Bonusvideo från Mexiko

Jag fick en liten camcorder av en kollega precis innan vi åkte till Mexiko så jag tänkte att det kunde vara värt att ta med den och filma lite. Så här kommer ett kort hopklipp av några av videosnuttarna. Bästa: Jimmys bonnbränna. Sämsta: jag är så himla obekväm framför kameran, ha!

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Motorcykelsemester i Mexiko

Nämen mitt i all vardagsmisär har jag i alla fall vår minimotorcykelsemester i San Felipe, Mexiko, för ett par veckor sen att se tillbaka på. 80 mil på två dagar, mexikanska ökenmotorvägar så raka, platta och öde att man såg flera mil framför sig, och soluppgångspromenader på stranden. Det var en så himla fin liten resa att både jag och mina kompisar Jimmy och Fred som jag var där med övervägde att ringa och sjukanmäla oss och stanna ett par dagar till. Hade jag gjort det hade motorcykelolyckan för övrigt inte hänt, men så kan det vara ibland.

20140315_111417

På amerikanska sidan i El Centro, precis innan vi körde över den mexikanska gränsen.

20140315_133235

Väl inne i Mexiko hamnade vi i en militärkontroll och sånt är alltid lite halvskumt i ett land där polisen och militären typ försörjer sig på mutor. Fast vi blev förbisläppta utan problem, tack och lov.

20140315_134226

Vätskepaus i hettan. Samt ett tillfälle att beundra min mästerliga packning. Fick med mig både tält, sovsäck, varma kläder (som visade sig inte behövas alls) och en fyraliters bensindunk för säkerhets skull.

20140315_163154

Framme i San Felipe! Vi bokade en sån här strandkoja (palapa) efter att jag hade sett dem på bild på instagram. Mycket nöjd med det beslutet.

20140315_162226

Efter incheckning åkte vi in till stan i San Felipe för att äta något (och ta bilder på stranden).

003

012

Efter maten åkte vill tillbaka till vår palapa och parkerade hojarna och satte upp tälten. Det var egentligen så varmt att man kunde sova under bar himmel, men det blåste rätt mycket under natten så jag är ändå glad att jag tog med mitt lilla tält.

009

Helt okej utsikt.

018

034

036

Sen tog vi en utforskarpromenad på stranden. Jimmy hade kört de sista 10 milen eller så i t-shirt och handskar och hade lyckats få till världens bonnbränna.

20140315_171340

20140315_180155

20140315_180224

Efter solnedgången (som vi inte riktigt fick se eftersom San Felipe vetter mot öst) åkte vi in till stan en sväng igen och hamnade på en bar som var full av medelålders amerikanska bikers som spelade en massa Abba på jukeboxen… lite halvsurrealistiskt ändå att sitta på en bar i en pytteliten stad i Mexico och lyssna på Abba. Det tröttnade vi dock på rätt snabbt, så resten av kvällen satt vi i fullmånskenet i vår palapa och lyssnade på havet och snackade skit.

20140316_070213

20140316_070236

Nästa morgon vaknade jag tidigt, till en helt fantastisk soluppgång. Så här skulle jag gärna vakna varje dag.

20140316_075452

20140316_072329

20140315_173052

Jag tog tillfället i akt att ta en barfotapromenad på stranden innan tidvattnet kom in, och innan de andra vaknade. Också ett helt okej sätt att börja dagen på.

074

20140316_123635

Sen kom tidvattnet, och vi packade ihop våra grejer och åkte in till San Felipe för frukost och lite shopping innan den långa hemresan. Det var en så perfekt helg att vi redan har börjat planera en repris.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Känn er överlistade

Mina katter alltså, det är tur att de är söta. Jag bor i ett ganska gammalt hus där inga dörrar riktigt går att stänga ordentligt, och ända sen jag flyttade in har jag haft problemet att så fort jag tittar bort öppnar katterna min garderob och välter ner alla kläder från hyllorna och river upp alla underkläder ur lådorna. Och somnar på det som blir kvar så att allt jag har på mig är täckt i katthår (lonely people glitter). Jag måste alltså blockera garderobsdörren med till exempel en kudde eller en skohylla så fort jag har tagit ut de kläder jag behöver för dagen.

