Motorcyklar

Motorcykelbyxor för kvinnor

Om fyra dagar sticker Paul och jag och 7 av våra bästa vänner iväg på ett episkt motorcykeläventyr. Vi ska vara borta i 10 dagar och köra genom 6 delstater: Nevada, Arizona, Utah, Colorado, New Mexico och Kalifornien. Jag har aldrig varit i Colorado eller New Mexico, så är extra peppad på dem.

Vi börjar dessutom hela äventyret med två dagar i Las Vegas eftersom Punk Rock Bowling pågår där den här helgen. Detta blir mitt tionde år på den festivalen, det känns stort. Ser fram emot lite fint punk-poolhäng innan vi lämnar civilisationen i en dryg vecka.

Men det här inlägget skulle egentligen handla om byxor.  

De flesta kvinnor som kör hoj har antagligen råkat ut för samma problem, nämligen att nästan all säkerhetsutrustning är gjord för män. Och den som är gjord för kvinnor är ofta designad av män, vilket snabbt blir uppenbart. Jag brukar köra i ett par kevlarjeans från ett märke som heter Uglybros. De är snygga och hyfsat bekväma, men de har en så jäkla låg midja att jag för mitt liv inte kan förstå vem de är designade för? Låg midja känns inte bara väldigt 90-tal, det är även extremt opraktiskt för en aktivitet där man sitter framåtlutad flera timmar i taget.

Uglybros-byxorna med alldeles för låg midja.

Det här är så himla vanligt. Snygga motorcykelkläder är inte funktionella. Funktionella motorcykelkläder gör att man ser ut som en säck med potatis. Plus att de knappast går att komma undan med någon annanstans än PÅ hojen. Kör man till jobbet eller liknande måste man alltså byta om när man kommer fram. 

För ett par år sen startade tre av mina kompisar därför ett märke som heter Atwyld. De gör motorcykelkläder för kvinnor, designade av kvinnor. Det är inte billigt, så jag har dragit mig för att köpa något, även om jag ofta går in och dreglar över nästan allt de säljer. Men eftersom vi kommer att köra nästan 500 mil nästa vecka kände jag att det var dags för en byx-uppgradering, så jag köpte dessa (obs är ej sponsrad). 

Och de är helt perfekta? Hög midja, alldeles mjuka och bekväma, och de ser ut som vanliga jeans fast de har kevlar och avtagbara skydd. 

Jag vet vad ni tänker, men oroa er inte. Ni kommer få se omkring en miljon bilder på hur de ser ut på med start nästa vecka. Så peppad på roadtrip! Och nya byxor!

Djur

En Steve-uppdatering

Steve har bott hos oss nu i snart fem månader, vilket låter som så himla kort tid. Det känns som att han alltid har varit vår hund. Om du är helt ointresserad av att läsa om andra personers husdjur så kan du hoppa över det här inlägget, annars kommer här en liten uppdatering kring hur det har gått hittills att adoptera en gammal gubbhund.

Det tog ett litet tag för Steves personlighet att komma fram, han var ganska blyg i början och hade väldigt lite energi. Vi tänkte att det mest var för att han är så gammal och skruttig. Men de senaste veckorna har hans inre valp börjat komma ut. Han är helt ointresserad av leksaker, men däremot får han ett ryck minst en gång om dagen och börjar skutta och springa runt och vill att man ska springa med honom. Det är eventuellt det gulligaste jag någonsin sett. Och han älskar promenader.

Flera personer har sagt att Steve ser ut som en liten gris, så vi brukar kalla honom “piglet”. Eller fjällräv, eftersom han är helt vit med en fluffig rävsvans. Gris är nog närmare sanningen dock eftersom han ger ifrån sig små grymtande ljud ibland.

Annars är han en väldigt tystlåten hund. Han varken skäller, gnäller eller gnyr. Jag har hört honom skälla exakt två gånger, ett skall varje gång, och båda gångerna har varit för att få en av våra kompisars hundar (samma hund båda gångerna) att lämna honom ifred. Så han tar ingen skit. 

Det enda problemet vi har haft med honom är att han är extremt petig med maten. Det har vi äntligen löst nu genom att börja ge honom Honest Kitchen. Det är dyrt, men så värt. Steve älskar det.

Jag älskar den här hunden så jävla mycket. Allt han gör är så gulligt att jag vill gråta. Vi hänger här hemma tillsammans hela dagarna, och han följer efter mig var jag än går. Jag har redan ångest över att åka till Sverige i sommar eftersom jag inte vill att Steve ska tro att jag har övergivit honom. 

Till och med katterna verkar ha accepterat Steve. De undviker att gå för nära honom, men annars verkar de inte bry sig så mycket om honom. Det hjälper förstås att han är en perfekt liten ängel. Och ärligt, har ni sett något gulligare?

