Ett nytt hem

Livet, hörrni. Så himla magiskt ibland.

Jag följer en massa djurhem på Facebook, och så gott som varje dag är mitt feed fullt av bilder på hemlösa hundar och katter som letar efter nya furever homes i San Diego. I vanliga fall scrollar jag bara förbi–annars finns risken att jag adopterar varenda en, och det har jag varken plats, tid, pengar eller hjärterum till.

Men igår var det en bild som fastnade. Coco, en 10-årig fårhund- och boxermix, hade blivit övergiven av sina ägare och hittades vandrande runt på gatorna för över en månad sen. Som en äldre dam som förmodligen tillbringat hela sitt långa liv som en del av en familj var det extra svårt att behöva sitta hela dagarna i en bur i ett rum fullt av andra hundar, på ett hem där det går 12 anställda på 200 hundar och ingen har tid att ge den kärlek och omsorg som varje hund behöver.

I Cocos beskrivning stod det att hon grät och skakade i hela kroppen varje gång hon blev instängd i buren på hundhemmet. Och eftersom alla vill adoptera gulliga små valpar och inte äldre gråhåriga tanter (vilket förmodligen är anledningen till att hon blev övergiven av sina tidigare ägare) så såg det mörkt ut för henne.

Den här beskrivningen gick rakt in i hjärtat på mig. Jag kunde liksom inte sluta tänka på stackars Coco alldeles ensam och rädd i den där buren. Så jag visade hennes bilder för min kille, och vi insåg båda två att vi inte hade mycket val.

Så idag åkte vi ner till hundhemmet för att hälsa på Coco. Det var egentligen bara tänkt som en artighetsvisit, men hon visade sig vara den snällaste, lugnaste och keligaste 40-kiloshunden någonsin, och helt plötsligt hade vi adopterat henne.

cocohome

Hon får bo hos Paul för tillfället, eftersom vi inte bor tillsammans ännu (vilket dock mest är av logistiska skäl, som förhoppningsvis löser sig snart) och eftersom vi inte är helt säkra på hur varken hunden eller mina katter kommer att reagera på varandra. Men jag tänker att det nog går att lära även gamla hundar att sitta, så att säga.

Nu ligger hon på en filt i vardagsrummet och snarkar högt. Det har nog varit en ganska lång dag för den här stackars tjejen.

cocohome4

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Köper mig fri

Det är få av livens måsten som ger mig så mycket ångest som att städa. Jag HATAR det verkligen, vilket medför att jag städar kanske två gånger om året. På riktigt alltså. Jag kanske slentriandammsuger eller håller någorlunda rent på köksbänken och toaletten lite oftare än så, men storstädning av hela huset sker i princip aldrig. A clean house is a sign of a wasted life brukar jag hävda är mitt livsmotto, och jag har verkligen hellre lite damm i hörnen än slösar min värdefulla tid och energi på att städa.

Men samtidigt är jag en vuxen människa med i övrigt fungerande personlig hygien och socialt liv, och jag inser att det egentligen inte är helt okej att inte städa hemma. De senaste nio månaderna har jag haft en ursäkt i och med att min stukade handled gör det om möjligt ännu mer smärtsamt att skura, skrubba och torka, men eftersom handleden inte verkar bli bättre anytime soon så har jag fått lov att hitta på en plan B.

Så nu har jag anlitat en städfirma. De kommer för första gången på söndag, och beroende på hur pass bra jobb de gör kan jag mycket väl tänka mig att göra det till ett återkommande inslag i vardagen. Jag har råd, men även om jag inte hade det så skulle jag hellre skaffa ett extrajobb för att kunna finansiera städhjälp än att att städa själv. Såatteh, på den nivån är det.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Den första bilden tagen med min nya kamera

DSC_0017

Det här med att fotografera är ju tydligen inte så svårt, i alla fall inte när man har ett hus fullt av exceptionellt fotogeniska katter.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Män som hatar människor

Egentligen skulle jag mest vilja lägga upp bilder på vad jag gjorde i helgen och vad jag äter till middag och sånt, men jag har svårt att blogga opolitiskt just nu. Jag tror att det beror på att jag inte har några svenska vänner eller någon som följer svensk politik att diskutera saker med här, och istället tillbringar alldeles för mycket tid med att läsa artiklar och debatter angående den politiska situationen i Sverige just nu. Ni vet, att Svea rike håller på att förvandlas till Tredje riket och allt det där.

