Vardagsanekdoter

Pauls high school-återträff, men mest en läskig grej som hände

Igår var vi på Pauls 20-åriga high school-reunion. Han tog studenten 1998 i Palmdale norr om LA, men av någon anledning hade alla röstat på att ha återföreningen i San Diego. Passade oss perfekt!

Kvällen började dock med lite drama: Vår närmsta granne, Anne, är en väldigt skröplig dam i 90-årsåldern som bor ensam med sin hund. Igår när vi var på väg att åka hemifrån hörde vi hunden skälla oavbrutet, vilket är ovanligt, så vi gick över till Annes hus för att kolla så att allt var ok. Eftersom Anne älskar Paul fick han uppdraget att knacka på. Han ropade hennes namn utan att få något svar. Så han öppnade dörren, som var olåst, och klev in. Ropade hennes namn igen utan att få svar.

Vid det här laget började vi bli lite oroliga. Det är inte likt Anne att gå iväg någonstans och lämna dörren olåst, och dessutom inte ta med sig hunden. 

Hennes sovrumsdörr var stängd och varken Paul eller jag vågade öppna den. Så vi gick hem till Shelly, en annan av våra grannar, som är lite som kvarterets mamma. Hon känner alla och har koll på allt som händer. Shelly följde med oss tillbaka till Annes hus, och sen stod vi alla tre i hennes vardagsrum och andades i fyrkant. Shelly berättade att hon bara hade hittat en död person tidigare, och det var hennes pojkvän. Hon bad en liten bön om att inte behöva hitta en till. 

Och precis när vi var på väg att öppna dörren hörde vi en annan granne utanför. Hon klev in med en bebis på höften och berättade att hennes man hade sett Anne gå förbi deras hus bara en kvart tidigare. Så vi öppnade sovrumsdörren bara för att dubbelkolla, och rummet var tomt. Anne var inte hemma. Hon hade bara gått iväg någonstans och glömt att låsa dörren.

Det var en sån sjuk lättnad, ni fattar inte. Paul och jag är Annes närmaste grannar, och hon är verkligen gammal och inte i så himla bra skick, så vi hade redan börjat förbereda oss mentalt på att något sånt här skulle kunna hända. Tack och lov att det var falskt alarm den här gången. 

Ja, och sen åkte vi alltså till Pauls high school-reunion. Det var strandtema, så vi hade våra bästa Hawaiiskjortor på oss. En rolig grej var att typ 7 olika personer som jag aldrig hade träffat tidigare kom fram till mig och sa att de följer mina och Pauls äventyr på Facebook och Instagram. Vi var eventuellt även det enda paret där utan barn. Jag glömmer ibland att vi inte lever ett “traditionellt” vuxenliv. 

Sen var det en kvinna som gick runt och skällde ut alla som hade varit elaka mot henne i high school, innan hon stormade ut och försvann. You go girl!

Katterna

Turtle fyller år!

Idag fyller mitt yngsta pälsbarn hela åtta år. Jag har haft Turtle sen hon var bara två månader gammal och så liten att hon fick plats i min hand. Nu är hon en betydligt mer kurvig dam, som fortfarande tror att hon är en kattunge. 

När jag fick Turtle var jag gift och hade redan min andra katt, Ninja. Mitt ex klagade dock på att Ninja gillade mig mer än honom, så han ville skaffa en kattunge som liksom kunde bli hans katt. Fine by me, sa jag. Och sen gick den planen käpprätt åt helvete.

De första dagarna Turtle bodde hos oss (fast då hette hon Blue, jag döpte om henne flera år senare) hade vi henne i ett separat rum så att Ninja kunde vänja sig vid att det fanns en ny katt i huset. Jag satt i det rummet med Turtle flera timmar om dagen och flaskmatade henne och pratade med henne, och jag tror på riktigt att hon fortfarande tror att jag är hennes mamma. Mitt ex fick knappt ens komma i närheten av henne.

Den här katten är livrädd för alla människor som inte är jag eller Paul. Hon sover på mitt huvud på natten, och när jag går på toa sitter hon i mitt knä och spinner högt och ger mig blöta pussar. Hon är väldigt pratglad och svarar på tilltal. Paul älskar Turtle så himla mycket trots att han knappt får något i gengäld (hon låter honom klappa henne ibland). Han sjunger hela tiden små egenkomponerade sånger som handlar om Turtle, och det får mig att älska honom så mycket mer.