Dörren till toan går inte heller igen helt, vilket egentligen bara är ett problem när jag har folk på besök. Det är liksom inte alla som uppskattar att två katter knuffar upp dörren och kommer in och vill hänga medan man ägnar sig åt, eh… egentid.

Men! Efter att med blandade resultat ha ignorerat det här problemet i snart ett och ett halvt år har jag nu kommit på en lösning. Nämligen att skruva fast hasplås på dörrarna. Det är väl egentligen en ganska uppenbar lösning som jag borde ha kommit på tidigare. Men nu går jag i alla fall runt i huset och känner mig mycket stolt över att ha överlistat katterna. Kan eventuellt även ha hånskrattat åt en av dem när hon försökte ta sig in i garderoben i morse. Eventuellt.

kittylock

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Riktigt bröd

En grej jag fortfarande saknar med Sverige är tillgången på ordenligt bröd. Amerikanskt bröd består till ungefär 90% av degiga färdigskivade formfranskor som smakar exakt likadant oavsett om det står “whole grain” eller “white” på påsen. Oftast låter jag helt enkelt bli att köpa mjukt bröd och håller mig till knäckebröd, men ibland blir suget efter en riktig rågsmörgås för starkt. Och då är det himla tur att IKEA finns.

Jag har sagt det kanske hundra gånger förut, men IKEAs svenska mataffär är nog det bästa som finns för en utflyttad svensk. Tunnbröd, lagrad ost, lingonsylt – och rågbrödmix. Jag är ju kanske inte den som ställer mig och bakar i första taget, men när det enda man behöver göra är att tillsätta vatten och hälla smet i en brödform, då kan till och med jag tänka mig att baka bröd. Så det gjorde jag igår.

ragbrod

En rågbrödsmörgås med lagrad prästost kanske inte låter så himla spännande. Men efter 6 år av amerikanskt degbröd är det något av en upplevelse. Jag fick medhåll om detta av Eva, den svenska kvinnan som jobbar i IKEAs mataffär och alltid småpratar lite på svenska med mig. Det är fint att ha någon att bonda med över något så enkelt som mackor.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Lite får man väl klaga då

Efter en lång helg utan förbättring i armen fick jag en tid hos min husläkare i måndags. Hon konstaterade att jag har en stukad handled, vilket förklarar varför min högerhand har varit ganska oanvändbar den senaste veckan. Så under de närmaste veckorna jobbar jag halvtid på läkarens inrådan, och på måndag har jag tid hos en sjukgymnast. Dessutom har jag nu stödbandage på dygnet runt för att inte kunna röra på handleden.

Det är skönt att ha fått en diagnos men det är ganska opraktiskt att inte kunna använda högerhanden, speciellt eftersom jag är högerhänt. Kan använda fingrarna, men inte resten av handen. Vilket innebär att jag till exempel inte kan diska eller laga någon sorts avancerad mat. Så nu äter jag mest spagetti på papperstallrikar. Att bo själv är helt fantastiskt för det mesta, men just i den här situationen hade det varit praktiskt med en roomie.

Något jag däremot inte klagar på är mina nya arbetstider. Skulle kunna vänja mig vid att komma in vid 10 och gå hem klockan 14. Vem kom på det här med 8 timmars arbetsdag liksom?

handled

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Änglavakt

Det är tydligen vanligt i trafikolyckor att de inblandade inte känner av eventuella skador förrän i efterhand. I tisdags åkte jag direkt från motorcykelkraschen till jobbet och jobbade hela dagen, kände mig lite öm men annars helt okej. Men sen i onsdags har jag haft ont i armar, händer och axlar och har stannat hemma från jobbet på läkares inrådan. Ingenting är brutet och det är antagligen bara muskelvärk som går över tids nog. Under tiden har jag fått muskelavslappnande och antiinflammatorisk medicin, och tillbringar dagarna på soffan med två lata katter och alla säsonger av Dexter på Netflix.

