Äventyr, Jobbrelaterat

Inspirerande kvinnor och att (inte) springa maraton

Jag har fått det ärofulla uppdraget att skriva ett stort reportage för San Diego Magazine om grymma kvinnor i San Diego. Har hittills intervjuat tre stycken, den ena mer inspirerande än den andra. Hör bara på detta:

Den första kvinnan jag intervjuade är arkitekt och svetsare och äger två hus som hon själv har renoverat från grunden. Hon är även professionell rallyförare och har vunnit guld i X Games, och coachar andra kvinnor som vill lära sig att köra/navigera i rallyracing.

Den andra kvinnan springer extrema maraton och är på väg att göra en Marathon Grand Slam, dvs ett maraton i alla sju världsdelar plus Nordpolen. För några månader sen sprang hon till exempel Marathon des Sables, ett sexdagars 251 kilometers ultramaraton i Saharaöknen, som har kallats “the toughest foot race on earth”.

Den tredje kvinnan fick veta att hon hade obotlig gallblåsecancer och mindre än tre månader kvar att leva. Mot alla odds lever hon fortfarande 10 år senare och har nu blivit den första personen på 250 år som har gått hela California Mission Trail på över 2570 kilometer (!) genom extremt svåråtkomlig terräng i Mexiko och Kalifornien, trots cancer och en bortopererad lunga. Hon har skrivit en bok som kommer ut i juli.

Jag som ändå har någon sorts självbild av att vara äventyrlig och göra normbrytande saker kände verkligen hur jag låg i lä när jag pratade med de här kvinnorna. Men samtidigt är det så sjukt inspirerande att prata med människor som göra såna här helt galna grejer. Om inte annat har det fått mig att självrannsaka en smula och känna att jag kanske borde åtminstone försöka springa ett maraton någon gång? Ett litet ynka maraton på asfalterade vägar en sval förmiddag känns ju ändå ganska uppnåeligt i jämförelse med att springa motsvarande 6 maraton på 6 dagar genom en sandöken i 48-gradig värme med all mat, vatten och campingutrustning man behöver under den tiden på ryggen. 

Äh, who am I kidding, jag lär ju inte springa några maraton, eller gå 120 mil till fots genom en mexikansk kaktusdjungel för den delen. Men jag hoppas ändå att det här reportaget (som kommer ut i slutet på augusti) kan inspirera andra att utforska sina gränser och göra något man annars kanske inte skulle ha gjort. Livet är kort!

Helgen som gick

Helgen som gick: poolparty, veterinärbesök och glass

Den här helgen gick alldeles för fort. Men nu är det mindre än två veckor kvar tills vi åker till Sverige, så det gör kanske inte så mycket om tiden går fort just nu. Så här såg helgen ut i alla fall.

01

I lördags åkte vi hem till min kompis Sarah på inflyttningsfest/poolparty! Sarah hade gjort så fint med en massa god plockmat…

02

…och en rosébar! Hon har döpt sitt nya hus till The Rosé Jungalow, så det kändes som ett passande tema för festen.

04

Paul och jag var lite sena och alla andra var redan i poolen. Så Paul hoppade i han med.

03

Jag passade på att äta lite och dricka ett glas rosébål först.

07

Sen placerade jag mig på en rosa flamingo och flöt runt så här tillsammans med några av mina favoritpersoner exakt hela dagen.

06

Vi hade med oss Lola också, hon älskar poolpartyn. Eller egentligen alla tillställningar där hon får uppmärksamhet 100% av tiden.

08

När solen försvann bakom träden gjorde vi upp en eld och grillade vegokorvar. Tänk att man kan bo så här va!

09

Nästa dag var det fars dag i USA och Katie och jag skulle åka på hojtur med hennes pappa, men han drog sig ur i sista sekunden så det blev bara Katie och jag. Vi råkade av en händelse ha på oss exakt likadana kläder dagen till ära, vilket såklart behövde dokumenteras.