Jag försökte ta ett familjefoto med självutlösare idag, men det gick sådär. Bjussar på denna:

Grattis på födelsedagen, Turtle. Du är den konstigaste katt jag vet ❤

Jobbrelaterat, Resor

Burträskbingo och neonskyltar i Cincinnati

Hörrni, tusen tack för att ni svarar på frågorna i förra inlägget. Lovar att svara på alla kommentarer. Och obs att jag verkligen inte försökte fiska komplimanger, men nu fick jag ett helt gäng i alla fall. Suger åt mig som en svamp ska ni veta.

Under tiden kan vi ta en titt på detta: mina två sista dagar i Ohio förra veckan. 

I fredags började min arbetsdag här, på American Sign Museum i Cincinnati. Jag ÄLSKAR Americana och sån här estetisk 50-talsnostalgi, så var extremt peppad på att få åka hit. Och det var verkligen hur coolt som helst. Rekommenderar, om ni skulle ha vägarna förbi södra Ohio. 

Vi hade i alla fall ett spännande möte med lunch och drinkar här på muséet innan vi åkte tillbaka till kontoret.

Alla som jobbar på Roadtrippers hade flugits in för morgonmötet, och resten av dagen var det bara lekar och att ha kul som gällde. Vi började med att dela in oss i lag och spela flip cup, vilket är kanske det mest amerikanska jag någonsin gjort. Typisk sån grej man gör på frat parties. Jag är dock väldigt tävlingsinriktad, även när det kommer till oseriösa tävlingar, och mitt lag vann!

Nästa lek var en scavenger hunt. Nu sökte jag på en svensk översättning och det heter tydligen burträskbingo på svenska? Är det ett ord folk använder? För den oinsatta går det alltså ut på att springa runt och checka av olika grejer från en lista – på denna stod allt från “take a photo with someone with a man bun” till “get a tattoo”. Så här såg mitt lag (Team Daddies – det var jag och ett gäng pappor) ut när vi checkade av “stay hydrated”. 

Ganska många av aktiviteterna på listan var alkoholrelaterade. Jag var dock helt galet bakis från kvällen innan, då jag hade varit ute och druckit fyra (!) öl med mina kollegor, så jag drack bara vatten hela dagen. Har på riktigt inte varit så här bakfull på flera ÅR. Vet inte vad de stoppar i ölen i Ohio egentligen. 

Och vet ni, mitt lag vann denna tävling OCKSÅ! Första pris var varsin Polariodkamera. Jag ser inte så glad ut här, men jag skyller på bakfyllan. Jag har velat ha en sån här kamera hur länge som helst, så det var verkligen ett helt perfekt pris. Och det gjorde det klart värt att springa runt och förödmjuka sig själv på stan halva dagen.

Nästa dag var det lördag och dags att åka hem, men mitt flyg gick inte förrän klockan 18 så jag hade hela dagen på mig att hänga runt. Inget av lagen från gårdagens tävling hade lyckats checka av “get a tattoo” från listan, så jag tänkte att jag skulle retroaktivt ge mitt lag extra poäng genom att göra det dagen efter istället. 

Det här blev det! En Roadtrippers-inspirerad tatuering. Det handlar alltså om att ta sig från punkt A till punkt B genom att ta så många omvägar som möjligt, så man hinner uppleva en massa på vägen. Helt klart en filosofi jag skriver under på. 

Och det var slutet på min första hela vecka på nya jobbet. Känns som att jag har hittat helt rätt.

Metabloggande

Bloggen har en identitetskris – plz help!

Har lite identitetskris när det gäller bloggen. Inte så att jag vill sluta blogga, tvärtom. Men däremot kanske fundera lite på vad det är jag gör här och varför. Många av de bloggare jag helst läser är ganska privata och bra på att öppna sig och visa sig sårbara. Jag har alltid varit dålig på sånt, både på bloggen och i mitt “riktiga” liv. Plus att jag när jag läser igenom gamla inlägg tycker att jag låter ganska dryg. Och det tror jag faktiskt inte att jag är IRL.  

