Bilar och sånt, Helgen som gick

Mooneyes Xmas Party 2017

I ganska många år nu har jag haft samma tradition den andra helgen i December: att åka upp till Los Angeles på lördagen för att gå på bilträffen Mooneyes och sen köra direkt därifrån till Ventura för att gå på motorcykelträffen Chopperfest på söndagen. Nu blev Chopperfest inställt pga bränderna i Ventura, men vi bestämde oss för att i alla fall ta oss till Mooneyes.

Det här gänget hade vi fått ihop: Jordan, Katie, Ace, jag, Paul och Jess. Här på läktarna för att kolla på drag races.

Vi gjorde det man gör mest på Mooneyes: gick runt och tittade på fina bilar.

Jess och jag hade identiska solglasögon (och identiska magväskor) på oss dagen till ära. Ej med flit! Men jag fick de här solglasögonen i födelsedagspresent av Jess eftersom hon visste att jag gillade hennes så mycket, så vi skulle nog ha råkat matcha förr eller senare oavsett.

Så typiskt vårt gäng att hitta de få hojarna som var på plats och hänga vid dem istället för att kolla in fler bilar.

Devil’s in the detail.

Efter ett par timmar fick jag akut blodsockerfall och var tvungen att hitta något att äta, så det fick bli det enda veganska de hade på hela festivalen, en majskolv utan smör.

Det är svårt att undvika politiska statements i dessa tider. Uppskattade i alla fall denna.

Om några år kan vi titta tillbaka på den här bilden och minnas det exakta ögonblicket då min kille förvandlades till The Dude i Big Lebowski.  

Obligatorisk pose framför dagens bästa lowriders.

Efter ganska många timmar på Mooneyes var vi trötta och svettiga och hade ont i fötterna från allt promenerande, så då åkte vi hemåt igen. 

Det ofattbara

Det brinner

Foto från LA Times
 

Södra Kalifornien står i lågor just nu och det är så sjukt läskigt. Ventura och LA har brunnit i flera dagar pga en kombination av extremt låg luftfuktighet, starka Santa Ana-vindar och inget regn. 

Vi skulle åkt på motorcykelträff i Ventura i helgen, hade hotellrum bokat och allt, men det har nu blivit inställt. Vet från mina kompisar som bor i närheten att det knappt går att andas utomhus, plus att man håller på med ganska omfattande evakueringar. Hundratals människor har förlorat sina hem och det gör ont i hjärtat att tänka på alla djur som har mist livet. 

För bara ett par timmar sen började det brinna i norra San Diego också, och branden har redan spridit sig över 200 hektar. 

En av mina kollegor som bor högt uppe på ett berg i ett av de områden med högst brandrisk sa i morse att hon hade tagit in alla sina djur – fem katter och tre hundar – som annars brukar få gå ute på dagarna, och radat upp alla reseburar vid dörren så att de är beredda om de behöver evakuera snabbt. 

I nästan hela San Diego County råder högsta möjliga brandrisk pga av hur torrt och blåsigt det är. Jag stod nyss och tittade ut genom kontorsfönstret på en byggnad bredvid där de håller på att duka upp till julfest på takterrassen, men allt bara blåser bort. 

Igår var det tydligen två jordbävningar här också.

LÄSKIGT.

Motorcyklar

Välkommen till familjen, Stabitha Christie

Som jag nämnde i förra inlägget köpte jag alltså en ny motorcykel i helgen, och här är är hon, min shovelhead.

Jag köpte den här hojen av Pauls lillebror Brian, som bor i Memphis och aldrig kör den. Så den stod bara och samlade damm i deras pappas garage i Kalifornien, och när vi var där och hälsade på över Thanksgiving kom jag på att jag ville köpa den. Så jag messade Brian ett bud och han accepterade det på en gång. 

Och nu i söndags körde jag alltså tre timmar norrut för att hämta upp den. Eftersom den har stått ganska länge behöver den lite smågrejer fixade innan den är körbar, men det borde vara hyfsat enkelt: nytt batteri, ny olja och bensin, rengöra förgasaren, fylla på däcken, såna saker. Annars tänkte jag inte ändra så mycket. Nytt styre och eventuellt ett nytt säte bara. Det är för övrigt Pauls andra lillebror Adam som har lackat tanken och bakskärmen. Alla är hojgalna i den här familjen!

