Wild i verkliga livet

wild-starring-reese-witherspoon

Har ni sett filmen Wild? Jag såg den på planet på väg hem från Peru förra månaden och det var en sån där film som fastnade. Det är en filmatisering av boken med samma namn av Cheryl Strayed, som ensam vandrade hela Pacific Crest Trail 1995.

Sen jag såg filmen har jag blivit sjukt fascinerad av Pacific Crest Trail. Hela vandringen är 4265 kilometer lång och går från San Diego, precis vid Mexikanska gränsen, hela vägen upp till Kanada. Det är tydligen flera tusen personer om året som vandrar hela eller delar av den vägen, och gör man hela tar det ofta över 5 månader från början till slut. Ett knappt halvår av att bara gå och gå och gå, varje dag.

Jag har tidigare inte känt någon som har gjort detta och inte riktigt förstått lockelsen i det. Jag är för otålig för att vandra, det går för långsamt. Men igår började två personer jag känner den här vandringen. En kille som jag spelade i samma band som för en massa år sen och hans tjej samt deras hund ska alltså gå hela PCT de närmsta månaderna. Jag har följt deras förberedelser på Facebook och i deras blogg och det är så himla intressant.

Allt från hur man packar mat och dryck som ska räcka i ett halvår, till hur man tar hand om till exempel skräp och avföring enligt Leave no Trace-principen.

Det här med att säga upp sig, sälja allt man äger, och sen ge sig ut och vandra över en halv kontinent det närmaste halvåret? Sjukt fascinerande!

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Inte en lugn stund

Mitt schema för de närmaste månaderna (!) är så himla fullspäckat, jag har knappt en ledig dag förrän i juli. Under veckorna är det – förutom jobb – en himla massa läkarbesök, sjukgymnastik och akupunktur, plus ridlektioner och jobbfester och bygga chopper och hinna umgås med min kille. På helgerna är det födelsedagsfest för Paul, camping i Joshua Tree, Punk Rock Bowling i Vegas, El Diablo Run i Mexiko, knytkalas, spelningar, motorcykelträffar, plåtningar, och jag vet inte vad. Och någonstans mitt i allt detta kommer jag antagligen att flytta också.

Det mest är kul och självvalt, men ändå. När jag kollar min kalender blir jag helt stressad av att jag måste infinna mig någonstans på ett speciellt klockslag nästan varje dag. Ibland flera olika ställen på samma dag. Men när det väl är dags känns det inte så jobbigt ändå. Snarare trivs jag rätt bra så här, utan en lugn stund.

chopper

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Häst är bäst ingen protest

sannahorse

På väg till min ridlektion igår fick jag såna flashbacks till när jag som 10-14-åring cyklade till stallet varje vecka efter skolan, i ridbyxor och ridstövlar, och kände mig som en sån himla nörd. Jag fick så mycket skit från alla coola killar i skolan för att jag var hästtjej (dock inte i närheten av hur mycket skit jag fick när jag blev punkare, ha). Igår tog jag min motorcykel till stallet i ridbyxor och ridstövlar och kände mig som 12 år igen.

Numera har jag dock facit i hand och vet detta: att vara hästtjej är kanske det coolaste som finns. Det är så jäkla starkt och modigt att som liten tjej hantera en 500-kilos häst. Det krävs självförtroende, ansvar, respekt för hästen, fysisk styrka, oräddhet, fokus, konsekvenstänk, ledaregenskaper. Jämför detta med att springa runt och sparka på en boll, till exempel.

Jag älskar att rida, men det är samtidigt något av det läskigaste jag vet. Att köra motorcykel eller hoppa bungyjump är rena barnleken i jämförelse.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Systerskap och konsumtion

banditbrand

En grej som är ganska tröttsam inom motorcykelscenen är att den är så sjukt mansdominerad. Jag känner mig ofta så himla less på den här mansklubben som består av en massa snubbar som klappar varandra på ryggen, samtidigt som kvinnor som kör motorcykel blir betraktade antingen som ”sexiga” eller som ”en av grabbarna, fast lite sämre”. Jag önskar att vi kvinnor som kör hoj kunde få vara just det—kvinnor som kör hoj—stället för att vi alltid ska behöva förhålla oss till männen och deras grabbkultur.