Men ni verkar ju vara en del som läser här i alla fall, och jag får ofta extremt smarta och fina kommentarer som gör mig så himla glad. Älskar att bloggen har gett mig ett helt nätverk av grymma kvinnor (för ni är 99% kvinnor). Så nu hoppas jag att ni kanske kan hjälpa mig att lista ut vad den här bloggen är och vad den borde vara?

Skulle bli hemskt glad om ni ville svara på frågorna nedan, så kanske jag kan styra upp det här så alla blir nöjda. (Tack Peppe för inspirationen!) 

  1. Var bor du?
  2. Hur gammal är du?
  3. Hur länge har du läst den här bloggen och hur hittade du hit?
  4. Har vi träffats?
  5. Har du en blogg?
  6. Vad vill du läsa mer av här och vad vill du läsa mindre av? (Motorcyklar, jobb, äventyr, att bo i USA, politik, mat, böcker, vardagsinlägg, osv.)
  7. Har du några frågor, rubrikförslag eller annat du vill att jag skriver om? Eller någon annan kommentar?
Äventyr, Motorcyklar, Resor

Motorcykelroadtrip till Kanada, dag 8-9

Läs del 1 här.
Läs del 2 här.
Läs del 3 här.

Dag 8 på resan vaknade vi i Kanada. Det kändes liksom befriande att vara i ett vänligt land som bedriver mer human politik efter att ha kört genom ett par uberkonservativa amerikanska delstater de senaste dagarna. Det är möjligt att jag inbillar mig, men det var ändå en påtaglig känsla av lättnad. Det här var dessutom första dagen på en vecka som vi inte hade en planerad destination. Vi skulle bo kvar på samma hotell en natt till, så den här dagen var det bara att utforska Banff som gällde.

Men först: fotboll! Det var lördag mitt i VM och Sverige mötte England i kvartsfinal klockan 8 på morgonen vår tid. Det gick ju inte så bra. Men oh well. 

Sen satte vi oss på hojarna och körde mot Banff National Park. Det var lite kallt och ganska regnigt, men det gjorde inte så mycket.

Banff ser nämligen ut så här.

Vi hade ett helt gäng turkosa sjöar på listan över saker att se under dagen. Vi började med denna: Bow Lake. 

Det regnade ganska mycket under dagen, men så fort vi stannade och satte på oss regnkläder så slutade det. Och när vi tog av dem igen kom regnet genast tillbaka. Typiskt.

Nästa stopp var Lake Louise, som är Banffs mest kända sjö. Det var packat med folk men ändå så sjukt mäktigt. Alldeles turkost vatten omringat av granskog och höga, snötäckta berg. Nästa gång kommer jag hit mitt i veckan istället för på en lördag och hyr en kanot att paddla runt i.

Efter Louise tog vi oss till närliggande Moraine Lake, ytterligare ett naturens underverk. Det finns liksom inget jag kan skriva som gör den här miljön rättvisa. Det var bara så jäkla vackert. 

Här står jag och skymmer utsikten.

Här är en till sjö som vi råkade snubbla över när vi stannade för att dra på oss regnkläder för typ tredje gången. Banff = sjöar, granskog och berg. Som Sverige på steroider. 

Sen var det söndag och dags att bege sig söderut igen.

Vi började med att ta oss till British Columbia, och sen upp längs en smal, slingrig bergsväg till Takakkaw Falls, som råkar vara Kanadas näst högsta vattenfall. Av alla vattenfall vi såg på den här resan var detta helt klart ett av de mäktigaste.

Sen körde vi och körde ända till solen gick ner och vi befann oss i Pincher Creek, Alberta för vår sista natt i Kanada. 

Jobbrelaterat, Vardagsanekdoter

Inte en lugn stund

Den här sensommaren/hösten alltså. Kom hem från Ohio och Kentucky i lördags (via Michigan, så jag var alltså i fyra delstater på en och samma dag) och om bara några veckor bär det av igen. Alla vi känner verkar nämligen ha bestämt sig för att ställa till med destinationsbröllop den här hösten, så på mindre än en månad ska vi iväg på bröllop i Utah, New York och Palm Springs, plus en möhippehelg i Joshua Tree.

