Sportrelaterat

Veckans bästa dag

Jag utgår från att ni är totalt ointresserade av att läsa om wakeboarding, det skulle jag också vara. Men jag måste ändå säga detta. Nu när jag får börja mina onsdagsmorgnar med att ta hojen ner till havet och sen varva att åka båt med att åka bräda bakom en båt i ett par timmar innan jag börjar jobba, så har onsdag blivit min nya favoritdag. Det är en sån oerhörd ynnest.

Jag märker dessutom redan enorm utveckling. Förra veckan orkade jag knappt hålla mig upprätt runt hela viken vi kör i (ett varv tar kanske 10 minuter). Att åka wakeboard är extremt fysiskt påfrestande, speciellt för armar och axlar, och jag är ganska svag. Efter min första lektion kunde jag knappt lyfta armarna resten av dagen, de var som spagetti. 

Men idag gick det så himla mycket bättre. Istället för att bara stå och frenetiskt försöka hålla mig upprätt så fick jag lite feeling och började öva svängar. Och så orkade jag TVÅ varv istället för ett.

Nästa vecka tänker jag mig att jag kommer se ut ungefär så här:

Vardagsfilosoferande

Bara lite tankar om och bredvid havet

Det är högsommar i San Diego trots att hösten officiellt börjar om några dagar. September är min favoritmånad i Kalifornien, kanske för att jag älskar varma sommarnätter mer än livet självt. Det har varit runt 35 grader varmt de senaste dagarna vilket jag egentligen inte har något emot. Däremot blir vårt hus som en bastu när det är så här varmt, och trots flera fläktar som står påslagna dygnet runt och trots att jag har AC inne på mitt hemmakontor, så är det skönt att komma ur huset ibland. 

Idag jobbar jag från ett kafé precis vid stranden i Ocean Beach. Sitter vid ett fönsterbord och tittar ut på palmerna, den blå himlen och Stilla Havet. Folk kånkar på surfbrädor eller cyklar förbi i bikinitopp eller bar överkropp. Det är väldigt kaliforniskt alltihop. 

När jag flyttade hit för ganska exakt 11 år sen (mitt 11-årsjubileum i USA var första september) bodde jag i en lägenhet bara några kvarter härifrån. Innan vi hade fått internet installerat i lägenheten brukade jag promenera till just det här kaféet med min laptop för att blogga och skicka in skoluppgifter och sånt. Det känns som en hel livstid sen. 

Jag är väldigt sällan vid stranden. För oss som bor i North Park (San Diegos svar på Södermalm, typ) är “the beach” ett ganska främmande koncept. San Diego som stad är ganska utspridd och man håller sig ofta i det område man bor. Vi har det mesta vi behöver i North Park med omnjed, inklusive alla våra favoritrestauranger och bryggerier, plus att alla våra kompisar bor där. 

Vid stranden är det en helt annan typ av människor. Mycket hippies och surfare och turister. Men i och med att jag numera är så illa tvungen att ta mig ner till stranden en gång i veckan för att åka wakeboard har jag börjat uppskatta detta mer och mer. Jag har bott i kuststäder hela mitt liv och skulle ha svårt att inte bo nära havet. Har dock länge tänkt att det räcker med att veta att havet finns där, även om man inte ser det så ofta. 

På sistone har jag börjat känna att det kanske inte alls räcker. Det har kanske något att göra med att USA håller på att gå käpprätt åt helvete och att jag hela tiden måste rättfärdiga för mig själv varför jag faktiskt vill bo i det här jävla landet. Vädret och havet är två stora anledningar. Så det är väl lika bra att utnyttja båda till fullo så länge det fortfarande går.

Litteraturbloggen

10 böcker jag har läst den senaste månaden

För en månad sen gjorde jag ett inlägg om alla böcker jag läste när jag var i Sverige i juli, nio stycken totalt. Avslutade det inlägget med följande: “Jag fick med mig ytterligare nio böcker på svenska hem från Sverige, så det blir väl ett till sånt här inlägg om en månad. Nä, skoja. Har inte tid att läsa nio böcker i månaden när jag inte reser.”