Jag har döpt henne till Stabitha Christie, efter den här låten med mitt favoritband Against Me. Min andra hoj är också döpt efter en låt, och det är förresten den här bloggen också, så det kändes som ett bra tema. 

Visst är hon fin?

Helgen som gick

Helgen som gick: svensk jul i Kalifornien och en ny motorcykel

I fredags trotsade jag och Sarah de enorma folkmassorna på December Nights i Balboa Park för att få göra detta: dricka glögg!

Och titta på Luciatåg! Jag är ju som bekant inte världens största julfirare – det svenska julfirandet på December Nights är den enda jultraditionen jag håller fast vid. Känns som hemma, fast varmare. 

En svensk julmarknad har de också, och alla som jobbar där är riktiga svenskar. Som pratar svenska. Det är en sån himla kulturkrock för mig, speciellt det här med att byta språk fram och tillbaka. Men bra att få öva, min svenska känns lite rostig ibland.

Den här gulliga damen sålde julprydnader hon hade tillverkat själv. Jag köpte en julgransprydnad till Pauls mamma så hon kan få ha någon svenskt i sin annars väldigt amerikanska julgran.

På tal om amerikanska julgranar, i en annan del av parken var det hundraprocentigt amerikanskt julfirande som gällde. Den här gigantiska granen öppnade sig i mitten, och inuti fanns en stor, lysande julkrubba. Och så en gospelkör på det. Kanske det mest amerikanska jag någonsin sett. 

På lördagen var jag på baby shower, men det var inte så himla spännande så jag har inte så mycket att säga om det. Vi skippar fram till söndagen!

Tidigt på söndag morgon gjorde jag nämligen detta: satte mig i vår kompis Adams pickis (Adam själv var ute i öknen och körde hoj med min kille och deras gemensamma grabbgäng hela helgen, så jag var gräsänka) och körde de dryga 30 milen hem till Pauls pappa för att hämta upp – håll i er nu – min nya motorcykel! Sen körde jag hem igen. Hela äventyret tog ca 7 timmar, men det var det värt. Mer om den nya hojen kommer snart, men det får bli ett eget inlägg.

Vardagsfilosoferande

Har min nyhetskonsumtion gått för långt? Diskutera i smågrupper

Jag har sagt detta tidigare, men att bo i USA år 2017 är så jävla stressigt. Jag känner ganska många som helt har slutat följa med i nyheterna eftersom det konstant händer så himla mycket SKIT att deras mentala välmående liksom inte klarar av det. För mig är det tvärtom, jag är helt besatt av nyheterna.

Det första jag gör när jag vaknar på morgonen är att läsa alla nya artiklar på Washington Post. Eftersom östkusten (där DC ju ligger) är tre timmar före Kalifornien brukar det ha hunnit hända ett gäng BREAKING NEWS-grejer redan innan jag vaknar klockan 6:30. Sånt är det politiska klimatet just nu. Sen kollar jag igenom monologerna från förra kvällens late night shows (Stephen Colbert, Samantha Bee, Seth Meyers, John Oliver och/eller Trevor Noah, beroende på vilken dag det är) medan jag gör mig i ordning, eftersom jag behöver starta dagen med en dos humor för att orka mig igenom den. De morgnar jag går till gymmet sätter jag på CNN på teven istället för att lyssna på musik. Jag går dit så pass tidigt att gymmet är helt tomt och jag kan kolla på nyheterna ostört. Och under dagen läser jag i princip allt som händer på Twitter, Facebook och de stora nyhetsmedierna. Det har gått så pass långt att jag numera som regel får 100% på WaPos nutidsquiz varje gång jag gör det. 

Jag har dessutom börjat lyssna på podcaster (bara fem år efter alla andra), dock mest såna som handlar om amerikansk inrikespolitik. Just nu lyssnar jag på Pod Save America, Trumpcast, Lovett or Leave It samt Slate’s Political Gabfest. Lyssnade även just på första avsnittet av en podd som heter Slow Burn och handlar om Watergateskandalen, eftersom det känns läskigt relevant just nu.

Vad vill jag egentligen ha sagt med allt detta? Mest att om ni undrar varför jag inte bloggar så mycket just nu är det för att jag antagligen ligger i fosterställning i ett mörkt rum och skriker in i en kudde över sakernas tillstånd. Och att om ni har några tips på andra bra politiska poddar så tar jag gärna emot dem! (Gårdagens solnedgång för likes.)

