In other news…

Min killes bil har varit på verkstan i några veckor, och han har har under den tiden kört runt i en gammal skrotig Toyota pickup truck från 1985 som han fick låna av en kompis. Imorse när han skulle köra till jobbet var den borta.

Mellan klockan 23 igår kväll, när jag gick och la mig, och klockan 4:30 imorse, när Paul gick upp för att köra till jobbet, har någon alltså stulit den från vår garageuppfart. Min -96 pickup truck stod parkerad på gatan precis utanför, men den hade de inte rört. Vi bor i ett trevligt villaområde på en lugn och tyst bakgata, och våra gamla truckar är med ganska god marginal de fulaste bilarna i kvarteret. Två poliser kom förbi runt 7-tiden för att skriva rapport, och de verkade väldigt skeptiska till att någon skulle ha stulit en 1985 pickis. Utgår dock från att den är i Mexico nu, eftersom det är där de flesta bilar stulna från San Diego verkar hamna.

Jag erbjöd i alla fall Paul att ta min truck till jobbet eftersom jag ändå hade tänkt ta hojen, men han bestämde sig för att ta sin hoj istället. Som gick sönder på väg till jobbet, så han fick knuffa hem den (baklänges, eftersom frambromsen hade fastnat och hindrade hjulet från att rulla framåt). Så av våra totalt fem motorcyklar och två bilar är det just nu en hoj och en bil som är i körbart skick. Båda är mina.

Stackars Paul! :(

paulpisco

  • Facebook
  • Twitter
  • email

El Diablo Run 2015, dag 1-3

Jag har ju tjatat om våra motorcykeläventyr i Mexico ett tag, så nu tänkte jag äntligen få upp lite bilder. El Diablo Run är alltså en 5-dagars motorcykelcampingtur som börjar i södra Kalifornien och går genom Baja California från San Felipe till Ensenada och sen tillbaka till USA igen. Den här festivalen har rykte om sig att vara ganska extrem, och inget för the faint of heart… Men jag är ju rätt hardcore (haha, not) så jag tänkte att vi kör ba.

20150528_091501

Resan började för vår del i San Diego, när vi mötte upp vårt gäng tidigt torsdag morgon för att köra de 40 milen ner till San Felipe. Vårt gäng bestod av mig och 8 snubbar, varav 3 var närmare 60 och hade kommit hela vägen ner från Washington state.

20150528_150645

Vi fick stanna ganska många gånger och tanka, eftersom två personer i vårt gäng (varav en var min kille) hade pyttesmå bensintankar som bara rymde knappt 4 liter. Det kommer man inte så himla långt på, även om det ser coolt ut.

Här är en liten kort filmsnutt från ett av bensinstoppen. När man är mitt ute i ingenstans i den mexikanska öknen och det inte finns några bensinstationer i närheten får man stanna på sidan av motorvägen. Och har man tur passerar det ett helt gäng motorcyklister som också är på väg till El Diablo Run….

DSC_0008
Väl framme i San Felipe såg det ut så här. Motorcyklar, strand och klarblå himmel så långt ögat kunde nå.

20150529_144752

Det här lite det här jag menar med att EDR är “extremt”. Folk som kör motorcykel på stranden till exempel. Men ja, what happens in Mexico stays in Mexico... och hamnar på sociala medier dårå.

DSC_0014

De som inte hade tur att få en sån där palapa satte upp tälten direkt på stranden. Vi hade hotellrum, vi känner oss lite för gamla för att sova på stranden när man kan ha en säng och rinnande vatten…

DSC_0018

Killen på den här hojen hade kommit ända från Ungern!!! På en gammal chopper! Den har EU-plåtar, men det ser man kanske inte så tydligt här. Han hade alltså tagit en båt över någonstans och sen kört solo genom typ hela Sydamerika. DET är fan hardcore.

DSC_0033

Vi hittade min kompis Stacy som hade med sig en hängmatta, och Paul provsatt hennes hoj.

DSC_0039

De närmsta tre dagarna såg ut ungefär så här. Coco loco-drinkar och motorcyklar. På stranden i Mexico. I 40 graders värme. Kan tänka mig värre semestrar ändå.