Därför älskar jag (och tjatar om) Babes Ride Out så mycket, de är verkligen definitionen av systerskap. Och under det senaste året eller så har jag gjort en poäng av att i huvudsak bära kläder och accessoarer tillverkade av kvinnor och/eller sålda av kvinnoägda företag.

Med det sagt, här är några grymma (amerikanska) webbshoppar som drivs av kvinnor:

Bandit Brand – T-shirts och linnen med snygga tryck, mycket country/biker/Americana-stuk. Nästan alla mina favorittishor kommer härifrån (inklusive den på bilden ovan). Jen som äger Bandit Brand köpte nyligen en gammal westernstad mitt i Kalifornien där de håller spelningar och annat kul. Kolla in Bandit Town!

Shoppe 815 – Allt från kläder till inredningsprylar till hemmastöpta doftljus. Jag har ett av ljusen som doftar Campfire. Som att sitta vid en lägereld i skogen fast man är hemma i vardagsrummet.

Jackalope Trading Co – Ägs av min kompis Savannah, som är något av en mästare på att hitta coola vintageprylar. Mycket gamla Harley-tees och Americana.

Born a Bad Seed – T-shirtar med tuffa tryck för tjejer. Nästan alla tryck går dessutom att få på perfekt slitna tunna vintagetishor.

Puss in Boots Vintage / Ride the Sky Silver – Min kompis Danielle har en fysisk butik i San Diego där hon säljer sina vintagefynd, och nyligen började hon även tillverka smycken. Sjukt fina grejer!

Halona Glass – Twiggy är glaskonstnär och tillverkar även helt fantastiska smycken. Väldigt prisvärt dessutom!

Moldie Goldies – Sjukt söta handsydda underkläder.

Idylwild – Kläder för bikers, hippies och hipsters. Många fina linnen.

Souvenir Jewelry – Smycken för metalheads och stoners, eller egentligen vem som helst som vill se lite tuffare ut.

Midnight Rider – Vintageinspirerade tryck och bandtishor. Inte jättebilligt, men hade jag haft råd skulle jag köpt typ allt.

Earth and Bone - Magiskt fina smycken tillverkade av allt från stenar och kristaller till upphittade djurben.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Livets förgänglighet

För ett par år sedan blev jag vän med en kille, vi kan kalla honom D, via Instagram. Vi hade ett gäng saker gemensamt och han var snäll och rolig, så vi hängde ganska mycket, gick på spelningar, körde motorcykel, drog upp i bergen och åkte snowboard och sånt. Han uttryckte vid ett par tillfällen att han hade mer än vänskapskänslor för mig, men jag var tydlig i att jag inte var intresserad av honom på det sättet. Så jag presenterade honom för min kompis T istället, och de började dejta. I början var de världens bästa par och verkade genuint lyckliga tillsammans.

Men efter några månader började en annan sida av D komma fram. Han var extremt svartsjuk och visade tydliga tendenser på att vara kontrollerande och aggressiv. T är en sån person som inte tar någon skit från någon, och vi som befann oss i deras närhet fick se en del ganska hetsiga gräl och diskussioner.

D:s kontrollbehov blev värre och värre, och till slut fick T nog och gjorde slut. Både hon och jag bröt all kontakt med D efter det. Detta var för kanske två år sen.

Vi har pratat om D lite då och då, och någon enstaka gång sprungit in i honom på en festival eller spelning. Men inte mer än så.

Igår morse fick jag ett sms från T. Hon hade just fått veta att D hade tagit livet av sig kvällen innan.

Han hade en son i 7-årsåldern och en hund.

Det är så oändligt sorgligt när människor som så uppenbart har svåra problem att fungera normalt inte får den hjälp de behöver.

Vila i frid, D. Jag hoppas att du är fri från dina demoner nu.

d

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Allt är bättre tillsammans med dig

oneyear

Du är den bästa personen jag vet. Mina kompisar säger att du har så mycket positiva energier och att så länge jag inte fuckar upp det här kommer det vara du och jag, alltid. Jag vill verkligen inte fucka upp det.