Helgen som gick

Thanksgivinghelgen i bilder

Jag tänker alltid att jag ska passa på att blogga när jag är ledig, men sen gör vi alltid så mycket grejer att jag inte har en enda sekund över och inte hinner skriva en enda rad. Oh well. Här är i alla fall några glimtar från de senaste fyra dagarna.

I torsdags var det Thanksgiving och vi vaknade i ett gästrum hemma hos Pauls mamma i Palmdale. Det var strålande solsken ute så vi tog med oss Lola till en park och tittade på olika sorters fåglar. 

Sen kom hela släkten över och vi åt en massa mat och badade i poolen och kollade på Home Alone, sådär som man gör på Thanksgiving. Min lilla tallrik med seitan fick samsas med kalkonen på bordet, och Pauls snälla mamma hade gjort en massa annan vegansk mat också. Jag blev väldigt mätt. 

På fredagen åkte vi 40 minuter norrut för att hälsa på Pauls pappa och alla hans hundar. Lola var inte så glad över detta.

Jag testkörde Pauls pappas hoj som han försöker sälja för att se om jag kanske var intresserad, men den är alldeles på tok för snabb för mig. 1850 cc och 113 hästkrafter. Livsfarligt ju! Men den var kul att köra.

Mina favoriter <3

Lördag morgon var vi tillbaka i San Diego igen, så Paul och Katie och jag bestämde oss för att ta en motorcykeltur upp till toppen av Palomar Mountain. Där åt vi lunch på en vegetarisk restaurang med Katies kompis Katie. Hon hade med sig det här 6 månader gamla charmtrollet som hon fostrar åt ett hundhem och som jag blev blixtförälskad i. Synd att vi inte riktigt är redo för en valp just nu. 

På väg ned för berget igen slutade batteriet i Pauls hoj att fungera och gick inte att putta igång. Så vi fick parkera i vägrenen och ringa efter bärgning. Det var i alla fall varmt och skönt ute plus ganska fin natur, så det gjorde inte så mycket att vi fick sitta här en timme och vänta. 

Sen fick Paul åka bärgningsbil hem medan Katie och jag tog hojarna. Lite surt, men i alla fall skönt att det inte gick värre än såhär.

Idag är det söndag och Paul och jag har hängt i garaget med olika kompisar hela dagen. Jag tog dessutom en sväng till Goodwill för att lämna av några kassar kläder vi inte använder längre och gjorde två av mina bästa second hand-fynd någonsin! Ett par svarta Converse och ett par leopardmönstrade Vans för $10 styck, båda i nyskick och i min storlek! Woot. Bra avslut på helgen ändå. 

Vardagsfilosoferande

Tänkte fira Thanksgiving i år

På torsdag är det Thanksgiving, vilket innebär att vi har långhelg och fyra lediga dagar den här veckan. Ledighet är trevligt, men just Thanksgiving känns kanske inte så himla kul? Dels är jag inte amerikan, dels äter jag inte kalkon, och dels känns själva bakgrunden till högtiden som en sjukt problematiskt grej att fira. Kanske speciellt i dessa tider. 

Så här års brukar därför Paul och jag sticka iväg någonstans så vi slipper fira och samtidigt kan passa på att maxa ledigheten. Förra året var vi till exempel i Valle de Guadalupe i Mexiko och åkte runt bland olika vingårdar hela Thanksgivinghelgen. Vi gör i regel samma sak över julen, flyr till varmare breddgrader i några dagar.

Men i år tänkte vi prova något nytt, nämligen att åka hem till Pauls mamma i LA och köra ordentligt Thanksgivingfirande med hela familjen. Vi är så dåliga på att göra familjegrejer och får lite dåligt samvete över det ibland. Men vi träffar ändå Pauls familj ganska ofta, så det känns inte nödvändigt att dyka upp på alla högtider. Jag har liksom inte firat en enda högtid med min egen familj på över nio år (förutom förra julen när vi var i Puerto Rico med min pappa och styvmamma), men jag är ganska säker på att de vet att jag älskar dem ändå. 

