Om det var någon som undrade över mitt nya jobb

Det här med att jag numera jobbar på en tidningsredaktion, 7 minuter hemifrån, på 11:e våningen i en skyskrapa i Downtown, i ett kontor med utsikt över havet – kan vi prata om det? Jag trivs så himla bra. Dels är jag fortfarande helt fascinerad över att ha hittat ett jobb som passar mig så perfekt, och över att jag faktiskt FICK jobbet, och dels känner jag nu, efter ungefär tre veckor, att jag börjar komma in i det på riktigt.

Det är mycket att göra. Så mycket att jag hittills inte har hunnit ta en enda lunchrast samt jobbar över nästan varje dag. Men det vägs upp av ständiga minifester på kontoret och AW, och av att personen jag delar kontor med har ungefär exakt samma musiksmak som jag. Så vi sitter och lyssnar på punk och hardcore hela dagarna.

Den här veckan är det deadline för nästa nummer av tidningen. Det innebär att vi på fredag firar en gång till, med något som kallas TGIO – Thank God It’s Over. Fast eftersom jag jobbar med webbupplagan innebär TGIO egentligen det motsatta – så fort ett nytt nummer kommer ut är det nämligen min tur att få upp hela skiten på webben, och det tar sin lilla tid. Men kul är det! Ville bara säga det.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

America FTW

Varje år på fjärde juli (aka Independence Day) fylls mitt Instagram-feed av väldigt amerikanska bilder. Vi snackar star-spangled banners, örnar, motorcyklar, skjutvapen, Budweiser och BBQ. De flesta helt på fullaste allvar dessutom.

Det här året kom jag och Jess på den briljanta idén att ta den mest amerikanska bilden av alla. Vi kom på detta runt 11-tiden på förmiddagen, och 10 minuter senare hade vi fått ihop all rekvisita vi behövde. Det är rätt praktiskt ibland att typ alla amerikanska stereotyper stämmer, ber man nån om att få låna lite vapen så öppnar de liksom bara garderoben och drar ut ett par gevär. Åt helvete? Ja. Men praktiskt.

merica2

merica1

  • Facebook
  • Twitter
  • email

SAS och den fullkomligt idiotiska biljettprocessen

En liten sammanfattning för er som inte har hängt med: Jag ska till Sverige i sommar, två veckor i augusti är bokade sedan flera månader. Förra veckan var jag och skaffade ett nytt pass på Svenska Konsultatet i LA, eftersom mitt gamla pass hade gått ut. Det här var en ganska omständig process, som dock löste sig trots fullbokat konsulat och strul med att få rätt papper från Skatteverket.

Nu till nästa problem. Jag har bytt efternamn sen sist jag skaffade pass. Flygbiljetten är bokad under efternamnet på mitt gamla pass, så jag är alltså tvungen att ändra namn på biljetten för att matcha mitt nya pass. Förnamn, mellannamn, personnummer, födelseort, längd, och alla andra uppgifter på de båda passen och biljetten är identiska, eftersom det fortfarande är jag som ska åka – det handlar alltså bara om att ändra efternamnet. Och enligt SAS hemsida ska detta vara en hyfsat enkel sak att uppdatera. Man kan ju lätt föreställa sig att det här inte är första gången i världshistorien det händer att någon behöver byta namn på en flygbiljett.

Men den senaste veckan har både jag och min mamma (som bokade biljetten till att börja med, och därför har fått det ärofulla uppdraget att boka om den) ringt SAS flera gånger för att lösa detta, och fått olika besked varje gång. Den första personen jag pratade med sa först att det skulle kosta 500 kronor att byta namn. Sen ändrade hon sig till att det inte gick alls, eftersom jag flyger med andra flygbolag än SAS under delar av sträckan.

Min mamma ringde SAS igen någon dag senare och fick först veta att det går att ändra namn på biljetten, men att det skulle kosta 2500 kronor. Det samtalet bröts dock, och nästa person hon pratade med sa att det skulle kosta 5000 kronor.