Musik

Banjopunk

Jag sa ju häromdagen att min musiksmak är ösig punkrock med allsångsrefränger. Men det är egentligen bara halva sanningen. Den andra halvan av min musiksmak kan sammanfattas av den här låten: “St James Infirmary” med Bridge City Sinners. Folkmusik med punkinslag, tatuerade tjejer som spelar banjo, och — you guessed it — allsångsrefränger. Jag brukar kalla den här genren för banjopunk. Och det här är så. himla. bra. (Kolla i alla fall till 01:01 om ni inte hinner med hela!) 

Helgen som gick

Vad är ens ett bananmuseum?

Här blandar vi högt och lågt. Förra helgen åkte Paul och jag på en mini-roadtrip till Salton Sea, en långsamt ruttnande sjö full av död fisk mitt i öknen. (Har skrivit om det här stället tidigare, till exempel här.) Vi hade tänkt ta hojarna, men det åskade i bergen på vägen ut så vi gjorde något så ovanligt som att ta bilen istället. Lyssnade på poddar och pratade med varandra, två grejer som är svåra att göra på motorcykelroadtrips. 

Vi skulle hit, till the International Banana Museum, ett pyttelitet museum precis bredvid Salton Sea, mitt ute i ingenstans, helt fullsmockat med… bananer. 

Vad ÄR ens ett bananmuseum kan man ju fråga sig, och det gjorde jag också. Jag var här för att intervjua ägaren och skriva en artikel för Roadtrippers eftersom vi firar #MuseumWeek den här veckan. Här är för övrigt den färdiga artikeln. Jag lyckades till och med smyga in en ordvits i rubriken. 

Paul köpte en frusen banan doppad i choklad och jag en bägare med hemmagjord bananglass. Det var 30 grader varmt ute, så det var extra gott i värmen. 

Sen var vi tvungna att skynda oss hem för att gå på födelsedagskalas för vår kompis Jordan. Födelsedagsbarnet fick t-shirt från bananmuseet i present. Och så här fin var himlen över motorvägen på vägen hem. 

Det ofattbara

Så jävla bakvänt (CW: abortförbud och andra hemskheter)

Om exakt en vecka, nästan på klockslaget, har jag min ceremoni för att bli amerikansk medborgare. Jag känner mig just nu väldigt kluven inför detta. Å ena sidan har jag bott i USA i över ett decennium och vill kunna rösta. Å andra sidan känns det helt bakvänt att pledge allegiance till ett land som systematiskt håller på att nedmontera demokratiska värden och mänskliga rättigheter. 

Antar att det har nått andra sidan Atlanten att flera amerikanska delstater har röstat igenom abortförbud eller extremt restriktiva abortlagar de senaste veckorna, inklusive Alabama, Georgia och Ohio. De som ligger bakom de här lagarna är dock garanterat medvetna om att de inte kommer hålla i rätten, men det är liksom det som är poängen. Roe v. Wade säger fortfarande att abort är lagligt i USA. Men lyckas man rösta igenom en tillräckligt extrem lag kommer den antagligen att hamna inför Högsta Domstolen, och där sitter numera Brett “I like beer” Kavanaugh redo att slå hål på Roe. 

Enligt Georgias nya abortlag (som dock inte börjar gälla förrän nästa år, förutsatt att den går igenom alls) förbjuds aborter efter sjätte veckan, vilket är tidigare än de flesta ens vet att de är gravida. I Alabama kommer läkare kunna dömas till 99 års fängelse för att ha utfört en abort — och eftersom det inte görs några undantag för våldtäkt eller incest innebär detta att om en kvinna blir gravid efter att ha blivit våldtagen kommer läkaren som utför hennes abort att kunna få ett längre straff än hennes våldtäktsman.

Jag kommer ihåg när The Handmaid’s Tale kom ut som tv-serie för två år sen. Då kändes den nästan som en manual för hur regeringen skulle kunna förtrycka livmoderbärare. Nu är vi nästan där. Under his eye. 

OBS! Vill man göra något för att hjälpa kan man till exempel skänka pengar till någon av följande organisationer:

Vardagsfilosoferande

Att välja vuxna vänner framför att skaffa barn

Jag och Katie har tatuerat in varandras namn på benen. Hon har mitt och jag har hennes. Det är som en dyrare och mer permanent version av de där bästishalsbanden man hade som barn, ni vet? Där man hade ena halvan av ett hjärta runt halsen?