Pauls mamma började dessutom äta veganskt på heltid ungefär samtidigt som jag så det finns nog till och med mat vi kan äta. För säkerhets skull har jag dock gjort en sats seitan att ta med så att vi icke-köttisar får i oss lite protein.

Okej, slut på lång utläggning om Thanksgiving!

Motorcyklar

Sanna testar supermoto

Jag och Katie gjorde en rätt så kul grej igår: vi klev upp jättetidigt och åkte till Riverside för att köra supermoto! Supermoto är som en blandning mellan motocross och roadracing, och man kör små, lätta supermoto-hojar på en bana som består av både asfalt och offroad-partier med hopp. Igår tog Babes Ride Out över hela banan, så vi var en klass på 18 kvinnor som var där för att kick ass and take names.

Ungefär halva tiden fick vi sitta i klassrummet och lära oss teknik. Supermoto använder en HELT annan teknik än i princip alla andra sorters mc-åkning, så det var rätt mycket att försöka komma ihåg när man väl var ute på banan.

Det var jättevarmt ute, egentligen alldeles för varmt för att ha skinnställ på sig. Men safety first!

Efter 15 minuter i klassrummet fick vi köra 15 minuter på banan, och sen var det dags för nästa lektion. Och så höll det på hela dagen. 

Så himla empowering detta. Bara en massa grymma brudar och inga störiga snubbar, vilket jag utgår från att det vanligtvis är på de här kurserna. Ni vet, såna som ska visa sig tuffa genom att köra alldeles för fort och göra wheelies innan de ens behärskar tekniken.  

Jag körde en sån här DR-Z400SM hela dagen. Det var kul att testa något nytt, men varje gång jag kör så här lätta hojar saknar jag min 350 kilos Harley. Tror inte att supermoto egentligen är min grej, men det var roligt att prova på i alla fall!

Sista omgången på banan körde vi ett ordentligt race. Vi körde en s.k. Le Mans-start där alla fick parkera hojarna på ena sidan av banan och sen ställa sig på andra sidan. När startsignalen gick fick man springa till sin hoj, starta den och sen börja köra. Mitt enda mål med det här racet var att inte komma sist för jag är en så himla dålig förlorare. Jag landade någonstans i mitten så: mission accomplished. (Lånade bilden ovan från Anya.)

Bra gäng! Bra dag! Fast idag har jag ont i hela kroppen och kan knappt lyfta armarna. Är eventuellt för gammal för sånt här.

Bilar och sånt

Om (icke-)jakten på muskelbil

CC:
Hur går det med letandet av muskelbil? Är det mc för hela slanten, eller kommer ni cruisa runt nåt mer i Shoeboxen?

Jag berättade för Paul att jag hade fått den här frågan på bloggen och han fick lite panik över att folk tror att han har glömt bort sin Shoebox (dvs hans -51 Ford). Vi har inte kört den på ett tag eftersom Paul håller på att slipa ner lacken på hela bilen för att lacka om den. Han har hållit på i flera månader och är kanske… halvfärdig? Allt vi äger som är ens i närheten av garaget är i alla fall täckt i slipdamm, så det är ju kul. Men kanske att han kan köra bilen igen någon gång nästa år? 

Sen var det det här med muskelbil, ja. Jag hade en del pengar sparade för att köpa en Nova eller liknande för ett knappt år sen, men sen la jag de pengarna på att köpa min Infiniti istället. Jag kollar fortfarande Craigslist för muskelbilar till salu med jämna mellanrum, men det har inte dykt upp något intressant där på ganska länge. Och just nu känner jag mest att jag kanske inte behöver ett till fordon? Jag funderar dock på att sälja en av mina motorcyklar (min chopper, som ändå bara står i garaget och samlar damm) och köpa något annat istället. Men det blir nog i så fall en annan hoj. Vi har liksom fem motorcyklar och tre bilar som det är och det är bara hojarna som får plats i garaget.

I-LANDSPROBLEM!

Resor

Fyra fantastiska dagar i Mexiko

Okej, här kommer en bildspäckad redogörelse av min och Pauls långhelg i Mexiko. Vi landade i Cabo i lördags och det var så fint väder att jag blev alldeles lycklig i hela själen. Runt 32 grader och molnfritt! 