10

Vi tog en lång, slingrig tur upp i bergen. Här är utsikten från Mount Laguna.

11

När jag kom hem upptäckte jag att Ninja haltade på ena framtassen så jag tog henne till veterinären. Där fick hon en spruta och en antibiotikakur, och nu verkar hon redan bättre. Jag frågade även veterinären om händelsen för några dagar sen och han sa att det var mycket möjligt att Ninja hade gjort sig illa när hon blev attackerad av grannkatten och att det var därför hon har betett sig aggressivt mot Turtle, för att hon hade ont och ville vara ifred. Katter är så privata med sin smärta. Usch, får ont i hjärtat av tanken på att min lilla katt kanske har gått runt och haft ont i flera dagar utan att säga något!

12

Ja och sen avslutade Paul och jag helgen med att köpa glass som vi åt till middag eftersom vi är vuxna och kan göra sånt. Jag tog choklad och citron och stackars Lola fick inte ens smaka.

Helgen som gick

Helgen som gick: Bilar, labradorer och citroner

Den här veckan har gått så himla långsamt, men nu är det nästan helg igen och jag har fortfarande inte hunnit blogga om förra helgen. Så vi tar detta lite snabbt!

01

I lördags morse körde Paul och jag norrut för att hälsa på Pauls föräldrar i Palmdale norr om LA. Jag hade en mycket trött hund i knät större delen av färden.

06

Vi stannade på vägen hos en bilhandlare som hade en massa fina gamla bilar till salu.

09

Paul ville absolut ha en sån här att köra till jobbet i, men insåg att det nog skulle ta rätt lång tid att ta sig någonstans i denna.

08

Vi skulle på födelsedagsfest för Pauls styvmamma som fyllde 50. Men först tog vi en sväng förbi Pauls pappas hus för att hämta lite grejer och hälsa på hans sex labradorer (!).

02

Lola var inte så imponerad av alla hundarna. Hon är tuff för att vara så liten, men vi vågade ändå inte sätta ner henne på marken.

05

Bor man stort och är pensionerad kan man ha hur många labradorer som helst ♥

10

Det är roligt att hänga med Paul och hans pappa (som också heter Paul) eftersom det blir så himla uppenbart var Paul Jr har fått allt ifrån. Kärleken till hundar och bilar och motorcyklar till exempel. Paul Sr bor mitt ute i ingenstans i öknen och har en helt gigantisk tomt, och i de här containrarna har han en massa gamla bilar, till exempel en 30-tals-Ford.

Och så har han en svensk granne! Vi stannade och pratade lite med henne på vägen ut, hon hette Kerstin och hade bott i USA i över 50 år, så hennes svenska var ganska rostig. Och när jag presenterade mig tyckte hon att jag hade ett konstigt namn. Det var kanske ingen som hette Sanna i Sverige för 50 år sen?

11

Vi sov över hemma hos Pauls mamma, och söndag morgon körde vi hemåt igen.

04

Så himla trött hund!

07

Tillbaka i San Diego igen åkte vi till IKEA för att köpa en tavelram, och sen svängde vi förbi vår kompis Adams nya hus. Han satt i garaget och meckade som vanligt.

03

Adam och hans tjej har precis flyttat in i ett hus med stor tomt och två citronträd! Det är min stora dröm, att bo i ett hus med citronträd. Tills dess får jag dock palla från Adams träd. Ok, slut på helg!

Katterna

Läs detta om du är en kattmänniska

cats3

Mina katter, Ninja och Turtle, har varit i princip oskiljaktiga under de sju år de har bott tillsammans hemma hos mig. Men igår hände det något som jag nu är rädd kan förstöra deras fina relation. Hoppas att någon kattmänniska som läser här kanske har upplevt något liknande och har tips på vad man kan göra.

