Äventyr, Resor

Jag är i Kroatien!

Jag är i Kroatien och seglar tillsammans med fyra svenskar och en britt (min pappa, styvmamma, och lillebror, samt min pappas bästis och hans fru). Det tog knappt tre timmar för dem att flyga hit. För mig tog det ungefär 18, och jag fick vara vaken i över 30 timmar i sträck för att inte förstöra dygnsrytmen. Men känner mig inte så jetlaggad i alla fall, vilket är skönt.

Kroatien är SÅ. HIMLA. FINT. Nu har jag i och för sig bara sett skärgården, som består av något tusental öar där flera har såna här fina byar med stenhus med tegeltak. Det här är segelbåten vi hyr, Victoria of Sweden heter den passande nog.

Alltså!? Den här byn heter Pučišća och ligger på ön Brač. Vi tillbringade första natten här efter att jag hade landat i Split och sen tagit en färja från fastlandet till Brač för att möta de andra. Jag somnade på färjan eftersom jag var helt slut från allt resande och vaknade i panik när jag insåg att vi var framme. Men hann av i alla fall.

Vi tog en promenad runt den lilla staden, och pappa fotade mig när jag tog ca en miljon bilder på allt fint.

Dag två hade vi himla tur med vädret. Förutom att det först inte blåste så mycket, vilket gör det svårt att segla. Men jag har ingenting emot att åka på motor. Här är för övrigt min fina pappa och min fina lillebror.

Ju äldre jag blir, desto mer börjar jag uppskatta att åka båt. Min familj har haft båt i hela mitt liv, och min pappa kappseglar med både folkbåt och laserjolle, men jag har alltid varit en motvillig båtresenär. Men för något år sen så ändrades detta. Nu älskar jag det. Det är som ett lugn som infinner sig när man är ute på havet som är annorlunda från det lugn som infinner sig till exempel när jag åker hoj. Det är en intensiv form av lycka. Rekommenderas till den som har möjlighet.

Petter och jag låg på däck och läste, men inte för länge. Jag hade tre böcker med mig, men jag läste ut två och en halv på flygresan på vägen hit. Så nu får jag snåla med den sista halvan.

Eftersom det inte blåste var det lika bra att stanna båten och bada mitt i havet. Det är knappt 25 grader i vattnet, så till och med jag blir badsugen.

Jag försöker få Petter att läsa ut sin bok så jag kan läsa den sen. Det går ganska bra, han sitter bredvid mig och läser medan jag skriver detta.

Igår kväll la vi till vid Stari Grad på ön Hvar. Där var det så himla fint, det kändes som att vara i Italien. Eller, som jag tänker mig att Italien känns, jag har fortfarande aldrig varit där.

Här är hela gänget (utom pappa som tog fotot) på väg till en helt fantastisk middag på en liten restaurang i en gränd. Sen gick vi tillbaka till båten och somnade. Jag vaknade klockan 6 nästa morgon av ett våldsamt ösregn med tillhörande åska som gjorde så att det lät som att hela båten höll på att gå under. Det gjorde den inte. Men det får bli nästa inlägg!

Vardagsanekdoter

Det här tänker jag på just nu

– Att jag och Katie fick en fotografilektion av hennes kompis som är fotograf igår kväll, för att en gång för alla lära oss hur det här med bländare, slutare och ISO fungerar. Så nu är det jag som fotar på manuellt läge istället för automatiskt framöver. Bildkvalitén här på bloggen kan alltså antingen bli betydligt bättre eller ganska mycket sämre. Vi får se helt enkelt!

– Att San Diego är drabbat av en ganska extrem hepatit A-epidemi (aka gulsot) just nu. 16 personer har dött hittills och flera hundra drabbats, och nu har det nått nationell nyhetsstatus. (Det är extremt sällan det händer saker i San Diego som är tillräckligt allvarliga/intressanta för att nå utanför lokalnyheterna.) Det här är extra läskigt för att det främst är hemlösa i downtown som har drabbats, och alla som jobbar i downtown har nu rekommenderats att vaccinera sig. Jag jobbar i downtown, men min sjukförsäkring täcker inte hepatit A-vaccin. Är det någon som vet om man vaccineras för gulsot som barn i Sverige? För i så fall vågar jag mig kanske utanför min kontorsbyggnad igen.

– Att jag var bjuden på San Diego-upplagan av Diner en Blanc ikväll, men tackade nej eftersom jag inte har några vita kläder. Någon borde starta Diner en Noir istället, skulle mycket hellre gå på det. (Fast nu googlade jag och såg att det redan finns i Philadelphia.)