Alla mina pengar just nu går till flygbiljetter och hotellrum och Airbnb-hus och glamping-tält. Jag älskar att gå på bröllop och det är nära vänner som gifter sig i alla tre fallen, men jag kan ändå känna att det är liiiite olägligt att allt händer på samma gång. Jag har i alla fall obegränsat med semester nu så jag slipper räkna semesterdagar eller ta obetalt, alltid något. 

Förra veckan i Cincinnati var för övrigt över förväntan. Jag trodde att jag skulle vara på kontoret på dagarna och sen ha lediga kvällar att ägna åt att blogga och läsa böcker, men så blev det INTE. Istället tillbringade jag hela dagarna antingen framför min laptop på kontoret eller i möten (varav ett åtta timmar långt maratonmöte), och efter jobbet åt jag middag och drack drinkar med några av mina kollegor exakt varje kväll. Har knappt haft en vaken minut för mig själv, vilket ändå känns helt okej. Jag jobbar med en massa bra personer och när de flesta bor i olika delar av landet och jobbar hemifrån känns det extra viktigt med teambuilding.

En annan grej som hände förra veckan är att jag började äta mjölkprodukter igen. Har ätit helveganskt i nästan ett år nu, men på sistone har det börjat kännas som att jag inte får i mig ordentligt med näring. Det var extra påtagligt under vår Kanada-roadtrip där jag under två veckor fick improvisera ihop nästan varje måltid. Det hade även varit nästan omöjligt att äta veganskt förra veckan i Ohio och Kentucky, och jag har liksom ingen lust att leva på pommes och isbergssallat medan alla omkring mig äter sig mätta. Det känns betydligt mindre ätstört från mitt håll att kalla sig vegetarian, och sen kan jag ju för all del fortfarande äta mestadels veganskt när det finns god/nyttig/mättande mat att tillgå. 

Vet att jag egentligen inte behöver försvara det här valet på bloggen, men nu blev det visst så.

Vardagsfilosoferande

Lite blandade måndagstankar från Kentucky

(Ej relaterad bild från i lördags)

Hej från Kentucky! Jag är här, precis på gränsen till Ohio, fram till lördag eftersom mitt nya jobbs huvudkontor ligger i Cincinnati (typ 10 minuter från mitt hotell i Covington) och de ville ha mig här för lite olika möten hela veckan. 

Jag klev upp klockan 2:30 imorse för att hinna med mitt flyg. Eller egentligen mest för att få skjuts till flygplatsen av Paul som börjar jobba klockan 4 och jobbar precis bredvid San Diegos flygplats. Är i vilket fall som helst ganska trött nu, klockan 21.

För ett par timmar sen åt jag middag med min nya chef. Det var kul att träffas IRL eftersom vi bara har pratat via videosamtal tidigare. Sen gick jag till en affär för att köpa snacks och frukostgrejer. Det var väl en 20 minuters promenad dit och tillbaka, och jag räknade till i alla fall sju män som kommenterade mina tatueringar på vägen. Ingen var hotfull i alla fall, alltid något.

Just nu sitter jag i en stor hotellsäng och äter godis och lyssnar på Vånna Inget. Min sämsta grej med att bo i USA är att jag missar alla nya svinbra svenska punkband och inte upptäcker dem förrän fem år efter alla andra. Om ni har tips på bra band i samma stuk som Vånna Inget eller Hurula/Masshysteri får ni hemskt gärna säga till. Det är min favoritgenre just nu.

Jobbrelaterat

Början på ett nytt kapitel

I tisdags jobbade jag min sista dag på San Diego Magazine. Det var lite sorgligt, jag hade ändå varit där i över fyra år. Jag fick ett kort som mina kollegor hade skrivit så himla fina saker på, och så gick jag runt hela kontoret och kramades hej då med alla. Gick därifrån vid 14-tiden och tog hojen på en tur runt en av mina favoritvägar. Det kändes som det perfekta sättet att avsluta det här kapitlet på.

Igår började jag på mitt nya jobb. Och vet ni, det är SÅ SKÖNT att jobba hemifrån igen. Jag kan sitta i linne och shorts med benen på skrivbordet och en katt i knät och jobba. Det är svinvarmt ute, vilket innebär att det är ännu varmare i vårt hus. Men jag köpte och installerade luftkonditionering på mitt hemmakontor förra veckan, så nu går det till och med att vistas inomhus.  