Vi är så himla lika, men du är som en bättre version av mig. Min bättre hälft, på riktigt. Du gör mig till en snällare person. När jag bråkar och är arg av ingen anledning alls är du tyst och tålmodig och låter mig hållas, tills jag lugnar ner mig och säger förlåt. Du säger aldrig nej till mina äventyrsidéer, hur galna de än är. Du får mig att skratta som ingen annan. Ditt hår är magiskt, du håller mig varm när jag sover, och du står alltid upp för de som är svagare.

Våra mest perfekta dagar är vi i garaget, du och jag, täckta i olja och smuts, och vi skrattar och lyssnar på musik och dricker öl och skruvar och bankar och svetsar och pussas. Och granntanterna älskar dig, precis som alla andra som träffar dig, så de kommer över med kakor istället för att klaga på oväsendet.

När vi inte har något att göra åker vi runt och tittar på hus till salu och drömmer om en framtid där vi bor högst uppe på ett berg med utsikt och stor tomt, så vi får plats med alla framtida djur och alla framtida gamla bilar och motorcyklar. Ingen av oss vill ha barn, bara hundar, katter, hästar, får och igelkottar. Du vill nog ha ankor också, men jag gillar inte fåglar.

Idag är det exakt ett år sedan vi träffades. Det har varit bästa året i mitt liv, för allt är bättre tillsammans med dig.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Penthouse-party

Häromdagen ställde mitt jobb till med event för att ge en första titt på det nya omslaget till vår bröllopstidning som ges ut två gånger om året. Jag drog med mig Paul till penthouse-sviten i San Diegos nyaste skyskrapa, med utsikt över precis hela stan. Sjukt fin utsikt + gratis mat och drinkar = trevlig onsdag. Så här såg vi ut (och jag borde verkligen färga utväxten, jag vet):

ewcoverparty

(Foto taget av Eddie Garcia III)

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Den nya hojen

Lördagen som gick var en ganska stor dag för mig. Inte nog med att jag började rida igen efter ett långt uppehåll, jag köpte dessutom en ny motorcykel! Eller ny och ny, snarare en ganska ful gammal Harley Ironhead från 1976. Men jag har letat efter en Ironhead hur länge som helst, och jag fick den billigt. Sen åkte vi hem och tog isär den för att bygga en ny hoj.

ironhead0

Jag har velat ha en chopper ända sen första gången jag såg en för många år sen. En chopper är alltså i princip en hoj som har blivit ombyggd för att likna de amerikanska hojarna på 60- och 70-talen, med förlängd framgaffel och stelram (=utan bakhjulsfjädring).

ironhead1

Det är i alla fall fint att ha en kille som verkligen älskar motorcyklar och kan allt om dem, och som är så lycklig över att jag nu bygger min egen chopper att han mer än gärna dedikerar all sin fritid till att hjälpa mig att plocka isär och sätta ihop gamla motorcykeldelar. Sån himla bra grej att få göra tillsammans.

ironhead2

Ungefär såhär ser den ut nu, efter en dags arbete. Har egentligen inte bråttom, men nu är jag lite sugen på att försöka få den här hojen körbar innan motorcykelträffen Born Free i slutet av juni. Det kan eventuellt gå, med lite blod, svett och tårar.

(Jag skrev för övrigt lite mer utförligt om detta på Hojrock, om någon är intresserad. Fick googla nästan allt eftersom jag bara kan snacka motorcyklar på engelska, jag har ingen aning om vad något heter på svenska. Pinsamt, jag vet.)

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Att bli hästtjej igen

ridning1

Jag var som sagt och red i lördags, och det var så himla bra! Förutom att jag nu har sån träningsvärk i ben och rumpa att jag knappt kan gå, stå eller sitta. Men det hade jag räknat med, grejen med ridning är ju lite att man fokuserar på ett helt gäng muskler som inte riktigt används till något annat, och det var säkert 3 år sen jag använde de här musklerna senast.