En bra grej är i alla fall att försäkringsbolaget ringde igår och meddelade att de hade beslutat att olyckan inte var mitt fel. Detta innebär bland annat att de täcker alla läkarkostnader och reparationer av hojen, samt att jag förmodligen kommer få en liten summa pengar för sveda och värk och missade arbetsdagar. Dessutom betalar de för en hyrbil så jag kan ta mig runt tills motorcykeln är körbar igen.

Hela situationen suger, men jag kan ändå inte sluta tänka på vilken tur jag hade som kom undan så pass lindigt. Det är fasen nästan så man blir religiös.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Att stirra döden i vitögat

Jag har en kompis som brukar säga att det finns två sorters motorcyklister – de som har kraschat och de som kommer att krascha. Jag tillhör numera den första kategorin, efter en väldigt obehaglig nära döden-upplevelse på motorvägen igår morse.

Jag var på väg till jobbet, och eftersom det var mitt i rusningstrafiken körde jag i vanlig ordning mellan två filer istället för att krypköra i snigelhastighet hela vägen (vilket dels är helt lagligt i Kalifornien, och dels det vanligaste sättet för motorcyklar att färdas i tät trafik). Helt plötsligt bestämde sig en bilförare precis framför mig för att byta fil, utan att blinka eller kolla i backspegeln, och jag hade inte en chans att väja undan. Jag bromsade så hårt jag kunde men körde ändå rätt in bakre kofångaren på bilen med hyfsad kraft, och välte omkull hojen mitt på motorvägen.

En kille stannade sin bil och kom ut och hjälpte mig att lyfta upp hojen och rulla över den till väggrenen, och två personer på motorcyklar stannade också för att se till att allt var okej. Kvinnan i bilen som hade kört ut framför mig var väldigt ångerfull och erkände utan omsvep att olyckan var hennes fel.

Sen satte jag mig på hojen igen och körde vidare till jobbet, vilket så här i efterhand kanske inte var den bästa idén. Jag var så hög på adrenalin att jag nog inte riktigt fattade vad som hade hänt. Hela vägen till jobbet kände jag mig helt upprymd och fylld av en känsla av oövervinnerlighet. Det var inte förrän jag kom till kontoret och satte mig ner och slappnade av som det började sjunka in att jag ganska enkelt just kunde ha dött. Vid det laget var jag så skärrad att jag skakade.

Styret, handbromsen och höger backspegel är helt sneda och behöver bytas ut, och jag har ont i högerarmen från att ha tagit emot mig själv under fallet, men annars klarade både jag och hojen oss undan ganska oskadda. Jag har inte ett skrapsår på kroppen. Vilket är ett jävla mirakel med tanke på att jag under en kort stund låg ner helt oskyddad (bortsett från motorcykelställ, hjälm, boots och handskar) på motorvägen mitt under morgonrusningen.

Jag hade tur. Det kunde gått så himla mycket värre.

motocrash

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Att göra samma sak varje dag

Ibland när jag har tid att slå ihjäl på jobbet sitter jag och läser igenom alla artiklar som LinkedIn tipsar mig om just den dagen. Ofta är dessa självhjälpsartiklar med karriärtema, typ “Så blir du mer effektiv på jobbet” eller “Så får du mer gjort innan lunch”. Och väldigt ofta handlar det om rätt självklara lösningar, typ att det bästa sättet att få mer gjort innan lunch är att kliva upp tidigare. (Duh.) För några veckor sen läste jag dock en av dessa artiklar när något märkligt hände – jag hittade ett råd som faktiskt var användbart. Artikelförfattaren pratade om att anlägga bra vanor, och hennes trick var att upprepa samma syssla varje dag.

Vill man till exempel börja motionera mer men har svårt att hitta motivationen så är tricket att göra det till en daglig rutin. Varannan dag, eller bara någon gång ibland, är för lätt att komma på ursäkter för att undvika. Men gör man något varje dag finns det inga ursäkter. Det är bara att bita ihop och göra det. Och kanske börjar man till och med uppskatta rutinen.