– Att det är en massa skit på jobbet just nu som jag inte kan prata om här, men som gör att jag går runt och är på extremt dåligt humör hela dagarna. Hoppas det går över snart. Det är inte så bra för arbetsmoralen.

– Att när Paul och jag åt middag på vår favoritrestaurang idag så kröp det fram ett mycket litet kryp ur hans potatis. Nu vet vi inte om det kom från köket eller hade ramlat ner från ett träd eftersom vi satt på uteserveringen. Oavsett var det ganska traumatiskt.

– Att jag åker till Kroatien på lördag och bor på en segelbåt den närmaste veckan. Det är extremt välbehövligt just nu. Synd bara att jag behöver jobba medan jag är där eftersom jag har slut på semesterdagar ¯\_(ツ)_/¯

– Att jag borde sluta skriva detta och gå och packa istället.

Äventyr, Helgen som gick, Motorcyklar

Labor Day i Big Bear

I lördags tog jag och åtta kompisar hojarna till Big Bear, som ligger uppe i bergen ett par timmar norr om San Diego. Jag brukar åka hit på vintern för att åka snowboard, men det här var första gången jag var där mitt i sommaren. Det var dessutom det enda stället vi kunde hitta någorlunda i närheten där det var under 35 grader, inga bränder och inga tropiska stormar. (Så sjukt det som händer i världen just nu!? Bränder i Washington, Oregon, Montana och Kalifornien, översvämningar i Texas, Karibien, Indien, Nepal, Bangladesh och snart Florida, och en massiv jordbävning i Mexiko. Det är så himla läskigt. Ok, slut på parentes.)

Vi hade hyrt ett stort hus med utsikt över Big Bear Lake. Det var fint och så, men allt var ganska lågbudget. Till exempel var det väldigt tydligt att all tvål och diskmedel hade spätts ut med vatten, och det satt fastkletade tuggummin under alla bord. Men jaja, det kanske inte förstörde vår helg direkt.

Den första kvällen var det en så himla fin solnedgång. Det berodde i och för sig nog ganska mycket på att det var mycket rök i luften pga en brand nedanför berget. Men vi carpade tillfället i alla fall.

Dag två var det utflyktsdags! Vi var verkligen inte de enda som hade kommit på idén att sticka upp i de svala bergen under en långhelg, så det var väldigt mycket bilar och folk överallt.

Vi tog oss i alla fall hit, till Treasure Island, för att bada!

Så fort vi kom dit gick solen i moln, men jag var ändå först i. Man ångrar aldrig ett dopp osv.

Hoppade från klipporna gjorde vi också, det var kul!

Sen packade vi ihop och åkte därifrån. Vi körde runt hela sjön, på en väldigt fin, snirklig väg. När vi var ungefär halvvägs så började det ösregna, men det gjorde inte så mycket. Jag var dock den enda som hade regnkläder med mig (pga är väderpessimist/svensk).

Väl hemma i stugan igen så spelade vi spel, drack några öl, lagade mat, läste böcker…

…och vissa satt på golvet och synkade sina hjälm-bluetooths till varandra.

Dag 3 var det måndag och Labor Day, vilket vi firade genom att hitta en amerikansk flagga i ett hörn och ta med den ut på äventyr. Tre personer är fortfarande rekord på hur många som har åkt på min hoj samtidigt. Nästa gång försöker vi med fyra!

Nostalgi, San Diego

9 stycken septembermånader i Kalifornien

I fredags, den 1 september, var det exakt 9 år sen jag flyttade till Kalifornien. Det tänkte jag fira med att göra en Sandra Beijer och lägga upp en bild tagen i september från varje år jag har bott här.

September 2008:

När det här fotot togs hade jag bara bott i San Diego i ett par veckor, och var fortfarande upptagen med att utforska min nya stad. Det här är i Belmont Park, ett mininöjesfält som ligger precis på stranden i Mission Beach. Jag var 21 år och hade jättekort hår.

September 2009:

Ett år senare hade jag plötsligt långt hår (misstänker löshår) och hängde på Tower Bar med min dåvarande roomie. Han visade sig senare den här kvällen vara ett totalt creep, och jag flyttade ut ganska snart efter detta. Men det visste jag inte när fotot togs.