Precis som alla andra läste jag Niklas Orrenius reportage i DN i helgen, och även om SD-politiker som uttrycker rasistiska åsikter inte är nytt eller förvånande på något sätt så är det ändå så sjukt obehagligt när det är partiledningen som gör det. Känns det inte lite som att så fort Jimmie Åkesson gick på sjukskrivning så föll hela SD:s Dressman-ridå och alla började visa sina rätta ansikten?

I alla fall. Oavsett vad man tycker om Aftonbladet och kvällstidningsjournalistik i allmänhet så tycker jag att den här intervjun med Björn Söder är väldigt rolig. Eller, ”rolig”. Det är ju egentligen helt sanslöst att en sådan människohatare får vara riksdagens andre vice talman.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

In other news…

…så har jag köpt en ny kamera, min första någonsin som är en riktig DSLR med utbytbar lins och hela köret. Nu ska jag bara lära mig att använda den också (hittills har alla foton blivit helt suddiga) och sen kanske det blir lite mer bilder i den här bloggen igen.

Och så har jag färgat håret. Från blont till en svart-till-blond ombre. Ganska nöjd. Det kan ni också få se bild på när kameran och jag har blivit lite bättre på att samarbeta.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Att slippa lindrigt undan

Jag vet inte hur pass stor spridning detta har haft i Sverige, men i USA just nu diskuteras det väldigt mycket rasfrågor under hashtaggarna #crimingwhilewhite och #alivewhileblack. Det startade som en reaktion på speciellt tre väldigt uppmärksammade händelser de senaste månaderna där vita poliser har skjutit eller på annat sätt dödat svarta män/pojkar: Michael Brown, Eric Garner, och Tamir Rice (som bara var 12 år), och sedan sluppit undan åtal och andra lämpliga konsekvenser.

Mitt bidrag till #crimingwhilewhite (även om jag till hundra procent håller med den här Jezebel-artikeln om att det är en hashtag som bidrar till att skifta fokus från svarta människors problem till vita människors privilegier—därmed inte sagt att dessa inte också bör uppmärksammas och problematiseras, om än i EN ANNAN DISKUSSION. Se disclaimer nedan*) är följande:

Igår var jag och min motorcykel på väg hem från en helg i Palm Springs, och mot slutet på den dryga 20 mil långa resan kan jag möjligen har gasat på lite väl ordentligt för att jag var trött och bara ville komma hem. Ungefär 3 kilometer hemifrån blev jag då stoppad av en motorcykelpolis, som hävdade att jag körde 146 kilometer i timmen på en 110-väg (kan varken bekräfta eller dementera detta).

Polisen hade dock förståelse för att jag bara försökte ta mig hem efter en så pass lång resa och lät mig slippa undan utan varken böter eller varning, och dessutom utan att ha kollat så att jag hade registreringsbevis och försäkring. Det enda han sa var något i stil med: ”Försök hålla koll på hastighetsmätaren i fortsättningen”.

Och missförstå mig inte, jag är extremt tacksam för att ha sluppit undan en förmodligen mycket dyr hastighetsböter, och polisen i fråga var väldigt trevlig. Men ju mer jag har tänkt på det, desto mer övertygad har jag blivit om att jag absolut inte hade sluppit så lätt undan om jag inte hade varit en vithyad tjej. Hade jag till exempel varit en svart man hade polisen säkert bara tagit upp sitt tjänstevapen och skjutit mig på fläcken. Det verkar lite vara så den amerikanska polisen opererar numera.

 

*Jag tycker alltså att det är superviktigt att prata om white privililege även utifrån ett vitt perspektiv, men inte på bekostnad av att prata om svarta människors verklighet utifrån ett svart perspektiv. Det blir lite som när man försöker prata om saker som främst drabbar kvinnor, till exempel våldtäkt, och det alltid ska komma några jäkla snubbar och bara ”men viiiii dåååååå?”. Dessa snubbar uppmanas ofta att starta en egen blogg eller rörelse för att uttrycka sina åsikter istället för att åka snålskjuts på diskussioner rörande kvinnors problem. Så det gör jag nu, använder min egen blogg som forum istället för att hijacka Twitter-diskussionen. Slut på disclaimer.