Ända sen jag köpte mitt löpband har jag klivit upp klockan 5:30 varje morgon för att springa ett par kilometer innan jag duschar, äter frukost och tar hojen till jobbet. Varje morgon samma sak. Och jag har börjat se fram emot den här rutinen när jag går och lägger mig om kvällarna. Min lilla stund för mig själv innan solen går upp och alla ansvar och förväntningar sätter in.

Varje dag. Inga ursäkter.

treadmillcat

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Kardemummacravings och overnight oats

När jag fick för mig att baka semlor häromveckan gick jag och köpte en påse kardemumma på lösvikt i mataffären bredvid mitt hus. Sen dess har det som blev över legat i skafferiet och gett ifrån sig en sån himla trevlig doft i köket att jag nu går runt med ett konstant craving efter kardemumma.

Visste ni att kardemumma är supernyttigt? Det gjorde inte jag. Det är till exempel bra för matsmältningen och kan hjälpa till att motverka depression, blodproppar, förkylning, cancer och högt blodtryck.

Jag tror inte att jag har använt kardemumma i någonting över huvud taget tidigare, så det har fått ge upphov till viss kreativitet.

Mitt hittills bästa kardemummatips är att ha det i min overnight oats-frukost. Har ni inte testat overnight oats innan så kan jag meddela att det är kanske den enklaste, godaste, billigaste OCH nyttigaste frukosten någonsin. Så här gör jag min:

Overnight Oats med Kardemumma

1dl havregryn (jag föredrar snabbhavregryn)
1dl mjölk (eller sojamjölk)
1dl Kefir (yoghurt, grekisk yoghurt eller filmjölk funkar också)
½ banan
2/3 tsk kardemumma
Linfrön
Chiafrön

Skär bananen i små bitar och rör ihop alla ingredienser i en behållare med lock, till exempel en vanlig glasburk. Täck över, ställ in i kylen och låt stå över natten.

Nästa morgon, ta ut behållaren och rör om. Jag brukar hälla en skvätt Kefir över för konsistensens skull, samt ha i färska bär, hackade valnötter och en halv banan. (Man kan förstås välja vilka toppings man vill, och det går även att ha nästan vad som helst i grundreceptet.)

Ät & njut!

overnightoats

  • Facebook
  • Twitter
  • email

#kämpashowan

Jag skriver nästan aldrig om politik på bloggen. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag ofta bara blir matt och apatisk av att tänka på all skit som pågår i världen, och kanske framför allt i Sverige just nu. När jag flyttade från Sverige för snart 6 år sen satt det (så vitt jag vet) inga nazister i riksdagen, och jag läste inte dagligen artiklar och blogginlägg om våldsamheter riktade mot antirasister, kvinnor, invandrare och homosexuella.

Som gammal punkare och anarkafeminist fick jag visserligen uppleva ganska mycket otrevligheter i mina tonår, ofta i samband med demonstrationer, men även på krogen, på stan och i lokaltrafiken. En gång blev jag och en kompis till exempel knivhotade på tunnelbanan för att vi ”såg ut som kommunister”. Och jag vet inte hur många jag känner som blev spöade av nazister helt oprovocerat bara för att de var punkare (underförstått: kommunister).

Men det här var över 10 år sen, och för oss var det ett subkulturellt problem snarare än ett nationellt och strukturellt problem. Var man ”alternativ” fick man liksom finna sig i att ta lite skit för det.

Men nu? Jag vet inte ens hur jag ska närma mig vad som tycks pågå i Sverige just nu. Mordförsök under fredliga manifestationer, oprovocerade attacker, järnrör, hotfulla och idiotiska uttalanden från folkvalda politiker, ett parti som växer sig starkare trots att det verkar bestå uteslutande av neandertalare och historierevisionister. Hur blev fascism socialt accepterat? Var kommer allt hat ifrån?