September 2010:

Oj, här var jag tydligen blond och skulle ut på fest. Jag var även nygift och bodde i ett stort hus i norra San Diego County. 2010 var ett så himla konstigt år, när jag tänker tillbaka på det känns det mest som en parentes, eller en transportsträcka mellan olika perioder i mitt liv. 

September 2011:

Back to black och löshår, och jag var på bilträff i Del Mar. Har ingen aning om vem den andra tjejen på bilden är. Det här var i alla fall i samma veva som jag ledsnade på allt och bestämde mig för att börja om från början. Lämnade min man och flyttade tillbaka till North Park (där jag fortfarande bor) bara några veckor senare. Ångrar inget.

September 2012:

En annan bilträff, den här gången med Nina i Old Town. En rolig grej när jag kollar igenom gamla bilder så här är att det går att se så himla tydligt precis när jag började bli insnöad på motorcyklar, innan det helt tog över mitt liv. Det här var precis i början, hade bara haft motorcykelkörkort i något år.

September 2013:

Ett år senare på samma bilträff, fast med Diana som var på besök från LA. Så himla *biker* här alltså.

September 2014:

Jag får ett ryck med några års mellanrum då jag bestämmer mig för att bli blond. Vet inte varför, jag borde verkligen hålla mig till svart/mörkbrunt, om inte annat för att slippa klippa av mig allt hår eftersom det blir för slitet av att blekas. Det här är i alla fall den enda bilden jag hittade på mig själv från september 2014. Jag har i många år varit extremt noga med att lägga in alla foton jag tar i datorn i datummärkta mappar, men jag har nästan ingenting från 2014 och 2015. Tror att jag har fotat för mycket med mobilen och varit för lat för att göra backups. Aja.

September 2015:

Samma problem nästa år alltså, har knappt några foton. I september 2015 köpte jag dock min nuvarande hoj. Då var den helt sprillans ny och hade 6 kilometer på motorn. Så här nästan två år senare har den nästan 30 000, så det är ju lite skillnad. Mitt bästa impulsköp någonsin. Och så hade jag färgat håret svart igen, det var ju otippat.

September 2016:

För ett år sen var min lillebror och hälsade på i San Diego, det var så himla fint. Och alltså, jag blir verkligen mindre och mindre intresserad av att vara piffig (typ fixa hår och smink) för varje år som går. Function over fashion är det som gäller nu. Betyder det att jag är vuxen?

September 2017:

Vi kan väl avsluta detta med en bild från i måndags då det var Labor Day och jag var i Big Bear med alla mina bästisar. Känns ändå lämpligt att det här är den enda bilden i det här inlägget där jag är 30+, men att jag har på mig ett par Doc Martens som jag har haft sen jag var 15. Ibland känns det som att livet går i cirklar. 

Äventyr, Resor

Har ni varit i Kroatien?

Eftersom jag lever efter devisen “varje helg är en minisemester” så har jag haft så fullt upp med roliga grejer på sistone att jag nästan har glömt bort att jag sticker till Kroatien nästa vecka (gud vilken dryg grej att säga, förlåt). Jag har aldrig varit i Kroatien tidigare och vet ärligt talat inte så mycket om landet, men nu när jag har börjat googla ställen att besöka så börjar jag bli så himla peppad på detta. Det är SÅ SJUKT FINT, och jag får tygla mig själv för att inte börja överplanera, vilket jag annars har en tendens att göra. (Enligt min pappa brås jag på min farmors sida av släkten som var full av reseledare och researrangörer. Pappas morbror Per hade till exempel följande slogan: “Per buss, per båt, Per Brodin”.)

Vi ska alltså segla runt i Adriatiska havet i en vecka och borde hinna med ganska många öar/städer, till exempel Split/Trogir, Brac, Hvar, Vis, Bisevo… Om någon av er har varit i Kroatien skulle jag vara oändligt tacksam över tips på – ja, egentligen vad som helst. 

(Alla foton lånade från visiting-croatia.com)

Vardagsfilosoferande

How to lose friends and alienate people

Jag tänker ganska mycket på det här med strukturer, och vad som förväntas av kvinnor jämfört med män. På min arbetsplats är vi drygt 86% kvinnor (32 kvinnor och 5 män) och jag märker tydligt av skillnader på hur vi kommunicerar internt jämfört med andra jobb jag har haft där män har varit i majoritet. Det är trevligare, mjukare, liksom. Jag gillar det.