DSC_0060

Så var det dags för lekar också. Bikerlekar alltså. Som denna, ett så kallat co-ed slow race, som går ut på att en tjej med en kille bakpå hojen ska köra så långsamt som möjligt. Den som är sist med att sätta ner fötterna vinner!

DSC_0064

Hittade lite San Diego-folk som stod och var fina.

DSC_0083

Nästa “lek” hette Circle of Death. Den gick ut på att köra så snabbt som möjligt runt en stor sand lot… Inte helt lätt, och inte helt safe heller. Men det är ganska typiskt EDR. Ingen dog dock!

Här är en liten videosnutt på detta också:

DSC_0104

Hittade en rosa enhörning.

DSC_0106

Och så gick solen ner. Det fina med San Felipe är att det ligger på östkusten av Baja California, så solen går inte ner i havet som vi är vana vid i Kalifornien. Istället får man se världens finaste soluppgångar. Om man är vaken alltså. Vilket vi inte var…….

DSC_0112

Tror att det här var sista kvällen i San Felipe. Våra kompisar hade hyrt en fiskebåt och varit ute och fiskat hela dagen, så de gjorde ceviche och grillade åt alla som ville komma förbi på kvällen. Jag åt quesadillas i vanlig ordning. Inte alltid helt lätt att vara vegetarian på såna här tillställningar. Jaja. Nästa dag bar det av till Ensenada, men det får bli ett annat inlägg.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Vans Girls

Nu är det tydligen officiellt, så jag får säga att klädmärket jag fotades för i Joshua Tree för några månader sen alltså var Vans. (Inte helt otippat kanske.) Men jag hittade i alla fall den här bilden på mig och Kim på Vansgirls officiella Instagram, vilket jag tycker är lustigt. Vet inte var resten av bilderna kommer hamna, men med tanke på att denna just nu har över 30 000 likes och 200 kommentarer så spelar det kanske inte så stor roll. Jag har redan fått min dos bekräftelse!

vansgirls

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Swedish style lördagsgodis

Var på IKEA häromdagen (för det är sånt man gör när man precis har flyttat) och upptäckte att de har börjat sälja svenskt lösgodis! Lördagsgodis, närmare bestämt. Jag fick förklara konceptet för Paul och sen köpte jag en liten påse med de bästa (gelatinfria) godissorterna som vi delade på. Jag är egentligen inte speciellt förtjust i godis, eller söta saker generellt, men det är något med svenskt lösgodis som som gör mig så himla nostalgisk.

lordagsgodis

Har jag förresten sagt hur mycket jag älskar IKEA?

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Röda väggar, katter och popcorn

rodvagg

Så här blev väggen! Fint va? Kan ta lite ordentliga bilder när jag lyckas lista ut vilken flyttkartong min kamera ligger i. Det stora fotot på Pauls ena motorcykel har jag för övrigt tagit, jag ramade in det och gav till honom i Alla hjärtans dag-present. Nu har det hedersplats på väggen.

paulninja

Nu har vi bott tillsammans i två dagar och det har hittills varit hur bra som helst. Hämtade hem katterna från gamla huset lördag kväll, och de första timmarna gömde de sig mest under sängen. Men nu verkar de känna sig lite mer bekväma. Ninja kom till och med och ville ha popcorn igår kväll, när vi låg helt flytt-utmattade på soffan och kollade på Orange is the New Black. Det blir nog bra det här.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Motherfucking Oprah

Jag har råkat hamna på bild i ganska många tidningar under åren. Allt från Svenska Dagbladet och Gotlands Allehanda till tyska tatueringstidningar och bil- och motorcykelmagasin som Easyrider och Wrench Magazine i USA, Hot Bike i Japan, och Heavy Duty i Australien. Blir lika förvånad varje gång, för oftast har jag ingen aning om att jag är med i någon tidning förrän någon känner igen mig och skickar en bild.