 

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Det är dags nu

Det är läskigt, det här, att sitta här på andra sidan Atlanten och på avstånd se hur ett gäng vildar håller på att förvandla ens hemland till en nynazistisk cirkus. Det är läskigt eftersom det faktiskt finns ett historiskt facit på vad som händer om man ger främlingsfientliga partier politisk makt. 30-talets Tyskland, någon?

För en dryg vecka sen läste jag en artikel av Lena Sundström, en förkortad version av det tal hon höll när hon tog emot Torgny Segerstedts frihetspenna, och som jag inte har kunnat sluta tänka på.

Det handlar om precis det som håller på att hända i Sverige just nu, där en högljudd minoritet tillåts styra debatten, medan den tysta massan ser på och accepterar och låter dem hållas.

Lena Sundström skriver:

Problemet är förstås att man inte har en aning. Om man skulle ha varit hon, grannen, som vägrade hänga ut nazistflaggan genom fönstret. Eller den som gömde judar på en vind. Kanske hade man valt fel. Kanske hade man inte valt alls.

Kanske hade man varit den tysta massan som heilade för att det var det enklaste att göra. Sydstatsgrannen som såg åt ett annat håll när grannens hus brändes ner. För efteråt är det som sagt lätt. Att veta vad som är rätt.

Det är samtiden som är utmaningen.

Och:

Ibland intalar vi oss att det handlar om att vi måste riskera våra liv, detta att stå upp mot rasism och nazism och förtryck. Trots att det lika ofta handlar om vår rädsla för att det skall bli tyst i kafferummet när vi kliver in.

Rädslan för att hamna utanför den sociala gemenskapen.

I USA har det politiska klimatet under den senaste veckan präglats av upplopp och protester i hela landet, efter att den polis som i augusti sköt ihjäl en obeväpnad tonåring i Ferguson, Missouri, slapp undan åtal. Och även om jag inte nödvändigtvis förespråkar att gå ut och vandalisera och bränna ner halva städer så tror jag absolut att det är viktigt att folk reagerar. Inte tar vilken skit som helst.

Ferguson är ingen direkt parallell till situationen till Sverige just nu, men det är samma underliggande mentalitet som är problemet i båda fallen: vi mot dem.

Och upplopp är kanske inte lösningen på problemet. Men problemet existerar, och inget kommer ändras om folk står tysta och tittar på.

Lena Sundström skriver:

[…] jag behöver påminna mig själv om att det är lätt att vara antirasist i vissa tider, men desto viktigare att vara det när det är svårt. Att det är då det blir intressant på riktigt. När man får en dumstrut på huvudet för att man säger exakt samma saker som man sa för några år sedan.

Och jag tror att det är dags nu. Att säga ifrån på riktigt. Att Sverige reser sig mot nynazisterna, gör en Ferguson. För idag vet vi, för att citera Lena Sundström, att ”’judeproblemet’ i själva verket var ett ’nazistproblem’.”

 

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Laser vision

Ända fram tills jag var i 18-årsåldern levde jag med illusionen att jag hade bra syn. Sen provade jag en kompis glasögon lite på skämt och en helt ny värld uppenbarade sig—jag såg plötsligt saker på avstånd som tidigare hade varit helt suddiga. Och när jag gick och gjorde en synundersökning för att få ta körkort och optikern påpekade att jag inte under några som helst omständigheter borde köra bil utan glasögon insåg jag att jag kanske inte hade så bra syn som jag hade trott.

Fast forward till idag och jag har nu använt kontaktlinser nästan dagligen i 10 år, och börjar bli rejält trött på det. Jag har ganska länge lekt med tanken på att åtgärda mitt synfel (närsynthet + astigmatism) med Lasik, men har aldrig kommit mig för det. Kanske inte minst för att laserbehandling för ögonen är ganska dyrt.

Men förra veckan bokade jag i alla fall tid för en kostnadsfri undersökning för att avgöra om jag ens var en kandidat för Lasik, vilket det visade sig att jag var, och mitt i alltihop råkade jag slå till och boka tid för själva behandlingen. Så om mindre än tre veckor (!) ser jag förhoppningsvis bra igen utan linser.

Bra grejer med detta:
+ Att inte behöva hålla på med linser och linsvätska, att slippa gå på årliga synundersökningar, att vakna på morgonen och kunna SE (!!!). Livskvalitetsfaktor: 1000.
+ Att ögonläkaren som ska göra själva ingreppet tydligen är ganska känd efter att ha utfört Lasik på ett gäng kändisar, inklusive skateboardlegenden Tony Hawk. Coolhetsfaktor: 1000.
+ Att själva ingreppet sker på en fredag kväll, med återbesök på lördagen och vilodag på söndagen, och att jag sen kan gå tillbaka till jobbet på måndagen. Sjukdagar: 0.