De senaste månaderna, medan jag har letat efter ett flexibelt jobb, har jag tryckt paus på en massa grejer jag vill göra för att jag har tänkt att “det här kan jag göra sen när jag jobbar hemifrån”. Träning, till exempel. Det är ju så bökigt att gå och träna när man jobbar på kontor hela dagen? Jag vill helst träna på morgonen eller mitt på dagen, men kan liksom inte dyka upp på kontoret svettig och i träningskläder. Men nu! Nu är det ingen som bryr sig om hur jag ser ut eller luktar. Jag kan gå och träna mitt på dagen. Har redan bokat tid med en personlig tränare. 

Och jag kan börja rida igen! Slutade för att det var så himla bökigt att ta sig ända till stallet mitt i rusningstrafiken, plus att det på vintern blir mörkt så tidigt att jag inte kunde gå och rida efter jobbet. Men nu kan jag boka ridlektioner mitt på dagen.

Än så länge är jag alltså väldigt nöjd med mitt nya jobb. Och hela nästa vecka kommer jag att hänga på huvudkontoret i Cincinnati. Jag har aldrig varit i Ohio, så det ska bli spännande. Men mer om detta senare.  

Helgen som gick

De senaste dagarna bara

Det är sommar, semestern är över, men jag jobbar de sista dagarna på mitt nuvarande jobb så det känns ändå förväntansfullt och spännande just nu. Så här har de senaste dagarna sett ut.

På onsdagar brukar vi göra något vi kallar för Support Group med Katie och Jordan. Det innebär i princip bara att vi träffas hemma hos någon av oss och äter middag tillsammans och kollar på någon dålig tv-serie. Den här veckan var det dock alldeles för varmt för att vara inomhus, så vi bjöd hem lite kompisar för att grilla istället.

Det blev olika sorters vegoburgare, ananas och grönsaksspett. Sen gick alla hem runt 20:30 eftersom vi är vuxna och behövde jobba nästa morgon. Bra grej att göra mitt i veckan!

På torsdagen hade vi ölprovning på jobbet. Ett lokalt mikrobryggeri (det finns över 130 bara i San Diego) kom in med en nybryggd IPA. Måste börja vänja mig av med såna här jobbperks nu, att restauranger och bryggerier kommer in och ger oss gratis mat och dryck hela tiden. 

I fredags ställde mitt jobb till med Happy Hour för mig och en annan tjej som ska sluta. HELA kontoret var där. Det var fint. 

Igår körde Paul och jag upp till LA över dagen för att gå på hans familjs årliga familjeträff. Paul har en större släkt än någon annan jag känner. Tydligen brukar det vara runt 100 personer på de här tillställningarna. Alla från Pauls mammas sida av släkten hade röda tröjor på sig. Utom jag eftersom jag inte äger något rött. Oh well. (Och Paul lånade ett par solglasögon från sitt kusinbarn för den här bilden 😍)

På vägen hem från LA stannade vi på Ikea eftersom jag var godissugen. Jag är verkligen inte mycket för snacks och efterrätter eller sötsaker rent generellt, men ända sen Ikea började sälja svenskt godis på lösvikt har mitt godisintag gått upp med ca 200%. Så här ser min ultimata blandning ut: surt och segt och gelatinfritt.

Äventyr, Motorcyklar, Resor

Motorcykelroadtrip till Kanada, dag 6-7

Läs del 1 här.
Läs del 2 här.

Dag sex och sju skulle bli de absolut sämsta dagarna på hela resan, men det visste vi inte när vi lämnade Gardiner torsdag morgon…

Vi tog väg nummer 89 norrut genom Montana. De första ganska många milen bestod mest av väldigt rak, platt, tom och tråkig landsväg förbi otaliga fält och bondgårdar. Paul gjorde sig bekväm på hyrhojen (“the dad bike” som vi kallade den eftersom det är väldigt många äldre män som kör såna här).

Och så här såg jag ut, hej hej!