Jag är dock inne i en sån sjuk läsperiod just nu att det enda jag vill göra är att sitta i skuggan i vår utesoffa och läsa böcker. Kan inte minnas att jag någonsin har läst så här mycket i vuxen ålder. Så nu råkade det bli så att jag faktiskt har läst FLER än nio böcker den senaste månaden. Tio stycken blev det. Här kommer de om någon vill ha lästips:

The Immortalists av Chloe Benjamin
Köpte den här boken på en flygplats utan att ha några förväntningar på den och blev väldigt glatt överraskad. Handlar om fyra syskon som i tidig ålder får veta av en spåkvinna när de kommer att dö, och hur deras liv formas därefter. Blev speciellt tagen av de två första syskonens berättelser. 
5/5

Norma av Sofi Oksanen
En väldigt märklig bok med en sjukt avancerad storyline om kriminella nätverk, surrogatmödrar, familjedraman och hår med övernaturliga krafter. Förstår inte ens hur man hittar på en sån här historia. Men bra var den.
4/5

Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall
Jag hade egentligen bävat inför att läsa den här boken eftersom jag visste att den skulle vara sjukt sorglig. En sann berättelse om Carolina som en dag hittar sin sambo död i sängen. Grät mig igenom första halvan, störde mig lite på andra halvan, men gillade slutet. Hela boken kändes väldigt naken och ärlig. 
4/5

Bränn alla mina brev av Alex Schulman
Jag har länge varit ett motvilligt fan av Alex Schulman. Älskar de här böckerna om hans liksom personliga uppgörelse med sin familj. Denna handlar om hans morföräldrar, Sven och Karin Stolpe. Sven Stolpe verkar ha varit en vidrig person. Hejade på Karin och Olof, trots att jag visste hur det skulle gå. 
4/5

Bli som folk av Stina Stoor
Säregen novellsamling med små lågmälda berättelser som utspelar sig i Västerbotten. Älskar språket och hur Stoor liksom bygger dramatik kring små vardagsdetaljer. Väldigt originell och fin. 
4/5

Våran hud, vårat blod, våra ben av John Ajvide Lindqvist
Den här novellsamlingen var stundvis så läskig att jag var tvungen att varva de här novellerna med Stina Stoors. Man gillar ju Ajvide Lindqvist ändå. Ingen gör svensk vardagsskräck så bra som han. 
4/5

Bödelskyssen av Mons Kallentoft
Jag läste denna i början av förra månaden och minns knappt vad den handlade om? Men så är det väl med deckare ibland. Jag gillar Mons Kallentoft i alla fall.
3/5

Det blod som spillts av Åsa Larsson
Det här är uppföljningen på Solstorm. Den har jag dock inte läst, så det var stundvis lite svårt att hänga med i denna. I övrigt en helt okej deckare.
3/5

Blot av Håkan Östlundh
Vet inte om jag direkt gillar några av karaktärerna i Östlundhs böcker, men jag gillar att de utspelar sig på Gotland. Ytterligare en helt okej deckare. 
3/5

The Tattooist of Auschwitz av Heather Morris
Baserad på en sann historia om två fångar som träffas i Auschwitz och blir kära, och hur de gör vad de behöver för att överleva. Det är en mäktig berättelse i grunden, men alltså, den här boken var verkligen SÅ dålig? Blir arg på att den inte skrevs av en bättre författare. 
2/5

***

Nu har jag slut på böcker, så det lär bli svårt att toppa 10 lästa böcker nästa månad. Men vi får väl se! Har ni läst något extra bra på sistone får ni gärna säga till.

Uncategorized

Vattenfall, broar, regnskogar, sandstränder och snötäckta berg

De senaste dagarna har jag kört runt i the Pacific Northwest, dvs Oregon och Washington, på den här jättelika hojen. Hade egentligen bokat en lowrider, alltså en hoj i samma storlek som min egen, men de var slut så jag blev uppgraderad till den här rullande soffan. I mitt kompisgäng brukar vi kalla såna här stora 450-kilos Harleys för “dad bikes” eftersom det mest är gubbar som kör dem. 

Men i alla fall. Första dagen körde jag rakt västerut från Portland för att ta mig till kusten. Har alltid velat se Oregons kust och det var så himla, himla fint. 