Sämre grejer med detta:
– Att jag inte får använda linser på två veckor innan ingreppet, så jag var tvungen att beställa ett par glasögon. Har inte haft glasögon på typ 10 år, så det är ju lite surt att köpa ett par som bara kommer användas i två veckor. Dock att jag beställde dem från en webbsajt som heter 39DollarGlasses.com och säljer vad de heter, så jag blev i alla fall inte ruinerad på kuppen.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Thanksgivinghelgen

Vi har precis haft långhelg här i USA pga Thanksgiving. Nu kunde jag visserligen inte bry mig mindre om själva högtiden, men klagar dock inte på att vara ledig i fyra dagar. Det var dessutom strålande sol och dryga 30 grader nästan hela helgen, vilket är ganska unheard of i slutet på november till och med i södra Kalifornien. Men det har varit ett sånt år, det varmaste sen jag flyttade hit, med helt sjuka temperaturer och värmeböljor långt inpå senhösten.

Nu verkar det svalna av lite, och det ska tydligen regna (!) i veckan. Så får leva lite på helgen som gick, då vi bland annat åkte motorcykel i bergen samt satt på stranden och drack Corona och tittade på solnedgången med min killes släkt.

Pauls lillebror tog det här kortet på oss. Så fint att ha träffat någon som gillar att göra exakt samma saker som jag. Partner in crime.

sunset

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Winner winner Thanksgiving dinner

Får man skryta lite? Jamen det får man väl, vad ska man annars ha en blogg till?

Idag hade vi en cook-off på jobbet, där alla som ville fick laga en maträtt och ta med sig till vår Thanksgiving-lunch på kontoret. Sen fick alla rösta på en favorit, plus att vår matkritiker (som är ganska känd, i alla fall i San Diego, och har ett eget tv-program) kom in på redaktionen som hedersgäst och fick välja en egen vinnare.

Jag gjorde en höstig sallad med ugnsrostade grönsaker och apelsin-kanel-och sirapsdressing som jag blev väldigt nöjd med. Det kan till och med ha varit bland det godaste jag någonsin har lagat. Och så vann jag! I matkritikerns kategori!

Är väldigt nöjd över att ha lyckats imponera på någon som faktiskt försörjer sig på att äta och skriva om andra personers mat. Och så himla kul att vinna grejer! (Den här gången: ett presentkort på restaurang värt $100.) Innan jag började jobba här hade jag typ aldrig vunnit något. Nu tror jag att mina kollegor kanske hatar mig lite eftersom jag vann både detta och Halloween-tävlingen. Men oh well. Haters gonna hate.

Den här dagen började ganska kasst med galningar och poliser, men sen blev det helt klart bättre.

Slut på skryt.

thanksgivingfeast

(Lunch-aftermath. Bild snodd från San Diego Magazines Instagram.)

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Ett bryskt uppvaknande

Jag har haft en ganska intressant morgon. Ungefär klockan 5:15 vaknade jag av att det knackade på dörren. Jag var sömndrucken och hade inga kontaktlinser i, plus att det var mörkt och regnade ute, så när jag kollade ut genom titthålet i dörren såg jag ingenting. Men personen knackade igen, så jag frågade vem det var och fick något ohörbart till svar. En kvinnoröst var det i alla fall.

Jag var säker på att det inte var någon jag kände, så utan att öppna dörren sa jag åt henne att sluta knacka och sticka därifrån. Då började personen bli aggressiv och banka så hårt på dörren att jag trodde att den skulle gå sönder. Så jag ropade att jag skulle ringa polisen om hon inte slutade, men hon fortsatte banka. Så jag ringde 911. Första gången jag någonsin har behövt ringa larmcentralen.

Jag bor i det mittersta huset i en länga på tre hus. Medan jag väntade på polisen blev bankandet så illa att grannarna i husen på båda sidorna om mitt vaknade och kom ut och började prata med kvinnan utanför min dörr. De frågade vad hon höll på med, och hon svarade något i stil med ”She’s not opening the door!” men när min granne frågade vem hon trodde bodde här egentligen hade hon inget svar. Så efter en stund försvann hon ut i gränden, efter att först ha sparkat omkull min grannes grill.