Så här såg vårt rum ut. Vi bodde på Grand Velas Los Cabos, ett all-inclusive resort precis på stranden. De firade ettårsjubileum den här helgen och jag var inbjuden tillsammans med ett gäng resejournalister för att fira. Jag skulle aldrig ha råd att bo här om jag behövde betala för det, plus att jag inte riktigt fattar grejen med att åka till ett annat land och tillbringa hela resan på ett resort istället för att uppleva själva landet och dess kultur. Men nu är jag ändå i Mexiko flera gånger om året så då kan man kanske unna sig lite ren lyx ibland. Det ÄR ju himla skönt. 

En positiv grej med just det här stället är i alla fall att de behåller hela personalstyrkan ombord året runt istället för att bara anställa folk under högsäsongen, samt betalar skäliga löner. På så vis har de skapat tusentals nya jobb för de som bor i Cabo och det är ju bra. Jag grillade Grand Velas publicist kring detta eftersom jag tycker att det är viktigt. Jag vill inte stödja en hotellkedja som exploaterar lokalbefolkningen istället för att vara en positiv kraft i samhället. 

Aja. Nog om detta. Stackars Paul får aldrig slappna av och njuta, jag bara förstör allt genom att prata politik stup i kvarten.   

Utsikten från balkongen var inte så tokig den heller. 

På kvällen mötte vi upp med resten av pressgänget för att äta middag på en av hotellets restauranger. 




Jag hade varit en smula orolig över hur det skulle gå att äta veganskt här, men det var INGA problem. Kocken på den här restaurangen hade två Michelinstjärnor och skapade en helt vegansk åttarättersmiddag bara åt oss. Eftersom detta inte fanns på menyn har jag ingen aning om vad det var vi åt, men sjukt gott var det i alla fall.

Dag två beställde vi tidig room service och åt frukost framför nyheterna. Jag åt gröt och frukt! 

Sen blev vi upphämtade i en buss och skjutsade till hamnen i Cabo.

Vi skulle nämligen ut och segla! Hela kalaset började med en välkomst-mimosa. 

Vi åkte förbi den här bågen som kanske är det som Cabo är mest känt för. Tydligen håller den dock på att falla ihop pga väderpåfrestningar. 

Vi stannade i en vik och dök i från båten. Vattnet var alldeles ljummet och turkost. Och fullt av fisk. 

Drack en kall öl i fören och kände mig allmänt harmonisk.

Sen hann vi tillbaka till hotellet igen i tid för ett dopp i bubbelpoolen innan det blev mörkt. 

På kvällen var det dags för ytterligare en helt mindblowing middag, den här gången på hotellets franska restaurang. Vi åt och åt och stupade i säng alldeles för sent, alldeles för mätta. Frosseri är visst en dödssynd. Tur att man inte är kristen. 

Dag tre tillbringades nästan uteslutande i hotellets spa. Jag fick en massage som var den överlägset bästa massageupplevelsen hittills i mitt liv och kände mig som en helt ny människa efteråt. (Man skulle kunna tro att jag får betalt för att skriva allt detta, men eftersom ingen bryr sig om min lilla blogg på svenska så kan jag lova att jag bara säger saker jag verkligen menar. Detta är inte ett sponsrat inlägg.) Sen gjorde vi oss i ordning för ytterligare en middag.

Men först fick vi en property tour. Här är receptionen.

Så här såg hallen i presidentsviten ut. Det fanns även en walk-in closet som var större än mitt sovrum hemma, två balkonger med egna bubbelpooler, och ett teleskop i guld. För att bara nämna några saker som riktigt, riktigt rika människor tydligen behöver när de är på semester.

Utsikten från sviten var väl helt okej den också.

Innan middagen var det dags för tequilaprovning. Jag dricker inte sprit, så jag satt mest bara bredvid och fotade. 

Och så var det alltså middagsdags igen, den här gången på en mexikansk restaurang. Allt var så gott, jag är fortfarande helt imponerad över alla veganska matupplevelser de lyckades slänga ihop bara sådär. 

Och så en sista matbild. Den fjärde dagen hade vi ingenting på schemat annat än att åka hem igen. Vi började dagen med en frukostbuffé vid havet. Jag åt gröt, plantain, bröd och ca 10 olika sorters frukt och bär. Den ultimata frukosten!

Sen flöt vi runt i poolen och carpade det allra sista av den här semestern (som egentligen inte var semester utan jobb) och försökte lista ut hur vi skulle kunna stanna precis här forever and ever.