Varje dag när jag kommer hem från jobbet släpper jag ut alla djuren på framsidan av huset. Ninja och Turtle är egentligen innekatter, men de blir så himla lyckliga av att få springa ut och rulla sig på marken lite, så de får vara utomhus lite varje dag. De är dessutom för fega för att rymma någonstans. Ninja brukar hoppa över vårt staket och sitta bredvid huset och nosa på saker en liten stund, men sen hoppar hon tillbaka in igen.

Igår hoppade hon över staketet som vanligt. Jag var inne i huset när jag hörde katter som skrek, så jag sprang ut och såg en svart katt jag aldrig har sett förut på andra sidan staketet. Vad jag tror hände var att den här katten dök upp på Ninjas revir och de hamnade i bråk. Turtle hörde detta och hoppade över staketet för att rädda Ninja. Så när jag kom ut var Ninja tillbaka på vår framsida, medan Turtle låg på mage framför den svarta katten och fräste. Till slut försvann den svarta katten iväg och Turtle kom tillbaka in.

Men efter detta har Ninja fräst och morrat och betett sig aggressivt mot Turtle så fort de kommer i närheten av varandra. Jag gjorde lite research och är ganska säker på att det handlar om en variant på detta: Non-Recognition Aggression Syndrome, alltså när en katt kommer tillbaka från veterinären och luktar konstigt, och den andra katten inte känner igen lukten och blir aggressiv. Nu var de ju aldrig åtskilda, men kanske att Ninja nu kan känna lukten av den svarta katten på Turtle och känner sig hotad?

Så jag har flyttat Ninja in i vårt gästrum med mat, vatten och en egen låda så hon får en chans att lugna ner sig lite. Hon är snäll och kelig mot mig, men väldigt aggressiv mot Turtle. Och stackars Turtle förstår ingenting, innan jag separerade dem följde Turtle efter Ninja och liksom ylade, vilket bara gjorde Ninja mer aggressiv.

I de artiklar jag har läst om detta står det att om man inte hanterar den här situationen på rätt sätt så kan katternas relation vara förstörd för all framtid, vilket är kanske min värsta mardröm. Det skulle krossa mitt hjärta totalt om de här två inte älskade varandra längre:

cats6

cats1

cats7

cats4

Så om någon har varit med om något liknande och har några tips på saker att göra eller inte göra i den här situationen vore jag extremt tacksam.

Drömhuset

En till tavelvägg

Vi var och hälsade på Pauls föräldrar i helgen och fick med oss ett gäng coola gamla 70-tals-bikergrejer från hans pappa, Paul Sr. Så när vi kom hem var vi tvungna att göra plats för att hänga upp en del av dem på en vägg i vardagsrummet. Så här såg det ut före:

livingroom1

Inte så spännande liksom? Nu ser det ut så här:

livingroom2

Vi fick den stora tavlan med örnen av Pauls pappa, det är en gammal handmålad Harley Davidson-tavla från innan vi ens var födda. Skulle säkert gå för stora summor på eBay, folk är tokiga i gamla H-D-grejer här.

livingroom3

Mitt favorithörn i vardagsrummet. Ser ut ungefär som alla mina tidigare bostäder har sett ut. Rödmålade väggar, böcker och så en massa grejer på väggarna. Det är kanske inte världens mest avancerade eller trendiga inredning, men så här känner jag mig mest som hemma. Fint också att bo med någon som uppskattar samma saker som en själv.

Matbloggen, Meatless Monday

Hur man lagar världens godaste tofu

Jag har träffat så himla många personer (veganer och vegetarianer inkluderat) som inte gillar tofu. Och jag fattar det, tofu kan ju vara världens tristaste grej om man inte tillagar den på rätt sätt. Så här kommer mitt idiotsäkra recept på världens godaste krispiga tofu, som kommer få 9 av 10 personer som inte gillar tofu att börja älska det, garanterat!