Jag stannade och åt lunch i Astoria, som är en liten gullig hamnstad i Oregons nordvästra hörn. Jag hittade ett bryggeri precis vid vattnet och åt en vegoburgare med den här utsikten. När jag är i nya småstäder i USA och behöver äta kollar jag för övrigt alltid upp det lokala mikrobryggeriet. Det brukar finnas minst ett, och de har så gott som alltid god mat med vegetariska/veganska alternativ. Tips för den som är ute och roadtrippar i USA!

Astoria ligger som sagt i Oregon, precis på gränsen till Washington. Det går en nästan 400 meter lång bro mellan de två delstaterna, och nu när jag googlade ser jag att det är Nordamerikas längsta truss bridge (fackverksbro?). Jag hade egentligen tänkt åka rakt österut genom Oregon men ville verkligen köra över bron, så jag sa YOLO och åkte norrut genom Washington istället. 

Är så himla glad att jag gjorde det, för på andra sidan bron hamnade jag på den här helt fantastiska vägen. Dramatiska berg på ena sidan och Columbia River på den andra. Och knappt några bilar. Det finns verkligen få saker som gör mig så djupt lycklig i själen som att köra en stor Harley längs en fin väg, speciellt en som går längs med vattnet. 

Pga omvägen fick jag skynda mig lite för att hinna ta mig till min destination för dagen: Mount Rainier National Park i Washington. Sån här grön och fin regnskogsstämning var det när jag precis hade kört in i nationalparken och stannade för att byta visir på hjälmen eftersom det började bli mörkt lite smått.

Jag tjatar ju jämt om hur fina USA:s nationalparker är men KOLLA VAD FINT! Så många höga berg och djupa dalar och vattenfall och snötäckta toppar här, jag satt och ropade “WOW” i hjälmen varje gång jag körde runt ett hörn och något nytt naturfenomen uppenbarade sig. Sista bilden ovan är för övrigt Mount Rainier, alltså berget som nationalparken är döpt efter. Det var lite molnigt så man såg bara den nedre delen.

Avslutade denna mycket långa dag med en spektakulär solnedgång utanför mitt hotell. Bodde inne i parken i ett område som heter Paradise. Kändes som ett lämpligt namn.

Nästa morgon spöregnade det i Paradise. Jag fick ett par sopsäckar av receptionisten på hotellet att lägga min väska i så den inte skulle bli genomblöt, och som tur var hade jag regnkläder med mig. Så det var bara att dra på sig och fortsätta köra.

Stannade vid Reflection Lake som är känt för att Mount Rainier speglar sig i vattnet på klara, soliga dagar. Dvs inte den här dagen. Såg ännu mindre av berget än dagen innan. Men det var fint ändå!

En bra grej med att vara ute och roadtrippa helt själv är att man kan stanna och fota precis hur mycket man vill utan att någon klagar. Ett par gånger stannade jag hojen och bara stirrade utan att ta fram kameran eftersom jag insåg att det ändå inte skulle gå att göra de här vyerna rättvisa. Andra gånger var jag tvungen att fota. Det här var en sån gång.

Jag körde vidare söderut mot Oregon igen och vädret blev betydligt trevligare. Hamnade på en liten slingrig skogsväg där jag knappt såg en enda bil på flera timmar. Själva vägen var i fruktansvärt skick, men det var fint. Såg vattenfall och bäckar och löv som hade börjat ändra färg trots att det var säkert 27 grader varmt. Sen körde jag över den här bron som förbinder Washington och Oregon och har det dramatiska namnet Bridge of the Gods.

Columbia River skiljer de två delstaterna från varandra och det går vägar längs med vattnet på båda sidorna. Det här är bara drygt 6 mil öster om Portland, den största staden i Oregon. Jag kan knappt fatta att allt det här ligger så pass nära en storstad. Om det inte vore för allt regn i Pacific Northwest skulle jag seriöst överväga att flytta hit. Är i alla fall väldigt glad att jag fick köra runt och utforska allt detta i några dagar. 