För mig som bor så långt bort från min familj är mina vänner otroligt viktiga. De är som en surrogatfamilj och jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. En av anledningarna till att just Katie och jag har kommit varandra så nära är att vi delar en helhjärtad övertygelse om att vi inte vill ha barn. Någonsin. Med Katie behöver jag inte vara rädd för att hon en dag kommer överge mig för att börja leva familjeliv. 

En grej som jag nästan aldrig hör någon prata om är nämligen vad som händer med en vänskap när den ena personen väljer att skaffa barn och den andra väljer att låta bli. Och den sorg som kan uppstå när man som vän blir bortvald — oavsett om det är den nya föräldern som väljer bort barnlösa vänner eller tvärtom. 

För det GÅR inte att fortsätta umgås precis som vanligt med någon som plötsligt har en helt ny människa att ta hand om. Föräldrar har andra prioriteringar än icke-föräldrar — såklart, det vore konstigt annars. 

Och jag tycker att det är viktigt att tillåta sig själv att sörja över detta. 

Vi har ett par personer i vår extremt tighta kompisgrupp som pratar om att eventuellt försöka skaffa barn någon gång i framtiden. Och det är väl orealistiskt att tänka sig att ett helt gäng på 10 personer som alla är mellan 30 och 40 skulle fortsätta vara barnlösa för evigt. Vi kanske inte kan förvänta oss att vi alltid kommer åka på semester eller köra motorcykel på helgerna eller gå ut och ta en öl på en vanlig onsdag tillsammans hela gänget. 

Jag älskar mina vänner, och jag älskar mitt barnfria liv. Och jag förväntar mig självklart inte att någon av de vänner som kanske väljer att skaffa barn en dag någonsin kommer att välja sina kompisar framför sina barn. Men för mig innebär detta också att jag har mycket svårare att låta personer som inte har svurit en barnfri ed att komma mig nära. 

Paul och jag är tacksamma varje dag över våra barnfria liv. Katie och hennes man känner likadant. Så om alla andra vi känner skulle få för sig att skaffa barn har vi alla fall varandra. Och det tycker jag att det är värt att tatuera in varandras namn över. 

Bra saker

PSA: Kolla på den här videon

Har ni sett det här klippet? Tom Holland lipsyncar till Rihannas “Umbrella” — i drag. Det är ett drygt år gammalt, så antar att de flesta redan har sett det, men det är på riktigt något av det bästa jag har sett på TV, någonsin.

Vet inte hur många gånger sammanlagt jag har kollat på det här klippet det senaste året. Det var ett tag sen sist dock, men igår var det någon som delade det på Twitter igen. Så nu är jag tillbaka i loopen där jag måste kolla på det minst en gång om dagen. 

Jag vet inte ens vem den här killen är (eller ja, har ju listat ut att han spelar Spider-Man i de nyare filmerna, men jag har inte sett dem) och han är absolut inte min killtyp. Men det här uppträdandet är ändå så jäkla HETT? 

Okej. Det var allt. End of public service announcement. 

Äventyr, Mexico, Motorcyklar, Resor

El Diablo Run 2019

I fredags tog Katie och Kelly och jag hojarna ner till Mexiko. Eller, Kelly fick åka bakpå Katies eftersom hon inte har en egen hoj (ännu! vi jobbar på det).

Väl framme i San Felipe körde vi rakt mot el Malecón, alltså en huvudgata/boardwalk precis vid havet. Det var tropisk värme och luftfuktighet ute, mitt bästa klimat. Här kollar jag för övrigt på en polis som säger åt oss att vi inte får parkera på trottoaren. 

Vi körde vidare söderut mot vårt Airbnb. Halva gänget var redan där, och Katie, Kelly, Edy och jag gick ner till stranden för att svalka av oss lite. Dock var vattnet så lågt så här dags på dygnet att man fick vada ut typ 100 meter innan vattnet gick högre upp än till knäna. Grannhunden Barney följde med och badade. 

Vårt hus hade en stor takterass där vi satt hela kvällarna och nätterna medan vi var här. Vi var bara några meter från havet så fin utsikt hade vi också.

På lördagen var det International Female Ride Day, så alla tjejerna (utom en som fortfarande låg och sov) firade med att ta ett gruppfoto innan vi åkte in mot San Felipe och dagens festligheter. 

Ja, vi passade på att ta ett gruppfoto med killarna också förstås. De två till höger var inresta från New York, resten är mitt vanliga San Diego-gäng. Vi hade två personer till i huset, från Ohio, men de var bakis och tog sovmorgon.

Vi tog hojarna till Kiki’s, där själva El Diablo Run äger rum. Många kommer hit och tältar på stranden eftersom det är gratis, men jag kan inte tänka mig något värre än att bo i tält på en sandstrand. Lycka till med att inte ha sand överallt i resten av livet.

Det var runt 35 grader varmt i luften och alldeles ljummet i vattnet. Perfekt badväder.