Kanske 10 minuter senare dök polisen upp. De pratade med min granne först, eftersom hon faktiskt hade varit ute och pratat med och sett den här kvinnan. Jag hade noll signalement och var nog inte till så mycket hjälp. Poliserna sa i alla fall att de hade hittat en bil på gatan med dörren öppen, och att de skulle undersöka saken vidare.

Sen gick de. Vid det laget var klockan 6 på morgonen så det var liksom ingen idé att gå och lägga sig igen. Så jag duschade, åt frukost och gick till jobbet. Och här sitter jag nu och undrar vad fasen det var som hände egentligen.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Tandläkarskräck vs tandläkarglädje

Nu ska jag berätta något som jag skäms över. Jag har inte varit hos tandläkaren på 6 år. (!!!)

Grejen är att det är så sjukt dyrt att gå till tandläkaren i USA om man inte har försäkring, och det hade jag inte förrän fram tills för ungefär ett år sen. Då fick jag sjukförsäkring genom mitt gamla jobb, och började genast leta efter en lämplig tandläkare.

Problemet var bara att alla tandläkare som accepterade min försäkring hade helt horribla recensioner på Yelp.* Alltså, verkligen så fruktansvärda att jag hellre sitter hemma och låter mina tänder ruttna än utsätter mig för den sortens behandling folk rapporterade om. Den överlägset bästa recensionen av någon av alla tandläkare på min lista jämförde upplevelsen med en medeltida tortyrkammare, så ni kan ju tänka er hur de dåliga recensionerna såg ut.

Nu har jag som bekant ett nytt jobb, och med det fick jag en ny försäkring. Och döm om min förvåning när alla tandläkare jag har kollat upp hittills har idel fyr- och femstjärniga recensioner. Det tog mig mindre än fem minuter att hitta en tandläkare två kvarter från mitt hus som har så uteslutande bra recensioner att jag redan känner att jag vill vara kompis med den här snubben.

Sist jag var hos tandläkaren hade jag aldrig haft ett hål, eller några andra problem heller, förutom att mina tänder är lite sneda. Vi får se hur det går den här gången. Men jag behöver i alla fall förhoppningsvis inte oroa mig för att hamna i en medeltida tortyrkammare.

——————————-

*Jag vet inte om folk använder Yelp i Sverige? Det är i vilket fall som helst en recensionssajt där vem som helst kan lägga upp en recension om i princip vad som helst—allt från restauranger till nagelsalonger till bilmekaniker till läkare.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Verklighetens Saul Goodman, fortsättningen

Ni kanske kommer ihåg att jag för ett drygt halvår sen fick en trafikböter, och att jag anlitade en advokat av tveksam moral för att ta hand om den åt mig. Sen glömde jag lite bort hela den grejen, tills häromdagen när jag fick ett brev från advokaten med den slutgiltiga domen.

Det visade sig att Mr. Ticket hade lyckats omvandla min böter från en moving violation till en non-moving violation, vilket innebär att jag inte får något prick i registret! Plus att han fick ner bötessumman från $500 till $239! Känns ju ändå som en ganska stor WIN. Speciellt eftersom det bara kostade mig $99.

Rolig grej dock, och ganska talande för vilken sorts advokat jag anlitade, är att mitt i högen med officiella papper från rätten som de skickade mig har de häftat fast en lapp för att få mig att följa advokatfirman på Instagram och Facebook. Haha, känns ju seriöst.

mrticket

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Att köpa eller inte köpa

Jag och min kille har som gemensamt helgintresse att gå på husvisningar, trots att vi inte har några direkta planer på att flytta eller köpa hus. Jag ÄLSKAR att titta på hus och se hur folk bor, och se hur hus man har sett utifrån ser ut på insidan, och på helgerna brukar det vara öppna hus lite överallt. Så vi brukar helt enkelt promenera runt i North Park, där vi bor, och kliva in på alla öppna hus vi hittar.

Igår upptäckte vi att ett av våra favorithus i hela North Park plötsligt var till salu, så vi kunde såklart inte låta bli att gå in och titta.

Och alltså. Det var kanske det finaste någonsin. Ganska mycket över vår prisklass om vi nu hade varit i köptagen, men ändå. Det perfekta huset.