Häromdagen fick jag just ett sånt sms: “You’re in Oprah Magazine” stod det. Och lo and behold. Om vi utgår från att Oprah läser sin egen tidning så har hon alltså sett en bild på mig. Fattar ni? Motherfucking Oprah. Det är stort.

oprah1

Det är alltså jag längst fram på den stora svartvita bilden. I det här numret:

oprah2

Bilder av Lanakila MacNaughton.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Crazy cat lady problems

Om två veckor har det gått ett halvår sen jag gjorde Lasik och fick perfekt syn och glada ögon. Men lite då och då, när ögonen känns torra eller irriterade av olika anledningar blir jag alltid lite paranoid och tror att operationen misslyckades och att jag kommer bli blind.

Idag var en sån dag. Tror att jag just traumatiserade min kollega rätt rejält inne på toan på jobbet.

cclp

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Ride to work / Work to ride

Det är inte varje dag man blir fotad av en professionell fotograf på väg till jobbet, men plötsligt händer det! Fotografen Jesse Bowen tog de här fotona och några till på mig och Lorelai (min hoj, alltså) för en story om pendling som kommer i nästa nummer av San Diego Magazine. Just de här fotona är dock inte med i artikeln, så jag fick tillåtelse att posta dem tidigt. Bästa sättet att pendla!

lorelai

lorelai2

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Spontanmålade väggar och egna etiketter

Det är så spännande detta med att flytta ihop. Det här är första gången jag har varit tillsammans med någon en längre tid och sedan tagit ett medvetet beslut att vi hellre vill bo tillsammans än på olika håll, istället för att bara råka flytta ihop av praktiska skäl. Det känns fint.

Eftersom jag flyttar in hos honom och inte tvärtom har vi diskuterat hur vi kan få huset att kännas mer som vårt hem och inte bara hans. Nu har vi visserligen ganska mycket samma smak när det gäller inredning, men jag vill ändå ha ett finger med i spelet. Så igår föreslog jag lite spontant att vi borde måla en fondvägg i vardagsrummet. Så här såg det ut innan:

20150607_125911

En grej jag verkligen älskar med Paul är att han aldrig säger nej till mina spontana idéer. Så nu har vi en röd vägg i vardagsrummet! Känns lite roligare än den beiga som var där innan.

20150607_155008

Nu ska vi bara hänga upp en massa grejer på den här väggen, samt få upp bokhyllor och alla mina böcker. Röd vägg + böcker = bra kombination.

20150607_152240

Annan rolig grej: Pauls egengjorda etiketter – mycket mer praktiskt än det som står på flaskan när man köper den.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Ride in Paradise

Idag är en sorglig dag. Gråa regnmoln hänger tunga över stan, och imorse blev vår lilla klick av tjejer som kör motorcykel i San Diego en själ färre. Shay var gift med en av mina bästa killkompisar för några år sen, och vi körde till Babes Ride Out tillsammans förra året. Idag krockade hon med en lastbil på sin hoj och skadades så svårt att hon avled. Jag kände henne inte speciellt väl, men för bara några dagar sen stod vi på en strand i Mexico och pratade om allt möjligt. Det är så svårt att ta in.

Jag skriver inte så mycket om baksidorna med att köra hoj, trots att det sker allvarliga olyckor bland folk jag känner till hela tiden. Men det är en farlig livsstil, allra främst på grund av ouppmärksamma bilförare, och alla som funderar på att börja köra motorcykel bör vara medvetna om detta. Man måste köra som om man är osynlig, och utgå från att alla bilar försöker döda en.

För mig funkar det dock inte att bara sitta hjälplös och se på. Så när min kompis Mich för ett tag sen berättade att hon ville starta en välgörenhetsorganisation för att hjälpa motorcyklister som varit involverade i olyckor så hakade jag på direkt. Och nu har vi lanserat Moto F.A.M. (Fundraising & Awareness Movement). Det är en non-profit med syfte att samla in pengar för att kunna hjälpa skadade motorcyklister och deras familjer, samt att öka medvetenheten kring de här riskerna hos bilförare. Jag har gjort hemsidan samt sitter i styrelsen.

Om vi kan förhindra att bara en enda olycka sker, för att en bilförare kommer ihåg att titta sig för ordentligt, så är det värt det. Den 11 juli har vi vår första fundraiser, och stödet hittills har varit helt ofattbart. Vi behöver en organisation som Moto F.A.M. Vi kan inte förlora fler personer vi bryr oss om.