Stallet jag gick till ligger precis vid gränsen, längs en slingrig skogsväg med hästgårdar på ena sidan och Mexiko på den andra. Det känns lite som en annan värld, och ändå ligger det bara 20 minuter hemifrån mig. Jag tog hojen för att få lite extra vind i håret, och Paul och vår kompis Collin hängde också på.

Det var en privat ridlektion med en tjej i min ålder som var så himla bra. Sådär så att jag kände mig som en mycket bättre ryttare redan efter första lektionen, bara genom att följa hennes råd. Och så var det kanske den bästa träningen någonsin för mina stackars trasiga axlar, eftersom ridning fokuserar så mycket på bra hållning. Så nu tänker jag att jag börjar rida där en gång i veckan eller så. Känns som att det är på tiden.

ridning3

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Ridlektion here I come

Jag har inte kunnat träna ordentligt på ganska länge pga handled och axel och ben och annat som gör eller har gjort ont, och det börjar verkligen märkas på det faktum att jag INTE HAR NÅGRA MUSKLER KVAR. Så jag har försökt spåna fram olika träningsformer som inte går ut på att lyfta saker (inklusive sin egen kropp) men egentligen inte kommit på något som känns roligt. Min läkare tycker att jag ska börja simma, men jag gillar inte att bli blöt (?) samt har ingen baddräkt. Och den enda träningsformen jag egentligen tycker är rolig på riktigt, sådär så att det inte alls känns som träning, är ridning.

Jag red varje vecka i en massa år när jag var yngre, och för ett par år sen började jag igen. Sen flyttade jag långt från stallet och det blev liksom inte av att jag hittade ett nytt ställe att rida.

Men nu har jag bokat en ridlektion hos en ny tränare som är fokuserad på hoppning, vilket jag tycker är roligast. Ska dit imorgon och provrida. Jag vet inte alls hur bra det kommer gå med handled och axlar och allt, men känner ändå att de muskler som får jobba mest när man rider är ben och mage, och det borde jag klara av. Om inte annat så ser jag väldigt mycket fram emot att få vara nära mjuka hästmular och lukta häst igen. Min bästa lukt.

hastar

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Throwback Thursday

Ulf-Petter-Sanna-1990

Min pappa skickade den här bilden från 1990 till mig häromdagen. Jag till höger, brorsan till vänster, pappa i mitten. Jag har nästan inga barndomsfoton på den här sidan Atlanten, så det är fint med en liten nostalgikick då och då. Gillar även att jag har typ samma frisyr (om än lite mörkare) så här 25 år senare. Varför ändra ett vinnande koncept liksom?

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Äntligen april + lite motorcykeläventyr

Jag vaknade imorse med en känsla av att allt som har varit skit den senaste tiden hade löst sig och inte spelade någon roll längre. Sen jag kom jag på vad det var. Det är FÖRSTA APRIL idag. Ingen mer marsförbannelse, nu är det ett helt år kvar tills skiten börjar igen.

De senaste två veckorna har jag mer eller mindre bara gått runt och väntat på att mars ska ta slut. Det har varit en extremt hård månad, jobbigare än vanligt. Men vi överlevde! Och under helgen som gick vågade jag mig till och med ut på lite motorcykeläventyr.

I lördags hade jag egentligen inte tänkt göra någonting. Jag kände mig lite förkyld och hängig, och Paul var och hälsade på sina föräldrar i LA, så jag hade bara tänkt stanna hemma och tvätta och kolla på The Following. Men så var det så fint väder ute att jag inte kunde låta bli.

weekendride3
Den här fina gamla gångbron ligger längs med min bästa motorcykeltur – den jag tar när jag bara vill ut och köra utan att åka alldeles för långt hemifrån. Har velat stanna vid den här bron och ta bilder ganska länge, och nu fick det bli av.

weekendride2
Sen vidare till Otay Lake, som är slutdestination på den här turen. Så himla fint med en klarblå sjö omgiven av höga berg precis norr om den mexikanska gränsen. Det ligger en fallskärmsklubb precis bredvid sjön där jag har varit och hoppat ganska många gånger. Och jag gillar att bara sitta och titta på de små planen som lyfter och de små människorna som kastar sig ut från dem.

weekendride1
På söndagen bestämde jag träff med ett gäng tjejer som kör hoj och som jag känner genom Babes Ride Out. De flesta bor i LA, så vi möttes vid en bensinmack i Orange County och körde sen i samlad trupp ut till bikerbaren Cook’s Corner, där det var fullt av sprillans nya Harleys och medelålders män i skinnväst. Som det brukar vara på bikerbarer, med andra ord. Finfin helg på det hela taget!