Jag har egentligen aldrig sett mig själv som husägare—bara en sån sak som att jag har flyttat 9 gånger på 6 år talar liksom emot det rimliga i att köpa en bostad som man sen förväntas bo i typ för alltid. Men på senaste tiden har jag börjat tänka om. Om inte annat är det en vettig investering, och om jag köper inom de närmaste 7 åren eller så bör jag ha ett lån som är avbetalat lagom till att jag pensionerar mig, vilket innebär gratis hyra på äldre dagar. (Liten instickare här: jag fick nyligen veta att man inte behöver ammortera bostadslån i Sverige!? Är fortfarande i lite chock över detta.) Dessutom känns det så himla dumt att betala en massa hyra varje månad som antagligen går till att betala av hyresvärdens bostadslån, när jag kunde lägga de pengarna på att betala av mitt eget.

Det är väl inte riktigt aktuellt att gå och köpa hus just nu. Men om några år, kanske. Varken jag eller min kille vill ha barn, så vi tänker lite att den här DINK-livsstilen (Dual income, no kids) borde löna sig i framtiden. Fram tills dess fortsätter vi att gå på visningar och drömma om att en dag ha råd med något som det vi var och tittade på igår:

cooperst

cooperst2

cooperst3

cooperst4

Bilder lånade från Zillow.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Fullt påklädd i Easyriders

Ni vet Easyriders? Motorcykelmagasinet som har funnits sen 70-talet och kanske mest är känt för sina närmast porrliknande bilder på nakna brudar på motorcyklar? Jag upptäckte häromdagen att jag är med i senaste numret. Fullt påklädd dock. Och dessutom klippte de bort min motorcykel ur bilden, men det känns ju egentligen ganska logiskt. Hur skulle det se ut egentligen om Easyriders började publicera bilder på tjejer som faktiskt KÖR SIN EGEN motorcykel, inte bara sitter inoljade och topless på någon annans.

Jaja. End of rant. Här är bilden.

easyriders

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Bättre än att vara blind

Min katt Turtle och jag har en speciell relation. Hon är ganska neurotisk och skygg och rädd för allt och alla. Utom mig. Varje morgon när hon hör min väckarklocka kommer Turtle upp i min säng för att bli kliad på huvudet. Så jag lyfter på täcket och hon kryper in och lägger sig bredvid mig alldeles nära och spinner så högt att det låter som att ett flygplan håller på att landa i sängen. Det är en fin liten stund och jag kan absolut tänka mig värre sätt att börja dagen på.

Förutom igår. Vi hade vår lilla gosstund som vanligt på morgonen när hon helt plötsligt klöste mig hårt i ansiktet. Jag tror att hon egentligen bara sträckte på sig och mitt ansikte råkade vara ivägen, men man vet inte så noga med katter. Nu har jag i alla fall ett flera centimeter långt klösmärke som går diagonalt precis under vänsterögat, och som med all säkerhet kommer att lämna ett ärr.

Det är väl ändå att föredra över att vara blind på ena ögat, vilket nog lätt hade kunnat hända om kattskrället hade bestämt sig för att sträcka på sig ungefär tre centimeter högre upp. Lite väl mycket action innan klockan 7 på morgonen för min smak.

turtle

  • Facebook
  • Twitter
  • email

V.I.P.

Så himla konstig grej. Nu när jag jobbar för en tidning, och dessutom bloggar för den med jämna mellanrum, så får jag plötsligt en massa mail från PR-personer och festfixare som vill bjuda in mig (i egenskap av influencer) till sina event.

Nu är jag inte så mycket för minglande, men lite då och då dyker det upp grejer som verkar kul. Häromveckan stod jag till exempel på listan när Top Shop öppnade sin första San Diego-butik och ställde till med party, och för ytterligare några veckor sen tog jag med mig min karl och hans mamma på en fest med 60-talstema på San Diego Museum of Art.

Det bör kanske tilläggas att jag inte gick på Top Shop-partyt eftersom jag kände mig lat och min soffa kändes betydligt mer lockande. Men det är ändå lite knäppt att jag numera blir bjuden på såna här tillställningar. Måste vara såhär det känns att vara storbloggare.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Den där jäkla handleden igen

Inser att jag nästan bara tar mig tid att blogga när jag har något trevligt att berätta. Så vi kan ju väga upp det lite med att prata om något betydligt mer negativt.