Vi var väl inte direkt jätteglada över det beskedet, med tanke på att vi redan hade betalat 10 000 för biljetten. Men att bara avboka och boka nytt skulle inte heller gå eftersom vi då skulle förlora hela biljettpriset, det vill säga 10 000 kronor.

Nu verkar det senaste beskedet från SAS vara att den enda lösningen är att avboka biljetten och boka en ny, vilket alltså kommer kosta ytterligare 10 000 kronor. Jag kommer dock att bli tvungen att åka hem från Sverige två dagar tidigare än planerat, eftersom det inte finns några platser kvar på det planet jag redan är bokad på. Trots att jag alltså avbokar min biljett, vilket rent logiskt borde göra att det finns en plats ledig.

Några iakttagelser:

1. Det är extremt svårt att försöka fatta ett informerat beslut när ALLA man pratar med (på samma företag, no less) ger en olika besked.

2. Om vi litar på de senaste uppgifterna så kommer vi att förlora 10 000 kronor hur vi än gör.

3. SAS är kanske det enda flygbolaget som har gått ut i media och skrutit om hur enkelt de gör det att byta namn på biljetten. ”För oss spelar det ingen roll vem som åker”, säger Susanne Dahlberg, kommersiell chef på SAS. Detta är uppenbarligen en sanning med modifikation.

4. Och igen: det här är knappast första gången någon har behövt byta namn på en biljett. Säg att jag hade råkat stava mitt efternamn fel när jag bokade biljetten. Det hade i så fall också kostat mig 10 000 kronor.

5. Om vi nu accepterar att det enda sättet för mig att få komma till Sverige i början av augusti är att betala de 10 000 extra kronorna för att boka om biljetten, så är det fortfarande bortom mitt förstånd hur det inte bara går att boka om samma biljett jag redan har så att jag får exakt samma platser på exakt samma plan – eftersom dessa blir lediga så fort jag avbokar dem.

Det är 2014. Vi kan flyga till månen och bota dödligt sjuka människor och snart finns det förarlösa bilar också. Men det går alltså inte att logga in i ett datorsystem och ändra ett litet namn på en flygbiljett. Och ingen tycks riktigt kunna svara på varför.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Sorgligheter

Häromdagen började jag läsa John Greens The Fault in Our Stars och den är så himla fin och rolig och intelligent och jag gillar den, verkligen. Men nu har jag ungefär 50 sidor kvar och jag vet inte om jag kan fortsätta läsa. Det är för sorgligt. Har inte öppnat boken på två dagar nu för att jag inte orkar gråta mer.

Jag vet inte om det är något som har hänt på senare tid, men jag KAN inte hantera sorgliga saker. Filmer eller böcker där folk dör, eller där man anar att någon ska dö, eller riktiga personer som dör även om jag inte känner dem över huvud taget, jag vet inte, jag blir bara så obeskrivligt ledsen av det. Och jag är en ganska glad person i vanliga fall, så jag orkar inte hålla på att ägna mig åt självdestruktiva beteenden.

Så kan någon tala om för mig att de 50 sista sidorna i The Fault in Our Stars inte är lika sorgliga som jag misstänker att de är så att jag kan läsa ut den här himla boken? Det vore fint. Tack.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Blommor, champagne och frihet

I torsdags, ungefär 10 minuter efter att jag hade tackat ja till Det Perfekta Jobbet, gick jag in till högsta chefen och sa upp mig från mitt nuvarande jobb. Det är få känslor som är så tillfredsställande som att säga upp sig från ett jobb man inte riktigt trivs på. Friheten!

Och igår när jag kom hem från jobbet stod detta och väntade utanför dörren:

blommachampagne

Först blev jag lite orolig att det var min stalker som hade bestämt sig för att dyka upp igen, men det visade istället vara från en väldigt speciell person som tyckte att jag förtjänade blommor och champagne efter att ha landat mitt drömjobb. Hur fint!?

Sen att jag egentligen inte kan ha blommor hemma för att mina katter gillar att förstöra allt som är fint är en annan sak. Är ändå så himla rörd och glad och bara allmänt nöjd med livet just nu.

blommakatt

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Det perfekta jobbet

Jag har ganska länge känt ungefär såhär inför mitt jobb: meh. Inte så att jag ogillar det, men inte så att jag direkt gillar det speciellt mycket heller.