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Slentrianmässigt näthat

Jag undrar om allt snack om näthat på sistone har gjort att näthatarna liksom känner att det är fritt fram att hata loss, nu när alla andra gör det. Man kan liksom näthata lite på slentrian sådär. Exempel: Sandra Beijer (aka niotillfem) skriver en harmlös och peppig krönika om att säga upp sig från ett bra jobb för att följa sina drömmar. Och någon postar den här kommentaren:

sandra-beijer-nathat

Alltså. Jag förstår fan inte vad det är för fel på folk. Vill spåra upp alla näthatare och ringa deras föräldrar för att berätta vad deras avkommor håller på med.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Gott nytt hår

sannanewhair

Jag fick ett ryck häromdagen och gick och klippte av mig håret. Så här såg det ut igår, när jag tog en liten motorcykeltur ner till hamnen på lunchen.

Jag har för övrigt mer eller mindre gett upp hoppet om att någonsin ha långt hår igen. När jag var 14 klippte jag av mitt midjelånga hår och rakade tuppkam, och sen dess har jag försökt växa ut det igen. Men så fort det når lite längre än till axlarna blir jag galen på det och klipper en kort page igen. Och så har det hållt på nu i ganska många år. Jaja, det kunde väl vara värre. Jag trivs rätt bra i kort hår ändå.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

FRISK! och en fredagsdate

Jag kanske förresten borde nämna att jag – äntligen – har blivit av med bronkiten. Lämnade knappt huset på en och en halv vecka, och jobbade hemifrån 7 dagar i rad för att jag hostade så mycket att de nog inte hade släppt in mig på kontoret. Det var verkligen helt vidrigt, jag sov inte på tre nätter och började ge up hoppet om att någonsin få mitt liv tillbaka. Sen gick jag till läkaren. De gjorde inte så mycket, mer än att skriva ut en stark hostmedicin så att jag kunde få sova på nätterna. Och vips, så gick det över!

Paul och jag firade min första dag åter i frihet med fredagsdate på Uptown Tavern, som är en av våra favoritrestauranger. Det är ett gayställe som typ alltid spelar untz untz-musik (den här kvällen var det 90-talshits som gällde) och där klientelet mest består av killar i 30-årsåldern i tighta tröjor som står och hånglar med andra killar i 30-årsålden i tighta tröjor. Och så har de sjukt god mat och öl. Så ett ganska perfekt ställe, med andra ord.

sannapaul-ut
uptowntavern

  • Facebook
  • Twitter
  • email

3 Boktips

Jag läser så mycket nuförtiden att jag knappt hinner tipsa om de bra böckerna mellan varven. Det är väl ett bra problem att ha förstås. Men här kommer i alla fall de 3 bästa böckerna jag har läst de senaste veckorna:

This is How You Lose Her – Junot Diaz

junotdiaz Jag köpte den här boken på flygplatsen i Lima och läste hela boken från början till slut på flyget hem från Peru. Jag har tidigare läst The Brief Wondrous Life of Oscar Wao av samma författare, men den här tycker jag var bättre.

Det är en novellsamling där alla berättelser kretsar kring samma teman – olycklig kärlek, utanförskap, otrohet, språk och kultur – och pendlar mellan att utspela sig i USA och Dominikanska Republiken, ofta med samma personer i huvudrollerna. Det är absolut ingen feel good-bok, snarare tvärtom. Men Diaz har en väldigt speciell språkbehandling, det är liksom finlitteratur skriven på dominikansk slang. Är glad att jag fick läsa hela boken utan paus, den hade varit svår att lägga ifrån sig.