Hittade en massa tjejer vi kände (och några vi inte kände) och tog ytterligare ett gruppfoto. Är lika delar imponerad och chockad över Brittanys pose längst ner till höger. 

Vi åt mexikansk mat på Rositas på boardwalken. 

Och innan det blev mörkt åkte vi tillbaka till huset igen. Vägen hit från stan är SÅ. HIMLA. DÅLIG. Alltså, det går knappt att beskriva i ord hur pass dålig den är. Det är som att köra puckelpist på månen, där man hela tiden måste väja för krater-lika hål i asfalten. Eftersom hälften av hojarna i vår grupp var choppers utan fjädring tog det väldigt lång tid att köra den knappa milen fram och tillbaka varje dag. 

Vi tillbringade i alla fall lördagkvällen på takterassen. Jag hade så ont i ryggen, antagligen pga den kassa vägen, att jag inte kunde sitta upp utan istället fick ligga på en dyna på golvet. Resten av gänget kom och la sig på golvet med mig i solidaritet, och så låg vi där i många timmar och kollade på stjärnhimlen och pratade strunt. Så himla, himla fint. 

Sen var det söndag och dags att åka hemåt igen. 

Jag hade egentligen tänkt göra en ordentlig video från den här helgen, men jag glömde hela tiden bort att filma. Så det blev bara några korta klipp. Varsågoda, El Diablo Run på 22 sekunder:

Listor

Min smak

Har sett den här listan på några bloggar nu och tyckte den var rolig. 

Min smak på killar
Asså, rent utseendemässigt gillar jag någon sorts fängelseestetik, typ ansiktstatueringar och stora ärr, och snubbar som är extremt självsäkra. Vet inte varför jag tycker att detta är attraktivt. Skulle aldrig palla att dejta en sån kille. Annars gillar jag killar som är feminister, tatuerade, skäggiga, kör motorcykel, kommer överens med mina kompisar och är trygga i sin manlighet. (Obs att detta exakt beskriver Paul, så yay!)

Min smak på mat
Jag gillar mat som känns fräsch och inte för tung/flottig. Sånt man äter på sommaren, typ sparris och citron. Älskar även koreansk, vietnamesisk och thailändsk mat. Och medelhavsmat. Mina bästa smaker är citrus, hallon, passionsfrukt och lagrad ost.

Min smak i musik
Om jag ska sammanfatta min musiksmak i en låt så blir det nog denna: Sweet Misery med Born to Lose. Ösig amerikansk punkrock med allsångsrefränger, det är min bästa genre. Sån musik som passar perfekt till både att dricka öl i en pool och att köra hoj på slingriga bergsvägar. 

Min smak i drinkar
Jag dricker inte sprit sedan ganska många år tillbaka. Däremot gillar jag öl, och då speciellt amerikanska pale ales med rejält humlepåslag och smak av citrus. Ge mig en APA eller session-IPA bryggd med Citra-humle så är jag lycklig.  

Min smak i fotografi
Jag är en sucker för bilder på överdådiga landskap och tomma vägar, sånt som gör att jag genast börjar planera en mental road trip. Vi kan illustrera detta med ett något suddigt screenshot från mina senast sparade foton på Instagram.

Min smak i kläder
Hängselbyxor och hatt/keps, det är min look för 2019. Eller jämt för den delen. 

Min smak i inredning
Min inredningsestetik är att jag vill att mitt hem ska se ut som en tatueringsstudio, med dramatiska färger och massor av grejer på väggarna. Och böcker överallt. När vi köper hus kommer jag att gå all in med den här inredningsstilen, inte bara lite halvhjärtat som nu (orka behöva måla tillbaka väggar när man flyttar).     

Min smak på filmer
Jag är verkligen dålig på att kolla på film. TV också. Kollar bara på samma serier om och om igen. Enligt Netflix gillar jag dock “Independent movies with a strong female lead”. 

Vardagsanekdoter

EU-valet

Idag har jag varit en god svensk medborgare och röstat i EU-valet. Jag visste inte ens att jag fick rösta i EU-valet förrän jag såg något om det på Facebook för några timmar sen. Så jag kollade lite snabbt upp ett gäng partiers valplattformar för EU, sen tog jag hojen ner till Svenska konsulatet och röstade. Så kan det gå. 

Jag hade min dalahäst-väst (dalaväst?) på mig dagen till ära. Jag har för övrigt fått tid för min amerikanska medborgarskapceremoni, så om bara några veckor kommer jag ha dubbelt medborgarskap. Då får jag väl sy fast en örn bredvid dalahästen så det blir rättvist. 

Och om det var någon som undrade så röstade jag på Feministiskt initiativ.