Så för en dryg vecka sen snubblade jag av en händelse över en jobbannons på nätet. San Diego Magazine sökte en ny webbredaktör. Jag läste annonsen, sen läste jag den igen för att försäkra mig om att jag inte hade läst fel första gången. Det var nämligen som att läsa en beskrivning av mitt eget CV. Ett journalistjobb och webbdesignjobb i ett, det absolut perfekta jobbet för mig med tanke på att jag är utbildad journalist och har jobbat som webbdesigner de senaste fem åren. Sen fick jag lite panik när jag insåg att annonsen hade legat uppe i nästan en vecka och att jag kanske var för sent ute. Men jag skrev i alla fall en ansökan och skickade in.

Två dagar senare fick jag komma in på en intervju och var så nervös att jag höll på att dö, och igår fick jag komma på ytterligare en intervju och idag ringde de och erbjöd mig jobbet. Jag börjar om mindre än två veckor.

Alltså!!!

Jag dricker knappt längre, men den här helgen är det fan jag som korkar upp champagnen.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Passproblemet löst!

Jag förstår att ni sitter som på nålar (eh) och väntar på en uppdatering om hur det har gått med mitt pass. Jag fick aldrig mitt personbevis på posten, men jag mailade Skatteverket som snällt nog erbjöd sig att faxa det direkt till konsulatet. Och idag hade jag min tid för passansökan på Svenska Kyrkan i Los Angeles, så jag fick åka tidigare från jobbet och köra de ca 20 milen till San Pedro i LA.

Väl framme var det fullt av väldigt blonda svenskar och så fick man gratis fika. Hela processen tog mindre än 15 minuter. En svensk präst kom fram till mig och sa “här sitter en tuff tjej” eftersom jag hade motorcykeljacka på mig, och damen som tog mitt passfoto påpekade säkert 10 gånger att jag såg precis ut som Katy Perry. Ha! och ha! Sen åkte jag hem igen.

Just det, höll på att glömma det bästa av allt: de hade Kexchoklad också.

kexchoklad

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Det glada landet i norr

Förra helgen hade jag och min motorcykel en plåtning, som ni nog får höra mer om senare. Fotografen kom ner från Orange County och vi hade bestämt att mötas halvvägs, hemma hos hans mamma som bor i Encinitas i norra San Diego.

Jag kom dit först, och insåg snabbt att mamman ifråga var ganska så snorrik. Hon visade mig runt i det enorma trevåningshuset precis vid havet, med ett stort trädäck som gick runt hela huset på havssidan, och jag kände mig extremt malplacerad. Hennes walk-in-closet var större än mitt vardagsrum, no joke. Andra trevliga grejer var ett gigantiskt badrum med jacuzzi, ett master bedroom med panoramafönster mot havet, ett gym, och en helt separat lägenhet på nedervåningen (med eget kök, badrum och tvättstuga) som hennes man använde som kontor. Vill inte ens spekulera i hur många miljoner dollar de betalade för det huset.

Men i alla fall. Jag satt och småpratade med mamman ett ganska bra tag innan hennes son dök upp, och konversationen gled in på Sverige. Jag sa att jag hade flyttat till Kalifornien för att vädret är för deprimerande i Stockholm. Då sa hon att de hade varit på semester i Stockholm och att alla verkade så himla glada där.

Det visade sig att de hade varit i Stockholm precis vid den här tiden på året, det vill säga när en massa fulla kids står och skriker sig hesa på studentflak över hela stan. Jag fick förklara att det inte är så under resten av året, och att anledningen till att de här ungdomarna är så glada är 1) för att de har just slutat skolan och 2) för att de är dyngraka, och att de inte på något sätt är representativa för resten av året/befolkningen. Tror jag förstörde hennes vision av det absurt glada landet i norr en smula. Men sån är den, verkligheten.

motoview
(Utsikt från gatan utanför huset)

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Passproblemet löst… eventuellt

Det här med att skaffa svenskt pass i USA alltså. Efter mycket om och men lyckades jag få en tid på en så kallad mobil passtation hos Svenska kyrkan i Los Angeles. De här passtationerna äger rum ett par gånger om året på olika ställen i landet och är oftast fullbokade flera månader i förväg. Jag hade tur och fick en tid via deras väntlista.