Du behöver:
Hård tofu
Eventuell marinad

Gör så här:

1. Sätt ugnen på ca 200 grader.

step1

2. Pressa så mycket vatten som möjligt ur tofun och skär den sedan i centimeterstora tärningar. (Detta blir så gott att jag brukar göra två paket tofu i taget även om jag bara behöver ett, så man har extra i kylen i några dagar till.)

step2

3. Om man inte använder färdigmarinerad tofu (vilket jag aldrig gör) så kan man göra en marinad på följande (eller vad man nu gillar att göra marinader på): olivolja, teriyakisås, soja, liquid smoke och vitlök. (Jag brukar köpa färdighackad vitlök, det har höjt min livskvalité med så mycket, ni fattar inte.) Plus till exempel paprikakrydda, chiliflakes och peppar.

step3

4. Blanda i tofun i marinaden och låt stå i typ 10 minuter, eller längre om du är en sån som är bra på att planera i förväg.

step4

5. Lägg tofun på en plåt och kör in i ugnen i 30-40 minuter. Vänd på tofun efter ungefär halva tiden.

step5

6. KLART! Ungefär så här ska det se ut. Tofun ska ha krympt och fått rejält med färg och vara krispig på utsidan.

Detta går att ha i precis allt. Pastarätter, sallader, på mackan, i bowls, som snacks, you name it. Idag gjorde jag till exempel detta: pasta med krispig tofu, ugnsrostad blomkål, vattenkrasse (tror jag att det heter på svenska) och citronsås. SÅ. HIMLA. GOTT. Borde kanske lägga upp ett recept på detta också?

tofupasta

Vardagsanekdoter

Morgonkatt

Jag vaknade klockan 3 i natt av att Paul snarkade så högt att det kändes som att hela sovrummet skakade. Han snarkar nästan aldrig, men när han väl gör det så tar han i ordentligt. Det gick inte att väcka honom eller få honom att sluta snarka, så jag gick helt enkelt och la mig på soffan i vardagsrummet för att få lite sömn.

Vid 7-tiden i morse vaknade jag av att jag kände mig iakttagen och öppnade ögonen till detta:

turtle1

turtle2

Låg här i min leopardmönstrade pyjamas på en leopardkudde under en leopardfilt och kliade Turtle bakom öronen en liten stund. Kan tänka mig värre sätt att bli väckt på ändå (snarkningar, till exempel).

Nu ska vi snart ta med oss hunden och köra upp till Palmdale norr om LA för att hälsa på Pauls föräldrar över helgen. Inget lugn, ingen ro!

Amerika, Motorcyklar, Vardagsfilosoferande

Kärleken till den amerikanska motorcykelkulturen

jbowen4

I ganska många år nu, när folk frågar varför jag flyttade till USA, så har jag haft detta som standardsvar: Om man gillar gamla bilar och motorcyklar, punkrock och tatueringar så finns det inget bättre ställe i världen att bo på än södra Kalifornien. De här subkulturerna är tätt sammanvävda och överlappar ofta varandra, men speciellt motorcykelkulturen är så himla stark här, antar för att det går att köra hoj året runt, och har liksom en egen estetik som lätt går att känna igen som typisk Kalifornisk. Det är lite som Coachella, fast med motorcyklar.

jbowen7

Jag tänkte på detta när jag var och såg The Picturebooks, ett bluesigt rock ‘n’ roll/punkband bestående av två skäggiga snubbar från Tyskland, som spelade i San Diego igår kväll. Alla deras musikvideor följer ungefär samma mall: de två snubbarna i bandet kör runt på sina gamla choppers i öknen i typ Joshua Tree, gärna med nån snygg tjej som är känd från Instagram bakpå, varvat med klipp där de faktiskt spelar sina instrument. Det är 70-tal, skägg, denim, tatueringar, öken, eld och motorcyklar. Och jag ÄLSKAR det. 