Ride in Paradise, Shay. Du är saknad.

shay-paradise

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Punk Rock Bowling 2015

Jag kom just på att jag inte har lagt upp några bilder från Punk Rock Bowling förra helgen, och det går ju inte för sig. Så ungefär så här såg det ut…

11103252_10152944427328691_5126735482789562975_o

10931054_10152944428048691_602358973152038172_n

Paul och jag var framme i Las Vegas klockan 11:30. Där satte vi oss direkt i en taxi till hotellet Sam’s Town där själva bowlingturneringen äger rum. Min svenska kompis Diana bowlar varje år med Sailor Jerry-laget, så det är lite tradition att alla kommer dit och hejar. SÅ kul att träffa det här gänget, som jag i princip bara ser en gång om året och det är på PRB.

11083954_10152944428063691_8747483837902774388_o

Efter bowlingen tog vi en öl i den märkliga djungelbaren på Sam’s Town.

11252449_10152944427388691_6186941475073206667_n

Och lite senare en annan öl på en annan bar, den här gången på Fremont Street i downtown Vegas. Vi var för övrigt så trötta från att ha vaknat jääättetidigt på morgonen att vi däckade klockan 21. Men eftersom ett av mina favoritband, Beltones, skulle spela senare på kvällen så satte jag mobilen på ringning och klev upp och gick på punkspelning klockan 1 på natten. Sen tillbaka till hotellet för att sova lite mer.

11169555_10152944427583691_7441246643153629998_o

1453536_10152944427618691_4153580824701798004_n

Nästa dag var det poolpartydags! Dagens officiella poolparty ägde rum på Plaza Hotel, och det var helt packat med punkare i vanlig ordning. Och så Diana, Monica och jag.

11220857_10152944428263691_4739258978284107947_n

Efter poolpartyt gjorde vi oss i ordning och promenerade bort till själva festivalen. Vi hade köpt biljetter till just den här kvällen för att se Turbonegro, Murder City Devils och Refused.

11289035_10152944427688691_2904359607036225664_o

Refused! Det började regna på kvällen, men det gjorde inte så mycket. Så pepp att få se lite redig svensk hardcore, det var så sjukt bra. Nästa morgon klev vi upp 4:30 och körde tillbaka till San Diego igen. Och det var Punk Rock Bowling för den här gången!

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Bad girls have more fun

Idag fick jag bilderna från den där plåtningen vi gjorde i Joshua Tree för ett par veckor sen, och alltså, jag borde ju egentligen skriva om förra helgens Mexico-äventyr som var något av det bästa jag varit med om, men jag älskar de här bilderna SÅ MYCKET att jag måste dela med mig av dem NU. (Mexico-bilder kommer snart dock!)

Jag, Kim och Holly samt våra hojar blev alltså fotade av vår extremt begåvade fotografvän Genevieve Davis för ett klädmärke (som man lätt kan gissa sig till genom att titta på våra skor, ehm). Jag har ett gäng bilder till, så lägger kanske upp fler senare. Men här är i alla fall mina favoriter (varning för bildkavalkad):

HD6A7888-Edit

HD6A8088-Edit

HD6A8571-Edit

HD6A8586-Edit

HD6A8636-Edit

HD6A8665-Edit

HD6A8859-Edit

HD6A9088-Edit

HD6A9122-Edit

HD6A9139-Edit

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Hemma från Vegas

gosattack

Det bästa med att komma hem efter att ha varit borta ett par dagar är helt klart detta, att bli gosattackerad av de små mjuka djuren. Punk Rock Bowling var fantastiskt i vanlig ordning, och foton kommer så fort jag hinner.

Den här veckan är lite stressig eftersom vi åker på motorcykeläventyr i Mexico i fyra dagar med start i övermorgon. Och fram tills dess ska jag hinna göra en veckas jobb på två dagar, gå på en födelsedagsmiddag och en BBQ, träffa en kompis som flyttar till Kentucky den här veckan en sista gång, samt packa allt jag behöver för resan och se till att det får plats på hojen.