På tisdag nästa vecka måste jag alltså ta en halvdag på jobbet och köra de 20 milen till LA, ansöka om passet och sen köra hem igen. Hela kalaset går på närmare 2000 kronor, vilket jag misstänker är betydligt mer än om jag hade ansökt på plats i Sverige.

Enda problemet nu är att jag måste ha med mig ett svenskt personbevis. Jag skickade efter detta från Skatteverket för ett par veckor sen men har fortfarande inte fått det. Och det vore ju himla trist om min Sverigeresa i sommar gick i stöpet på grund av byråkratiska processer och långsam postgång.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Me me meme

memememe

Min livslånga (eller nåja, sen typ 2012 i alla fall) dröm om att bli ett meme har slagit in. En kompis hittade denna på Instagram, vet inte vem som har gjort den. Jag hade nog personligen formulerat budskapet lite annorlunda, men beggars can’t be choosers och så vidare. Stor dag, detta!

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Punksemester 2014

Det är mycket nu. Jobbar heltid på dagarna, kör frilansgig på kvällarna, försöker hinna med att typ umgås med vänner, träna, läsa böcker och äta mat mellan varven också. Plus att min handled fortfarande är stukad, så allt går långsammare än vanligt.

Med tanke på detta är det kanske inte så konstigt att jag inte har hunnit skriva de 100 obligatoriska peppblogginläggen inför Punk Rock Bowling som jag annars brukar göra så här års. Men nu i helgen bär det i alla fall av till Vegas igen, för mitt sjätte år på raken (!) på världens bästa punkfestival.

I år är jag extra peppad eftersom mina TVÅ favoritband i hela världen – Against Me! och Leftover Crack – spelar. På samma kväll, på samma scen, precis efter varandra. Det är tveksamt om jag överlever detta – har en känsla av att jag kanske eventuellt imploderar av all awesomeness. Men i så fall dör jag åtminstone lycklig.

PhotoGrid_1400598809317

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Verklighetens Saul Goodman

Att ta hand om trafikböter i USA kan vara en ganska invecklad process. Det går förstås att bara betala sin böter och glömma hela saken, men det är det nästan ingen som gör. Dels får man då en anmärkning i sitt driving record, och dels går det ofta att slippa undan utan att behöva betala någonting alls, och då känns det ju ganska ovärt att betala dyra pengar.

Får man en böter för att till exempel ha kört för fort eller kört mot rött ljus så blir man tilldelad ett datum för att infinna sig i rätten och försvara sig. Väljer man att bara betala sin böter (eller att gå i körskola – ett annat dyrt alternativ som dock gör att man slipper anmärkning) går det inte till rättegång, men de flesta jag känner väljer rätten. Hela systemet bygger nämligen på att polisen som gav en bötern dyker upp och ger sin version av saken. Om polisen inte dyker upp är det i princip bara att förklara sig själv icke skyldig och då har domaren inte mycket annat val än att avfärda bötern i brist på bevis.

Om polisen däremot dyker upp kan man i princip lika gärna erkänna sig skyldig (om man inte har bevis på motsatsen), men det är verkligen inte alla poliser som tycker att det är värt ansträngningen att gå till en rättegång för en fjuttig hastighetsböter. Så ofta är det värt chansningen.

Jag har själv aldrig fått annat än parkeringsböter och har alltid tyckt att det här bötessystemet är ganska fascinerance. Men för någon månad sen fick jag en böter i hyrbilen jag körde runt i då. Jag gjorde en högersväng på rött ljus, vilket är helt lagligt här, men kan eventuellt ha missat att göra ett fullt stopp innan jag svängde. Eventuellt. Och det kan eventuellt också ha skett vid typ den enda korsningen i San Diego County med en kamera. Jaja, sånt händer, ingen är perfekt.