Vardagsfilosoferande

Burrata, Oregon och Stilla Havet

Det här känns som världens längsta dag. Den började vid 7-tiden imorse när jag tog hojen till stranden för min första wakeboardlektion. Det var jag och typ tio 19-20-åringar som får universitetspoäng för att ta den här kursen. Jag har nog aldrig känt mig så gammal, jag var minst 10 år äldre än alla andra där. Idag var det dock bara introduktion, så inget brädåkande ännu. Däremot var jag och tre personer till tvungna att göra ett simtest för att få fortsätta kursen. Medan resten av deltagarna stod bredvid och kollade på. 

Det är egentligen min värsta mardröm att stå i baddräkt framför en massa påklädda tonåringar. Men det är högsommarvärme i San Diego just nu och det var över 30 grader varmt ute redan klockan 9 på morgonen, så att få börja dagen med att både ta en motorcykeltur och simma i Stilla Havet kändes som en sån enorm lyx att jag inte ens orkade bry mig om något annat. Hade kunnat stanna i vattnet hela dagen.

Nu sitter jag på en hotellrestaurang i Clackamas, Oregon och dricker en öl och skriver detta istället för att skriva färdigt en artikel jag har deadline på idag. Jag har precis ätit en strålande middag på burrata och broccolini. Burrata är eventuellt det godaste som finns, och åtminstone 80% av anledningen till att jag aldrig lyckas vara vegan speciellt länge. 

Imorgon bitti ska jag hämta upp en motorcykel, och sen är det roadtrip i ett par dagar som gäller. Ska försöka bli bättre på att uppdatera här, men annars får ni gärna hänga med på Instagram (@cylinderella). Hav och berg och minst en nationalpark utlovas. 

Resor

Man måste vara hemma ibland

Jag har alltid velat ha ett jobb där jag får resa mycket. Och nu har jag det. Så jag borde verkligen inte klaga. Men just nu känner jag mig bara så enormt TRÖTT av allt flängande. Är mentalt och fysiskt utmattad. 

Först var det en månad i Sverige. Den var självvald och välbehövlig, men sen blev jag sjuk när jag kom hem, precis i tid för att åka till South Dakota i några dagar. Igår kom jag hem från fyra dagar i Kentucky (bild ovan på en solnedgång jag såg där). Och nästa vecka ska jag till Oregon och Washington. Kombinerar jobb med en mini-roadtrip och en baby shower. 

Sen har jag inga andra resor planerade förrän oktober och tänkte försöka hålla fast vid det. Ibland måste man ju vara hemma också.

Vi har långhelg den här helgen pga Labor Day och i vanliga fall brukar jag ha panik över att inte ha något inplanerat när jag har tre dagars ledigt bara sådär, men den här gången känns det skönt. Ska bara ligga ner och läsa böcker i tre dagar tänkte jag. Om jag känner mig själv rätt kommer jag vara rastlös redan dag 2, men det är värt ett försök i alla fall. 

Äventyr, Sportrelaterat

Jag har (eventuellt) en ny hobby!

En av mina bättre egenskaper, om jag får säga det själv, är att jag är bra på att ta tag i saker. Jag klagar visserligen ganska mycket, men om det jag klagar på är något som jag själv har möjlighet att förändra så brukar jag se till att göra det. 

Som häromdagen när jag klagade på att jag var rastlös och inte promenerade någonstans och behövde hitta på något att göra för att komma ut ur huset. Dagen efter gick jag 8 kilometer genom North Park (området där jag bor) — visserligen till en bar och tog en öl, men ändå. Det kändes bra.

Och idag gjorde jag något som egentligen är helt out of character för mig, men nu tänkte jag testa något nytt. Jag har nämligen anmält mig till en 15 veckor lång kurs i…….. wakeboarding!

Jag vet, otippat va? 

Fram tills för bara några veckor sen hade jag aldrig åkt wakeboard. Jag har åkt snowboard i 20+ år, men det är ju mycket lättare. Man behöver till exempel inte en båt. Men när jag var med familjen ute på landet förra månaden tog vi båten ut på klipporna ett par dagar. Min pappa och kusin åkte vattenskidor och min lillebror åkte wakeboard, och jag tänkte att det väl var lika bra att prova. 