På fritiden är jag dock i kontakt med betydligt fler män än i jobbsammanhang, och där har jag börjat göra ett medvetet val att tala till män som de talar till varandra. Att alltså vara tydlig och gå rakt på sak istället för att linda in grejer, så där som kvinnor gör när de talar till män för att inte råka såra några fragila mansegon. Ni vet? Att säga ”kanske” fast man är helt säker på något, att be om ursäkt för att man tar upp någons tid, att lägga till ett ”bara” för att mjuka upp sin egen ståndpunkt, osv.

Jag har alltså slutat göra detta, som ett experiment. Och hittills har det gått… sådär.

Häromveckan höll jag och ett gäng kompisar på att planera en resa tillsammans, i en hemlig Facebookgrupp vi har specifikt för detta ändamål. En annan kompis fick höra om reseplanerna och ville följa med, så vi bjöd in honom till gruppen (vi hade alltså inte valt att exkludera någon med avsikt, det går bara inte att bjuda in alla man känner till precis allt man gör). Vid det här laget var allt redan noggrant planerat och betalt, så det var inte så mycket mer att göra än att vänta på att det skulle bli dags att resa.

Den här personen började dock posta en massa inlägg om grejer han tyckte att vi skulle försöka hinna med under resan – saker vi redan hade avvägt men bestämt att det inte fanns tid eller intresse för, så jag sa helt enkelt detta till honom. Min kommentar löd ungefär så här: ”Hej X, den här resan har redan blivit planerad. Du får självklart göra vad du vill medan vi är där, men vi kommer inte att ändra några planer med så här kort varsel.”

Innan jag postade detta gjorde jag det medvetna valet att inte linda in detta i ursäkter, ”kanske” eller ”bara”. Framför allt för att jag inte tyckte att det behövdes — det var liksom ingen otrevlig kommentar, utan bara ett sätt att låta honom veta att han inte behövde slösa mer tid på att försöka planera något som redan hade blivit planerat. Hade en av snubbarna i gruppen postat samma grej är jag 100% övertygad om att det inte hade blivit en grej. Men nu blev det det.

Den här personen är alltså någon som jag har känt i flera år, kör hoj med regelbundet och dessutom åker till Mexiko med ett par gånger om året. Det har hittills varit en väldigt low maintenance relation, där han har sin egen kompisgrupp som han gör grejer med utan att bjuda in mig och vice versa. Inga konstigheter.

Men bara några minuter efter att jag hade lagt upp min kommentar raderade killen ifråga sig själv ur Facebookgruppen. Sen tog han bort mig som vän på fejan. Och hur löjligt det än låter så är det ändå en ganska extrem handling att ta bort någon som vän på Facebook. Det är ett väldigt definitivt sätt att avsluta en vänskap.

Och alltså, här borde jag kanske överväga att avsluta mitt experiment för att inte riskera att förlora fler vänner. Men det känns ju inte rimligt att behöva tilltala män som små barn för att inte såra deras egon. Hur tänker ni kring detta? Tar ni risken att någon blir kränkt eller föredrar ni den mer konfliktfria traditionellt kvinnliga rollen (obs! dömer ingen, man gör det som krävs för att överleva i ett patriarkat — jag är bara nyfiken)?

Förresten, har ni inte läst det här inlägget hos Hej hej vardag så rekommenderar jag att ni gör det. 

Äventyr

Change of plans

På tal om det här med extremt väder… Vi är lediga på måndag pga Labor Day och eftersom jag inte kan låta en långhelg gå till spillo utan att åka på minisemester så hade vi planerat att ta hojarna norrut till Sequoia National Forest (där alla de här gigantiska träden finns, ni vet). Vi hade bokat ett stort Airbnb-hus i Springville med hästar och egen sjö, och plats för hela vår grupp på nio personer. Och vi hade hela resan planerad in i detalj, inklusive matpauser, bensinstationer och vattenfall man kunde stanna och bada i.

Men idag, bara några timmar innan vi skulle börja köra norrut så fick vi veta att Springville håller på att evakueras pga en gigantisk skogsbrand, och flera av vägarna vi hade tänkt ta dit är avstängda. Det är dessutom över 40 grader varmt där den här helgen, och stan har just nu både en Extreme Heat Warning och en Air Quality Warning.

Vi fick alltså ändra våra planer i verkligen sista sekunden, vilket inte är helt lätt när man har en så stor grupp och det är långhelg. Och när det dessutom antingen är skogsbränder, tropiska stormar eller extrem hetta åt nästan alla håll. Sommar i södra Kalifornien/Arizona/norra Mexiko alltså. Lite galet. 