Någon vecka senare stod jag vid samma korsning och tog ett par bilder, bara för att försäkra mig om att högersvängar på rött var tillåtna där, när en man kom fram och frågade om jag hade fått en böter. Det visade sig att hans fru hade fått exakt samma böter som jag bara några månader tidigare. Och så gav han mig numret till ”Mr. Ticket” – en advokat som helt hade fått hans fru frikänd.

Jag googlade Mr. Ticket, och det visade sig att hans kontor ligger bara några kvarter från mitt hus, så häromdagen tittade jag förbi där på väg hem från jobbet. Mr. Ticket heter egentligen Mitchell Mehdy, och har under de senaste 20 åren specialiserat sig på att få folks böter avfärdade eller beloppen rejält sänkta – för den ringa summan $99. Hans taktik, har jag förstått efter en del internetresearch, går ut på att skjuta upp rättegångsdatumet så långt fram i tiden det går, och så många gånger det är tillåtet, och sen hoppas på att polisen inte dyker upp. Och det funkar, i alla fall hyfsat ofta. Min böter är på nästan $500, så jag känner liksom att det är värt $99 bara för chansen att slippa undan. Och för att slippa gå till rätten själv.

Mr. Ticket’s kontor var något av en upplevelse i sig själv. Det var lite som att kliva in i en tidsmaskin och transporteras till ett advokatkontor på 80-talet. Träpaneler galore, och högar av kartonger med pappersfiler längs med alla väggar. I receptionen satt tre extremt snygga tjejer i 20-årsåldern, helt klart anställda för mer än bara en talang för att svara i telefon och göra kopior. Advokaten själv visade sig, inte helt otippat, vara en mycket slipad typ av tveksam moral – tänk Saul Goodman i Breaking Bad. Så fort jag klev in på hans kontor blev jag tilltalad som ”young lady” och överöst med komplimanger. Yuck. Men på nåt sätt känns det ändå som helt rätt person för jobbet. En ärlig, samvetsgrann advokat är säkert jättebra för andra typer av rättegångar – men när det handlar om att avfärda trafikböter genom att utnyttja varje kryphål i systemet kan jag inte tänka mig en bättre person än en riktig sliskig snubbe utan några som helst skrupler. Så vi får väl se hur det går.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Framförhållning: noll

En bra grej är att jag åker till Sverige i augusti, för första gången på tre år. Min syster ska bli mamma för andra gången, förhoppningsvis precis i tid tills jag kommer, och jag får tillbringa två sommarveckor med familj och vänner i Stockholm.

En dålig grej är att jag upptäckte häromdagen att mitt pass gick ut för ett år sen. Såatteh, det här kan ju bli intressant. Skönt att man helt uppenbarligen är en vuxen, ansvarsfull människa som klarar av att planera saker i förväg.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Staden i lågor

Det brinner i San Diego. De senaste dagarna har det varit 37 grader varmt, och i kombination med extrem torka och starka Santa Ana-vindar är brandrisken så hög att det inte går att undvika att något fattar eld och sprider sig. Igår var det en stor skogsbrand rakt österut från Solana Beach där jag jobbar, och området kring mitt jobb var täckt av aska och röklukt hela dagen.

Idag brinner det i North County, allra värst är det i Carlsbad, bara några få kilometer från där jag bodde för några år sen, och både motorvägar och lokaltrafik är avstängd. Flera tusen hem, arbetsplatser och skolor har fått evakuera, och jag vet inte hur många av mina vänner som antagligen sitter och panikslaget väntar på att lågorna ska nå deras hus. Hittills har tydligen över 30 hus brunnit ner.

På mitt jobb råder det en viss domedagsstämning. Flera personer har redan fått gå tidigt för att hämta upp sina barn i skolan och utrymma hem i närheten av brandzonerna. Centrala San Diego, där jag bor, har hittills klarat sig undan – antagligen för att det knappt finns någon natur som kan börja brinna där.