En rolig grej med mig och min brorsa är förresten hur olika våra personligheter är. Vi har ungefär samma typ av hobbies och är bra på ungefär samma grejer, men våra approacher är varandras raka motsats. Petter är extremt självsäker (han har liksom inte ett ödmjukt ben i kroppen) och går in i nya situationer och aktiviteter med ett mindset där han är 100% säker på att han genast kommer att vara bäst i världen på sagda aktivitet. Med varierande resultat, men ändå.

Jag är å andra sidan väldigt ängsligt lagd. Får lätt ångest över nya situationer och försöker alltid hitta ett sätt att backa ur i sista sekunden för att slippa stressen och nervositeten. Nu är jag dock extremt medveten om den här egenskapen hos mig själv, så jag brukar få föra en inre dialog där jag liksom övertalar mig själv att det ska bli kul och att jag aldrig ångrar efteråt när jag har provat något nytt.

(Paul har för övrigt kommit på världens bästa sätt att få mig att göra saker som jag egentligen vill göra, men som min inre fegis försöker få mig att undvika. Han säger bara: “Yeah, you’re right… women probably can’t do that anyway.” Och fast jag VET att han skämtar och bara försöker trycka på mina känsligaste knappar så funkar det varje gång. Jag MÅSTE bevisa att kvinnor visst kan göra det, vad det nu är.)

Jag bestämde mig i alla fall för att prova att åka wakeboard. En grej som hjälper (och som jag rekommenderar till andra ängsliga personer) är att vara ordentligt förberedd, så när grabbarna var ute och körde passade jag på att googla hur man egentligen åker wakeboard. Var mest orolig över att inte lyckas komma upp till stående på brädan. Så jag hittade en YouTube-video som jag tittade på två gånger precis innan jag spände fast brädan och hoppade i vattnet. 

Och det gick hur bra som helst! Gjorde precis som killen i videon hade sagt och kom upp på första försöket! Och ramlade inte en enda gång! 

När jag simmade i land efter två turer kunde jag inte sluta le. Det var så himla roligt. Sen hade jag rätt rejäl träningsvärk i hela kroppen i ett par dagar, men det var det värt. 

Sen jag kom hem till San Diego har jag försökt hitta ett ställe där man kan åka wakeboard, och igår hittade jag äntligen en kurs som hålls genom ett av universiteten här i stan. Det är ju egentligen nästan slöseri att bo så här nära Stilla Havet och inte utnyttja det. Så nu tänker jag göra det. Kursen börjar nästa vecka men då är jag i Ohio på en jobbgrej, så ni får en uppdatering om hur det har gått om några veckor helt enkelt, vare sig ni vill eller inte.

Tatueringar och sånt

En ros över hjärtat

Jag klagar så mycket på USA nuförtiden att folk har börjat undra varför jag bor här egentligen. Det kan man ju för all del fråga sig. En grej som i alla fall är mycket enklare i USA än i Sverige är att tatuera sig. Åtminstone i Stockholm känns det som att alla bra tatuerare är uppbokade flera månader framåt, så man måste ha ordentlig framförhållning om man vill få något gjort. Så är det inte här. 

Igår fick jag en något spontan tatueringsidé och kände mig genast redo att göra slag i saken. Så jag messade den mest lämpliga tatueraren jag kunde komma på, Kenny Waizumi på Electric Tiger Tattoo, och frågade om han hade några lediga tider. Det hade han! Så redan samma eftermiddag fick jag komma in och göra denna fina ros rakt över hjärtat:

Fick även feeling imorse och klippte luggen i en helt ny vinkel. Så nu känner jag mig som en ny person. 

Jag har för övrigt nästan uteslutande färgglada tatueringar i old school-stil, men när jag var i Sverige förra månaden gjorde jag denna svartvita (hos megaduktiga Jack Ankersen på Nothing Tattoo) och fick mersmak:

Nu har jag plötsligt två svartvita tatueringar bland all färg och jag gillar det. Alltid fint med kontraster ju. 

Vardagsfilosoferande

Måste hitta på någonstans att gå och något att göra

Jag känner mig rastlös. 

En grej som hände när jag var i Sverige hela juli var att jag gick så himla mycket. Snittade på nästan en mil om dagen. Här i San Diego går jag ingenstans. Förutom en daglig promenad runt kvarteret med lillhunden, men den är så kort och långsam så den räknas knappt. 