Nu har vi dock avbokat huset i Springville (ägaren erbjöd oss pengarna tillbaka pga av skogsbranden) och bokat ett annat hus vid Big Bear Lake istället, där det ska vara varmt men inte för varmt, och eventuellt lite regn. Och så åker vi imorgon bitti istället för ikväll.

Det är såklart lite surt. Men jag älskar samtidigt att jag har en sån grupp kompisar som är med på att helt ändra sina planer i sista sekunden såhär. Då gör det kanske inte så himla mycket att vi måste improvisera lite.

Vardagsfilosoferande

Hur mycket som förändras på tre år

Bilden till vänster dök upp häromdagen i mina minnen på Facebook, taget för nästan exakt tre år sen på väg till mitt jobbs Best of San Diego-party. Bilden till höger är från samma party i år, för någon vecka sen. Så himla knäppt att se så här tydligt hur mycket vi har förändrats, i alla fall utseendemässigt.

2014: Jag var blond, blek och korthårig. Paul var skägglös och korthårig.

2017: Solbrända och långhåriga! Jag har brunt hår, men fortfarande (alltid) rött läppstift och lugg. Paul har helskägg.

Jag tycker nog ändå att vi är lite snyggare nu?

Det ofattbara

Harvey och extremt väder

Har ni koll på vad som händer i Texas just nu? Stormen Harvey har dumpat såna vattenmassor på Houston att flera personer har dött och tusentals människor har behövt evakueras eller räddas från enorma översvämningar. Jag kollade på nyheterna på gymmet i morse och CNN intervjuade en kvinna som bodde i New Orleans när Katrina slog till för 12 år sen. Hon hade förlorat allt i stormen och flyttat till Houston för att skapa sig ett nytt liv, och nu hade hon förlorat allt igen i Harvey. Det är så jäkla orättvist, och så hemskt att det knappt går att föreställa sig. Jag vill bara gråta av detta.

Här i San Diego har vi också väder just nu. Igår hamnade jag mitt i en smärre tropisk storm på hojen på väg hem från jobbet och var dyblöt när jag kom hem. Idag ska det bli så varmt att myndigheterna har utfärdat en “extreme heat alert” och flera skolor har stängt pga bristfällig AC. San Diego är känt för sitt milda, jämna klimat, så allt utanför “25 grader och solsken” är ovanligt. Och regn mitt i sommaren? Unheard of.

Det är få saker jag tycker är så läskigt som extremt väder. Vi människor är så hjälplösa mot naturens krafter. Här är i alla fall en lista på saker man kan göra för att hjälpa stormens offer i Houston.

(Foto: Melissa Phillip, Houston Chronicle )

Livet är en fest, Musik

It’s Not Dead Fest 2017

Igår åkte Paul och jag och vår kompis Jess norrut till San Bernardino för att gå på punkfestival – närmare bestämt It’s Not Dead Fest, en heldagsfestival med ca 40 bra punkband.

Det var 40 grader varmt ute och inte ett moln på himlen, och för att komma till själva festivalområdet från parkeringen var man tvungen att promenera 2 kilometer i gassande hetta utan någon skugga. Så när vi väl var inne på festivalen var vi (läs: jag) tvungna att lägga oss ner på marken och återhämta oss i en timme eller så.

Det första bandet jag ville se var The Unseen. De har gjort en av mina favoritlåtar och jag hoppades verkligen på att de skulle spela den. Men det gjorde de inte.

Bästa festivalsällskapet.

Inne i ett cirkustält hade de en fotoutställning med punkbilder. Och Paul bar runt på min Babes Ride Out-ryggsäck hela dagen, snällt!

Vi tog ett gruppfoto. San Bernardino är egentligen inget vidare trevligt ställe och det är inte många grejer jag skulle åka hit frivilligt för. Men det är fint med bergen i bakgrunden i alla fall.

Så himla festivaligt detta. När solen gick ner bakom bergen blev det betydligt behagligare temperatur, och vi kunde sitta ner och kolla på band utan att behöva dricka tre liter vatten i timmen.

Vi avslutade kvällen med att se Rancid (som var skitbra, har inte sett dem på kanske 5 år och hade glömt hur bra de är live) och sen körde vi hem till San Diego igen. Kom hem vid 2-tiden på morgonen helt nyktra eftersom ingen av oss hade druckit en endaste öl på hela dagen. Det var för varmt! Jag tror att vi eventuellt är för gamla för sånt här.