Dessutom behöver jag hämta upp ett gäng flyttkartonger eftersom jag flyttar om en månad. Har jag sagt det? Jag och Paul flyttar ihop officiellt i slutet av juni. Är så glad över detta! Men lite stressigt blir det.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Punksemester + motorcykelsemester = PEPP

Är så peppad på den kommande veckan, då det är tänkt att jag ska hinna med inte mindre än två minisemestrar. Först bär det alltså av till Vegas och Punk Rock Bowling tidigt imorgon bitti. Vi kommer hem på måndag, sen jobbar jag tisdag-onsdag, och på torsdag bär det av igen.

Då ska vi nämligen till Mexico och köra hoj, dricka öl, äta tacos och campa på stranden i fyra dagar tillsammans med ett par hundra andra personer på motorcykel. El Diablo Run heter själva eventet, och jag har velat åka på det ganska länge, men eftersom det brukar vara samma helg som Punk Rock Bowling har det inte blivit av tidigare. SÅ glad att jag hinner med båda i år!

Det blir kanske med andra ord lite glest med bloggandet här den närmsta veckan eller så. Här kommer i alla fall en bonusbild som Genevieve tog på mig i Joshua Tree för två helger sen.

photo-by-genevieve-davis

 

 

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Where the magic happens

where-the-magic-happens

Min kollega har den här bilden utskriven och upptejpad på sin kontorsdörr, och jag tänker på den ganska ofta. Jag är en sån person som nog egentligen borde leva ett tråkigt liv utan att ta några risker, eftersom jag egentligen är rätt feg, och dessutom en smula lat. Så jag får tvinga mig själv att göra saker utanför min bekvämlighetszon ganska ofta. Att flytta till USA var en sån sak. Att ta ridlektioner är en annan.

För hur mycket jag än älskar att rida när jag väl sitter på hästen så har min hjärna fått för sig att det är läskigt och jobbigt och att alla som jobbar med hästar är dumma. Jag tror att det är en ganska djupt rotad känsla som sitter kvar från när jag red som yngre, och så gott som alla tjejer i stallet var dryga och elitistiska.

Alltså, jag fattar att man måste vara väldigt bestämd när man jobbar med stora och potentiellt farliga djur, speciellt runt en massa ungar, men jag var ett väldigt känsligt barn och hade svårt att inte ta vuxnas tillsägelser personligt.

Och trots att jag nu har världens bästa tränare, känner mig hyfsat säker på vad jag gör, samt tar privatlektioner på ett stall där det aldrig är några andra människor samtidigt som mig, så får jag ända tvinga mig själv att gå dit. Varje vecka överväger jag att ringa och sjukanmäla mig, för det hade varit så mycket lättare. Men istället tar jag mig i kragen och åker till stallet efter jobbet.

Och varje vecka när jag kör hem igen är jag helt lycklig. Min tränare är verkligen helt grym, och hon driver mig till att göra sånt jag inte trodde att jag var redo för. (Igår fick jag till exempel hoppa. Hoppa! Riktiga hinder! Det var det roligaste jag gjort på länge.)

Sen efter att ha tillbringat knappt två timmar i stallet får jag ta hojen hem, på en helt tom motorväg som går parallellt med Stilla Havet, medan solen har börjat gå ner och det är helt magiskt ljus ute. Det är det bästa jag gör på hela veckan. Where the magic happens.

Om min hjärna bara kunde fatta detta, och den där envisa ångestklumpen jag har i magen hela dagen varje onsdag kunde försvinna, så skulle allt vara så mycket trevligare.

reiki

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Punk Rock Bowling-peppen!

Ni som har hängt med här ett tag vet hur mycket jag älskar festivalen Punk Rock Bowling i Las Vegas och hur mycket jag längtar efter den varje år. Det här året har jag dock knappt hunnit bli peppad för att det har varit så mycket annat, och jag insåg just att Punk Rock Bowling är den här helgen! [insert glad emoji med armarna uppsträckta]

Det blir mitt sjunde år i rad (!) på PRB, men det här blir första gången jag 1) bara åker två nätter istället för fyra eller fem, och 2) tar med mig en kille istället för att åka med mitt standard-tjejgäng. Det är så man vet att man har träffat THE ONE, va? Man vill ta med honom på Punk Rock Bowling?