Ni kanske minns att jag var med om en motorcykelolycka i mars. Trots att jag blev påkörd av en bil på motorvägen mitt i rusningstrafiken kom jag ganska lindrigt undan med ”bara” en stukad handled. Problemet är bara att det har gått snart åtta månader sen olyckan, och handleden är fortfarande inte läkt. Alls. Skulle snarare vilja påstå att det har blivit värre, eftersom smärtan har spritt sig från handleden till hela underarmen och handen.

Hittills har jag gått hos tre olika sjukgymnaster och två läkare varav en specialist. Jag har även provat allt från stödbandage till compression gloves (vad det nu heter på svenska), samt ultraljud och olika sorters smärtstillande. Jag gick till och med och köpte en bil för att inte behöva köra så mycket motorcykel. MEN INGENTING HJÄLPER.

Jag var hos min husläkare igen idag, och nu har jag en ny remiss för både specialistvård och en neuropatisk undersökning. Min senaste sjukgymnast är nämligen övertygad om att smärtan är nervrelaterad.

Det är frustrerande att vara högerhänt och inte kunna använda sin högerhand utan att det gör ont. Och det är frustrerande att ingen verkar ha några svar eller lösningar. En kollega, som antagligen menade väl, berättade dessutom just att han stukade sin handled i ett fall för tolv år sen och att han fortfarande har ont. Kul.

Det är i alla fall lite tur att personen som körde på mig hade försäkring. Så även om jag har lagt ut en hel massa pengar på sjukvård de senaste månaderna så kommer jag att få tillbaka dem, plus ett skadestånd.

Jag skulle dock välja en frisk handled över en massa pengar alla dagar i veckan.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Liten slutet-på-oktobersammanfattning

Åh, jag har så mycket jag vill blogga om, och egentligen har jag just nu ganska gott om tid att blogga också. Problemet är bara att jag inte har en laptop. Jag har en stationär dator inne på mitt hemmakontor, men där vill jag inte sitta när jag kommer hem från jobbet. Jag vill sitta i soffan i vardagsrummet med en dator och kanske en katt eller två i knät och ha min kille bredvid och How I Met Your Mother på Netflix på TV:n medan jag skriver. Så om jag köper en laptop igen någon dag kanske det blir mer bloggande av här.

Under tiden kan jag i alla fall dela med mig av två bra grejer från förra veckan eftersom jag sitter på jobbet just nu och inte på hemmakontoret.

Bra grej 1 är att jag fyllde år i tisdags och hade en middag på kvällen på min favoritrestaurang. Jag hade bjudit in en massa bra personer men folk är i allmänhet ganska opålitliga så trots att 26 personer hade tackat ja så reserverade jag bara bord för 19. Sen dök det ändå upp 23 pers och restaurangpersonalen fick dra fram två till bord och jag kände mig himla glad och rörd och tacksam över att ha så många bra personer i mitt liv. Blev även firad på jobbet med croissanter och frukt. Mina favoriter!

bday

Bra grej 2 är att det tre dagar efter min födelsedag var Halloween. Gillar att mina två favoritdagar på hela året äger rum under samma vecka, det gör liksom att peppen blir dubbelt så stor. Jag är dock världens sämsta på att komma på vad jag ska klä ut mig till, så jag baserar alltid min utklädnad på vilken frisyr jag har för tillfället. I år blev det därför Sandy från Grease. Vi hade en costume contest på jobbet och JAG VANN!

halloween

Jag som aldrig vinner något, nu har jag vunnit två grejer på bara några månader. Det går bra nu.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Födelsedag i Mexico

På tisdag fyller jag år. Min killes brorsa, som sen ett par månader tillbaka dejtar en av mina bästa vänner, fyller år en dag innan mig, och i helgen åker vi – alla fyra – till Mexiko för att fira. Vi har bokat rum på mitt favorithotell i Rosarito, precis vid kusten med balkong mot stranden. De har en infinity pool som jag planerar att tillbringa större delen av tiden vid och/eller i. Det här fotot tog jag sist jag bodde där:
lasrocas

Eftersom jag fyller år tre dagar innan Halloween har mina födelsedagar under ganska många år varit kombinerade med Halloweenfirande, men i år försöker jag köra på en helt Halloweenfri födelsedag. Så, Mexiko i helgen och en middag med vänner på faktiska födelsedagen. Jag tycker att jag förtjänar en dag om året (eller några stycken) som handlar bara om mig. Oavsett hur mycket jag faktiskt älskar Halloween.

  • Facebook
  • Twitter
  • email