Jag saknar att promenera, men jag vet inte riktigt vart jag skulle gå. Vi bor djupt inne i ett villaområde med få saker inom gångavstånd (och dessutom är det en miljon grader varmt just nu, vilket gör det ännu knepigare att vara ute och röra på sig). I Stockholm bodde jag mitt på söder och promenerade överallt. Tog knappt tunnelbanan, om jag inte skulle utanför tullarna. En gång tog jag en Uber för att det spöregnade och jag hade packning. Men annars: fötter. 

Det är märkligt hur lätt det var för mig att liksom falla in i mitt gamla liv. Här har jag aldrig hörlurar eller böcker med mig, och måste ta bilen (eller ja, motorcykeln då eftersom jag precis sålde min bil) för att ta mig någonstans. I Stockholm promenerade jag runt och lyssnade på musik och poddar, och hade alltid en bok i väskan om jag skulle hamna på en buss eller ett tåg. 

Det finns så många grejer jag saknar med Sverige. Inte tillräckligt för att vilja bo där, men ändå så att det liksom ligger och skaver. Maten är en grej, all mat är godare i Sverige, det är ett 100% sant påstående. Och så då att man (i alla fall i storstaden) kan ta sig runt utan att behöva köra. 

Jag älskar att jobba hemifrån, men när arbetstagen är slut behöver jag ta mig ut ur huset för att inte helt förlora förståndet. Igår jobbade jag halva dagen från ett café, det hjälpte lite. Annars sitter jag här klockan 16:30 och försöker komma på något att göra. Vad gör folk efter jobbet egentligen? Antar att de som jobbar på kontor har motsatt problem och bara vill hem, men typ frilansare då? Vad gör man? 

Bilar och sånt

Hej då Beyoncé

Här kommer ett inlägg som eventuellt är extremt tråkigt för de som inte är intresserade av bilar. Men jag vill skriva detta ändå. 

Idag sålde jag Beyoncé, min bil. Den här bilen var en big deal för mig. Jag har ägt över 10 bilar de senaste decenniet, alla billiga (på gränsen till vrak) från privata säljare. Detta var den första bilen jag köpte från ett dealership. Visserligen bättre begagnad, men ändå. Har aldrig tidigare betalat så mycket för en bil.

I ganska många år har min drömbil varit en Nissan 350Z. En dag insåg jag att jag numera är vuxen och tjänar hyfsat med pengar, så det finns ingen anledning för mig att köra runt i gamla skrotbilar. Jag började kolla på 350Z:s till salu, men insåg ganska snabbt att de inte har ett baksäte, vilket verkade opraktiskt. Efter lite research hittade jag Infinitis G37-modell, som är i princip exakt samma bil som 350Z fast med baksäte. Alltså en liten, snabb, japansk sportbil. (Infiniti är alltså Nissans lyxmärke, typ som Lexus vs Toyota.)

Manuellt växlade G37:s är skitsvåra att få tag på, men jag lyckades efter ett par veckors letande hitta min hos en dealer norr om LA. Paul och jag tog en road trip i min dåvarande bil för att köpa den nya. Lämnade den gamla bilen som handpenning och körde hem i min sprillans (nä ok, bättre begagnade) G37. Det var två och ett halvt år sen

Sen dess har jag börjat jobba hemifrån och kör nästan inte bil över huvud taget. Kör till mataffären och om jag behöver ta med Steve eller katterna någonstans, typ veterinären eller en hundvakt. Annars tar jag hojen. Det finns alltså ingen anledning för mig att ha en dyr bil som bara sitter och kostar en massa pengar. 

Sen jag la upp annonsen har många personer hört av sig och varit intresserade. Det här är en specialbil som är svår att få tag på, som sagt. Och idag kom den första personen och provkörde. Han köpte bilen på direkten. 

Det var sorgligt att säga hej då. Queen G är den bästa bil jag någonsin ägt, och den roligaste att köra. Men nu är jag ganska många tusen dollar rikare och det är ju trevligt. Tänkte försöka klara mig utan bil ett tag, vi får se om det går. I bästa fall går de här pengarna direkt in på Pauls och mitt husköparkonto. Så förhoppningsvis blir det som att byta en bil mot ett hus. Känns värt ändå.