Men det är ändå så sjukt läskigt. Jag får obehagliga flashbacks till för två år sen, när lägenheten ovanför min brann ner och mina grannar förlorade allt de ägde. Det finns fan ingenting som skrämmer mig så mycket som bränder.

fires
Bild från UT San Diego

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Cinco de Drinko

Min mamma är här och hälsar på. Och det är ju väldigt trevligt, förutom att hon tydligen har dåligt inflytande på mig. I fredags när vi var ute och åt drack jag nämligen min första öl på nästan fyra månader. Det var visserligen en svingod belgisk extra pale ale från en av San Diegos bästa ölbarer, så jag ångrar ingenting. Men sen drack jag en Corona två dagar senare också. Det här börjar ju gå utför.

cincodedrinko

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Ride to work, work to ride

Det är så obeskrivligt skönt att ha fått tillbaka min motorcykel. Jag är så van vid att alltid köra hoj numera att fem långa veckor i en fruktansvärt tråkig automatväxlad Chrysler 200 hyrbil var närmast outhärdliga (om än nödvändiga, pga stukad handled). När jag har hojen behöver jag inte planera hela mitt liv kring hur jag bäst undviker att fastna i bilköer, och jag slipper sitta hemma sysslolös och avundsjuk på alla som är ute och åker och postar motorcykelbilder på Instagram.

Idag var det passande nog närmare 35 grader ute och eftersom jag jobbar två kvarter från stranden kändes det som en bra idé att ta en liten motorcykeltur längs kusten på lunchen. Problemet är bara att det är extremt svårt att återvända till kontoret efteråt. Hade helst bara fortsätt köra hela dagen.

motolove

  • Facebook
  • Twitter
  • email

99 saker att blogga om, men tid ain’t one

Det händer så mycket bra grejer just nu, men jag vet inte hur jag ska ha tid att blogga om allt. Vi kör en liten snabbrecap av min topp 4 favoriter.

1. Jag har fått tillbaka min motorcykel! Efter fem långa veckor i världens sämsta hyrbil är min hoj klar, och resultatet är över all förväntan. Jag är numera stolt innehavare av min DRÖMHOJ, vilket inte är fy skam. Försöker att inte köra mer än jag behöver just nu dock, eftersom min handed fortfarande inte är helt läkt.

favorites1

2. Min mamma kommer hit om två dagar! Har inte träffat henne på ett helt år så det är verkligen på tiden. Nu måste jag bara fundera ut hur vi ska lyckas ta oss runt och göra grejer, med tanke på att jag just lämnade tillbaka ovan nämnda hyrbil och alltså bara har en motorcykel igen.

favorites2

3. Jag var på Hawaii förra veckan och hälsade på min kompis Diana. Det var en helt fantastisk och välbehövlig minisemester, och förr eller senare lyckas jag nog lägga upp alla bilder i ett eget inlägg.

favorites3

4. Och det kanske bästa av allt: Jag har bokat flygbiljetter till Sverige i sommar! Under de 6 åren jag har bott i Kalifornien har jag bara varit tillbaka i Stockholm en gång, och det var tre år sen. Så det ska bli helt obeskrivligt fint att få tillbringa ett par augustiveckor i min hemstad och få träffa familj och vänner igen. Som en liten bonus ska min syster ha sitt andra barn precis innan jag kommer, och eftersom jag inte ens har träffat det första ännu så det känns som att det är dags.

favorites4

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Bonusvideo från Mexiko

Jag fick en liten camcorder av en kollega precis innan vi åkte till Mexiko så jag tänkte att det kunde vara värt att ta med den och filma lite. Så här kommer ett kort hopklipp av några av videosnuttarna. Bästa: Jimmys bonnbränna. Sämsta: jag är så himla obekväm framför kameran, ha!

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Motorcykelsemester i Mexiko

Nämen mitt i all vardagsmisär har jag i alla fall vår minimotorcykelsemester i San Felipe, Mexiko, för ett par veckor sen att se tillbaka på. 80 mil på två dagar, mexikanska ökenmotorvägar så raka, platta och öde att man såg flera mil framför sig, och soluppgångspromenader på stranden. Det var en så himla fin liten resa att både jag och mina kompisar Jimmy och Fred som jag var där med övervägde att ringa och sjukanmäla oss och stanna ett par dagar till. Hade jag gjort det hade motorcykelolyckan för övrigt inte hänt, men så kan det vara ibland.