One More Thing: Stories and Other Stories – B.J. Novak

bjnovakB.J. Novak är kanske mest känd som manusförfattare, producent och skådespelare i amerikanska The Office. Och den här novellsamlingen påminner lite om serien, med samma knäppa situationshumor. Det är roligt, smart, och stundals så briljant att jag kände mig mer eller mindre tvungen att ge den här boken 5/5 i betyg på Goodreads.

Har ni läst Jonas Karlssons novellsamlingar? De påminner mig så mycket om One More Thing. Antagligen för att båda är skrivna av skådespelare, de har samma sorts quirky humor, och det går ofta som en röd tråd mellan berättelserna där ett par karaktärer dyker upp i flera noveller. Sjukt underhållande är det i alla fall.

The Imperfectionists – Tom Rachman

tomrachmanÄnnu en novellsamling, om än kanske inte en typisk sådan. Hela boken kretsar kring en engelskspråkig tidningsredaktion i Rom, och alla berättelserna är skrivna utifrån olika personers perspektiv som något sätt har en koppling till tidningen. De flesta jobbar på redaktionen. Jag kanske inte är helt objektiv i den här frågan, eftersom jag har pluggat journalistik och jobbar på ett magasin, men jag älskar populärkultur som utspelar sig på tidningsredaktioner! Den här boken är dessutom både smart, välskriven och rolig på ett ganska subtilt sätt, och det är ju inte fel det heller.

 

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Aaarrrghhhh

Har en sån där dag då allt känns frustrerande och jag blir irriterad på minsta småsak. Anar att det är någon sorts hormonell obalans och funderar på om jag borde sluta med p-piller. Det är ju helt stört egentligen att (hetero-)kvinnor ska behöva proppa sig fulla med hormoner varje dag medan (hetero-)män i vanlig ordning slipper risker och konsekvenser av något som de är precis lika delaktiga i.

Jag har ändå käkat p-piller sen jag var 15. Vet inte ens vem jag skulle vara utan dem. Antagligen en mycket trevligare person?

Uh. MÄN. Bara en av många saker jag irriterar mig på idag.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Marsförbannelsen

sanna-25

Idag har det gått exakt ett år sedan jag och min hoj blev påkörda av en bil på motorvägen mitt i rusningstrafiken. Jag kom att tänka på detta idag när jag satt i väntrummet på samma urgent care-klinik som jag satt på för exakt ett år sen, om än av andra anledningar. För så här är det: mars suger. Mars är min absolut sämsta månad alla kategorier. Ungefär allt riktigt jobbigt som har hänt i mitt liv har hänt i mars.

I mars för tre år sen brann halva mitt hus ner. Lägenheten ovanför min blev totalförstörd i branden, och en hund och en katt brann inne. Min lägenhet vattenskadades så svårt att jag var hemlös i två månader medan de byggde om den från grunden.

Samma år och månad blev jag och min bil påkörda av en idiot som körde för fort.

I mars förra året blev jag som sagt påkörd igen, den här gången på hojen. Jag stukade handleden rätt ordentligt, och nu, ett år senare, är den fortfarande inte läkt. Däremot har det faktum att jag inte har kunnat använda högerhanden ordentligt på ett år medfört att min vänsteraxel har börjat göra så ont att jag nu går hos sjukgymnast en gång i veckan.

Mars i år är inte ens över ännu, men hittills har jag till exempel hunnit skada benet och högerarmen rätt ordentligt i en motorcykelkrasch i bergen i Peru. Benet är fortfarande blåslaget, och jag kan inte lyfta armen högre än axelhöjd.

Och för att verkligen understryka att mars är the mother of all helvetesmånader så är jag nu inne på dag 7 av den värsta hostan i mitt liv. Har inte sovit på tre nätter, eftersom hostan eskalerar kraftigt så fort jag lägger mig ner. Gick till läkaren idag, och hon sa att hon har sett andra personer med mina symptom som har hostat i 7-8 veckor. Kul!

Det bästa av allt? Vi har två veckor kvar tills april äntligen kommer till undsättning. Två veckor! Vem vet vad som kan hända under den tiden? Det känns dock säkrast att inte lämna huset om det inte är absolut nödvändigt.

Men med 6-7 veckor kvar av hostandet lär ju inte det bli ett problem.

  • Facebook
  • Twitter
  • email