jbowen6

Det här med att vara från Europa och lajva amerikansk bikerkultur är ju ändå något jag själv är ganska välbekant med (hehe). Men den här kulturen är verkligen en av huvudanledningarna till att jag inte kan tänka mig att flytta från Kalifornien, oavsett hur åt helvete det här landet är på så många sätt och hur många uppoffringar man som svensk får göra för att stå ut med att bo här. Bara tanken på att sitta i en lägenhet i Stockholm en regnig söndag i november – när jag skulle kunna vara ute och köra hoj på en helt tom motorväg i öknen i södra Kalifornien – ger mig sån ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen.

jbowen8

Det är visserligen rätt mycket elitism och klubben för inbördes beundran i den här scenen, speciellt i LA. Men tar man sig förbi det som bara är yta så hittar man något annat, mer genuint: kärleken till motorcyklar, gemenskapen, friheten, vurmen för 70-talet, och kanske till viss del en vägran att växa upp och anpassa sig efter samhällets normer och förväntningar.

jbowen2

Idag är det exakt tre veckor kvar tills Paul och jag åker till Sverige i två veckor, och det ska bli så jäkla fint. Men jag har samtidigt en känsla av att vi kommer sakna våra motorcyklar.

Alla foton tagna av Jesse Bowen

Äventyr, Resor

Att resa med alla sina vänner

bcmc

Ni vet hur vissa storbloggare (t.ex. Sandra Beijer) åker på semester tillsammans med typ 10 kompisar? Det låter så fint, och jag har undrat lite hur man får ihop det. Men sen insåg jag att det helt enkelt handlar om att lära känna rätt sorts människor.

De senaste dryga halvåret har Paul och jag kommit väldigt nära en grupp himla bra personer som vi har löjligt mycket gemensamt med. Det är framförallt två par, Katie och Jordan samt Edith och Ace, alltså samma personer vi var i Palm Springs med förrförra helgen. När vi inte umgås, vilket för det mesta är flera gånger i veckan, så har vi olika gruppkonversationer igång på SMS eller Messenger, och jag är så himla, himla glad att vi har träffat det här gänget.

Och nu har vi som grupp tagit nästa steg i vår kompisrelation, nämligen att åka på utlandssemester tillsammans. Häromdagen bokade vi en resa till Guatemala tillsammans under julledigheten, tillsammans med ytterligare ett par. Så sammanlagt blir vi 8 personer! Jag har aldrig rest med en så här stor grupp förut, så det kommer helt klart bli intressant. Hur hittar man ens boende för så många personer!? Men är samtidigt såklart sjukt peppad.

Om någon har tips på grejer att se och göra i Guatemala vore det himla uppskattat!

Motorcyklar, Vardagsanekdoter

50 seconds of fame

Kommer ni ihåg att jag och ett gäng kompisar var med och filmade ett avsnitt av America’s Got Talent i LA för ett par månader sen? Igår kväll sändes äntligen avsnittet, och vi var med några gånger under de första minuterna. Jag har själv inte TV och visste inte att det skulle visas igår, men jag kollade på början av avsnittet i morse på NBC.com och passade på att ta några screenshots…

agt1

Det är alltså jag längst fram i mitten bakom Simon Cowell, med svart hjälm och en röd bandana runt halsen.

agt2

Så här såg vi ut bakifrån! (Jag har leopardmönstrad väst och kör precis bakom Simon, dvs snubben i vitt längst fram.)

agt4

agt3

agt5

Vår chefredaktör på jobbet hade sett avsnittet och tagit en bild där man ser mig som hon mailade till hela företaget, så jag har fått svara på en massa frågor om detta hela dagen, haha. Ganska kul ändå!

Här är ett litet videoklipp på 50 sekunder från början av avsnittet (ursäkta kvallen, jag filmade datorskärmen med mobilen):

Sån himla konstig grej! Men roligt. Får gärna betalt för att göra något liknande igen i framtiden (om det nu skulle vara någon producent som läser detta).