20140315_111417

På amerikanska sidan i El Centro, precis innan vi körde över den mexikanska gränsen.

20140315_133235

Väl inne i Mexiko hamnade vi i en militärkontroll och sånt är alltid lite halvskumt i ett land där polisen och militären typ försörjer sig på mutor. Fast vi blev förbisläppta utan problem, tack och lov.

20140315_134226

Vätskepaus i hettan. Samt ett tillfälle att beundra min mästerliga packning. Fick med mig både tält, sovsäck, varma kläder (som visade sig inte behövas alls) och en fyraliters bensindunk för säkerhets skull.

20140315_163154

Framme i San Felipe! Vi bokade en sån här strandkoja (palapa) efter att jag hade sett dem på bild på instagram. Mycket nöjd med det beslutet.

20140315_162226

Efter incheckning åkte vi in till stan i San Felipe för att äta något (och ta bilder på stranden).

003

012

Efter maten åkte vill tillbaka till vår palapa och parkerade hojarna och satte upp tälten. Det var egentligen så varmt att man kunde sova under bar himmel, men det blåste rätt mycket under natten så jag är ändå glad att jag tog med mitt lilla tält.

009

Helt okej utsikt.

018

034

036

Sen tog vi en utforskarpromenad på stranden. Jimmy hade kört de sista 10 milen eller så i t-shirt och handskar och hade lyckats få till världens bonnbränna.

20140315_171340

20140315_180155

20140315_180224

Efter solnedgången (som vi inte riktigt fick se eftersom San Felipe vetter mot öst) åkte vi in till stan en sväng igen och hamnade på en bar som var full av medelålders amerikanska bikers som spelade en massa Abba på jukeboxen… lite halvsurrealistiskt ändå att sitta på en bar i en pytteliten stad i Mexico och lyssna på Abba. Det tröttnade vi dock på rätt snabbt, så resten av kvällen satt vi i fullmånskenet i vår palapa och lyssnade på havet och snackade skit.

20140316_070213

20140316_070236

Nästa morgon vaknade jag tidigt, till en helt fantastisk soluppgång. Så här skulle jag gärna vakna varje dag.

20140316_075452

20140316_072329

20140315_173052

Jag tog tillfället i akt att ta en barfotapromenad på stranden innan tidvattnet kom in, och innan de andra vaknade. Också ett helt okej sätt att börja dagen på.

074

20140316_123635

Sen kom tidvattnet, och vi packade ihop våra grejer och åkte in till San Felipe för frukost och lite shopping innan den långa hemresan. Det var en så perfekt helg att vi redan har börjat planera en repris.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Känn er överlistade

Mina katter alltså, det är tur att de är söta. Jag bor i ett ganska gammalt hus där inga dörrar riktigt går att stänga ordentligt, och ända sen jag flyttade in har jag haft problemet att så fort jag tittar bort öppnar katterna min garderob och välter ner alla kläder från hyllorna och river upp alla underkläder ur lådorna. Och somnar på det som blir kvar så att allt jag har på mig är täckt i katthår (lonely people glitter). Jag måste alltså blockera garderobsdörren med till exempel en kudde eller en skohylla så fort jag har tagit ut de kläder jag behöver för dagen.

Dörren till toan går inte heller igen helt, vilket egentligen bara är ett problem när jag har folk på besök. Det är liksom inte alla som uppskattar att två katter knuffar upp dörren och kommer in och vill hänga medan man ägnar sig åt, eh… egentid.

Men! Efter att med blandade resultat ha ignorerat det här problemet i snart ett och ett halvt år har jag nu kommit på en lösning. Nämligen att skruva fast hasplås på dörrarna. Det är väl egentligen en ganska uppenbar lösning som jag borde ha kommit på tidigare. Men nu går jag i alla fall runt i huset och känner mig mycket stolt över att ha överlistat katterna. Kan eventuellt även ha hånskrattat åt en av dem när hon försökte ta sig in i garderoben i morse. Eventuellt.

kittylock

  • Facebook
  • Twitter
  • email