Att vi bara åker två nätter är för övrigt för att vi sticker till Mexico och åker motorcykel nästan direkt efter att vi har kommit hem från Vegas. Det blir lite stressigt detta, men så värt!

Tänkte i alla fall bjussa på en liten bildspecial, om inte annat för att dra upp peppen en smula för mig själv. Så här kommer ett foto från varje år av Punk Rock Bowling, 2009-2014:

2009:

2009

2010:2010

2011:2011-3

2012:2012

2013:2013-2

2014:2014

2015:

Stay tuned!

 

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Spontan punkutflykt till Tijuana

Igår fick jag via Facebook reda på att ett av mina absoluta favoritband, Leftöver Crack, skulle spela samma kväll i Tijuana, Mexico, och att några av mina gamla punkkompisar hade tänkt dra dit. Så jag bestämde mig lite i sista sekunden för att haka på. Lite spontana äventyr på en torsdagkväll kan man ju inte tacka nej till.

tj1

Så vi packade in oss ett helt gäng peppade personer i en minivan och körde ner till gränsen. Där parkerade vi på den amerikanska sidan och promenerade över till Tijuana, för att slippa sitta i timlånga bilköer. Det regnade i San Diego, men i Tijuana tittade solen fram, märkligt nog.

tj2

Vi stannade för tacos y cervezas sådär som man gör när man är i Mexiko. Restaurangen hade en katt som ville smaka. Sen gick vi och tog en öl på ett annat ställe och där satt Leftöver Crack som tydligen hade samma idé. Min kompis Freddie känner dem så han och jag fick komma in på gästlistan, score!

Sen började spelningen och det var sjukt bra i vanlig ordning. Nu har jag sett Leftöver Crack spela i 4 olika länder (USA, Mexico, Tyskland och Storbritannien) i 6 olika städer (San Diego, Las Vegas, Santa Ana, Tijuana, Berlin och London), inte så himla illa ändå!

tj3

Sen ville jag åka hem eftersom jag skulle upp och jobba nästa morgon, men det ville ingen annan. Så vi gick till en helt tom dansklubb på Avenida Revolución och hade efterfest och kom inte hem förrän klockan 2 på natten. Det var lite jobbigt att kliva upp i morse, kan man kanske säga. Tur att det är fredag.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Vuxna män(niskor) som beter sig som barn

Läser Marias inlägg (här och här) om hennes man som inte städar/plockar upp efter sig samt allt medhåll i kommentarerna och blir chockad. Är det så att typ alla kvinnor som lever i ett förhållande med en man får agera hushållerskor/projektledare för att någonting över huvud taget ska bli gjort? Jag undrar vad det är för fel på alla dessa vuxna män som inte kan ta lite jävla ansvar för att hushållet inte faller ihop och att deras sambos inte får psykbryt.

Och så tänker jag på min kille som har det renaste hemmet jag någonsin sett, som aldrig lämnar disk odiskad över natten, som tvättar sängkläderna varje vecka, och som dammsuger så fort det ligger lite damm i hörnen.

Och så inser jag att jag är mannen i det här förhållandet.

Jag har inga problem med att det är lite skitigt hemma. För mig är städning en sån sisyfos-syssla; det känns som slöseri med tid och energi eftersom det bara kommer bli skitigt igen. Och jag undviker helst att diska innan diskhon är så full att jag inte har något annat val.

Men jag bor än så länge själv. Det drabbar ingen oskyldig om jag inte diskar på en vecka eller väntar en dag med att torka upp suspekta fläckar från golvet.

Men vi kommer att bo tillsammans snart, och jag tänker att då får jag väl liksom bara skärpa mig. Inte en chans att jag skulle låta min kille må dåligt över att min lathet. Det borde väl inte vara så svårt? Vi är ju trots allt vuxna människor.

ninjadirt
Huvudanledningen till att mitt hem är skitigt ^^

  • Facebook
  • Twitter
  • email