Efter några timmar på resande fot befann vi oss i en by som hette White Sulphur Springs, och vi var hungriga och behövde tanka. En kvinna från University of Montana kom fram till oss på macken och ställde några frågor för en studie hon höll på med kring motorcykelresande. Eftersom universitetsfolk brukar vara betydligt mer progressivt lagda än gemene man i Montana (generaliserar hejvilt här) passade jag på att fråga kvinnan om hon kunde rekommendera ett lunchställe med veganmat i närheten. Hon var själv vegetarian (vad var det jag sa) och tipsade om det här stället, Bar 47. De hade goda vegoburgare.

Sen körde vi rakt in i Lewis and Clark National Forest, där allt såg ut så här. Höga berg och granskog. Vi stannade på ett random fint ställe vid sidan av vägen för att fota och sträcka på benen.

Det visade sig att vid just det här random stället låg det ett vattenfall en kort promenad rakt in i skogen. Känner att jag måste upprepa detta: ta alltid chansen att se ett vattenfall om du kan. Det är eventuellt mitt livsmotto.

Hittills var dagen som ni ser ganska trevlig. Men sen blev det värre…

Vi tog oss ända till Great Falls, Montana, där vi skulle bo över natten. I Great Falls finns nämligen Sip ‘n Dip Lounge, en tikibar med sjöjungfrur som simmar runt i en pool bakom baren (eller ja, kvinnor klädda som sjöjungfrur alltså, sånt udda jobb). Den här baren har blivit utnämnd i GQ till “the #1 bar in the world worth flying for” och Katie ville absolut stanna i Great Falls så att vi kunde gå hit. 

Problemet var bara att Donald Trump höll ett rally i Great Falls samma dag som vi kom dit, så exakt hela den här lilla staden var full av Trump-supportrar. När vi kom till Sip ‘n Dip var baren helt packad av bröliga människor i Trump-t-shirts. Detta är mitt absolut värsta mardrömsscenario, att vara omringad av människor vars hela ideologi bygger på hat. Det är speciellt obehagligt som invandrare, även för mig som vithyad och blåögd. Jag mådde verkligen dåligt av detta, fick en panikattack och var tvungen att gå in på toaletten och hyperventilera. 

Mina fina vänner förstod i alla fall mitt obehag (och kände sig inte direkt helt bekväma de heller) så de drack upp sina drinkar och sen gick vi därifrån. Paul och Jordan gjorde sitt bästa för att demonstrera att vi minsann inte accepterar rasism, homofobi eller annat hat. 

Katie som är en problemlösare av rang hittade en restaurang med ett svenskt namn dit vi kunde gå istället. Hon tänkte att ett hipsterställe med utländskt namn inte skulle locka många Trump-supportrar, och det hade hon helt rätt i. Det är möjligt att Great Falls är en trevligare stad andra dagar på året när inte världens sämsta människa är på besök, men den här dagen döpte jag om den till Terrible Falls istället. 

Nästa dag gjorde vi något välbehövligt: lämnade USA och körde in i Kanada istället. Här är vi precis på andra sidan kanadensiska gränsen. Den kanadensiska passkontrollanten var så himla trevlig. Hon pekade på min patch som det står “More Trees, Less Assholes” på och sa att hon hade en t-shirt med samma budskap. Ha! Vi kände oss genast välkomna.

Anledningen till att den här dagen hamnade på listan över resans sämsta dagar hade mest att göra med att vägen mellan Great Falls och Calgary var SÅ. HIMLA. TRÅKIG. Det var jättevarmt och blåsigt, och vi körde minst 60 mil av helt rak och platt landsväg där vi hela tiden hamnade bakom långsamma långtradare. Jag höll på att somna på hojen flera gånger. Vi stannade i alla fall på ett mikrobryggeri och åt pizza ungefär halvvägs.

Sen blev det bättre! Vi lyckades äntligen ta oss till Banff, vår destination för resan, och där var vi plötsligt omringade av dramatiska berg och slingriga vägar. Det här var utsikten från vårt hotellrum. 

Precis bredvid hotellet låg en hipsterrestaurang som hade massa goda veganska alternativ, vilket var välbehövligt efter en vecka av att ha ätit nästan uteslutande torra vegoburgare, pizza utan ost och spaghetti med tomatsås. Det var så gott att vi gick tillbaka hit nästa kväll också. Kanada, ändå. Sånt bra land.