så mycket om honom. Det hjälper förstås att han är en perfekt liten ängel. Och ärligt, har ni sett något gulligare?

Musik

Banjopunk

Jag sa ju häromdagen att min musiksmak är ösig punkrock med allsångsrefränger. Men det är egentligen bara halva sanningen. Den andra halvan av min musiksmak kan sammanfattas av den här låten: “St James Infirmary” med Bridge City Sinners. Folkmusik med punkinslag, tatuerade tjejer som spelar banjo, och — you guessed it — allsångsrefränger. Jag brukar kalla den här genren för banjopunk. Och det här är så. himla. bra. (Kolla i alla fall till 01:01 om ni inte hinner med hela!)