Jag förstår inte.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Mexiko, motorcyklar och gamla tåg

Hand i hand med förra inlägget om varför jag älskar USA går detta: att det överallt i det här gigantiska landet går att hitta små guldklimpar till utflyktsmål. För ett par helger sen tog jag och min kompis Jimmy våra hojar österut för att leta efter äventyr. Först hamnade vi vid den Mexikanska gränsen.

20140216_125521

20140216_125741

Titta, där är Mexiko i bakgrunden. Hade Jimmy haft sitt pass på sig hade vi kanske till och med hamnat utomlands på den här utflykten, men nu blev det inte så.

20140216_132731

20140216_133225

Sen åkte vi vidare, valde en riktning och tog en massa slingriga bergsvägar ganska länge tills vi hamnade här, på ett tågmuseum mitt ute i ingenstans.

20140216_133126

Jag tror inte att man fick klättra på tågen egentligen, men vi gjorde det ändå.

Sen kom vi på att vi visst ville köra hoj i Mexico, så vi började planera nästa utflykt. Och nu i helgen blir det av. Vi har bokat campingplats på stranden i San Felipe, 40 mil från San Diego och än så länge är vi fyra personer på hoj och två personer i bil som åker. Det enda problemet är väl att vi råkade boka samma helg som det är spring break, men förhoppningsvis hamnar vi inte mitt i något frat party. Pepp!

  • Facebook
  • Twitter
  • email

America, fuck yeah

När Andreas var här och hälsade på förra helgen pratade vi rätt mycket om USA, utifrån ett ganska svenskt (=kritiskt) perspektiv. Han påpekade att det är viktigt att skilja mellan USA politiskt och USA kulturellt, vilket jag skriver under på till hundra procent. För oavsett hur mycket jag avskyr det politiska systemet i det här landet så går det inte att komma ifrån att jag helhjärtat älskar USA rent kulturellt. Och då snackar vi inte finkultur – det existerar typ inte här, i alla fall inte utanför New York. Utan jag menar amerikansk popkultur, den kitschiga fulkulturen, det som här kallas för Americana.

USA är som bekant ett relativt ungt land. Här hittar man inte kyrkoruiner från 1100-talet eller gör arkeologiska fynd från vikingatiden. Istället skulle jag vilja påstå att det är 1900-talet som har präglat en stor del av USAs historiska arv.

När jag tänker på amerikansk kultur så tänker jag på 50-talsdiners med röda vinylstolar och kromkantade bord, cowboyboots, bredbrättade hattar, Stars & Stripes, stora verandor i södern, pampigt flaggviftande, trailerparks, denim, westernfilmer, rosa plastflamingos, monstertruckar, pinuppor, drive in-biografer, country och bluegrass, trädgårdstomtar, wrestling, barbershops, gospel, milkshakes, kringresande tivolis, Elvis och Marilyn, tjocka pannkakor med sirap, moonshine, hot rods och muskelbilar, Superbowl, neonskyltar, Hollywood, saddle shoes, pistoler, rednecks, motorcykelklubbar, friterad mat och blaskig öl. Det är smaklöst, överdrivet och oversized. Men jag kan inte hjälpa att jag ändå älskar det.

Som svensk köper jag förstås inte hela den okritiska slentrianpatriotismen som genomsyrar samhället här, som menar att USA skulle vara världens mest överlägsna nation. Alla som har varit utanför USA inser att det inte är så. Men det går ändå inte att komma ifrån att amerikansk 1900-talskultur har influerat mycket av populärkulturen i hela världen. Och med tanke på att Sverige nog är ett av de mer amerikaniserade länderna i Europa är det kanske inte så konstigt att jag känner mig så hemma i USA.

014

053

americana1

  • Facebook
  • Twitter
  • email

The armpit of California

Jag hade finbesök i helgen, Andreas som jag inte hade träffat på kanske 6 år var och hälsade på från Malmö. Vi firade internationella kvinnodagen med att köra ända upp till Bakersfield (ungefär 40 mil norr om San Diego) för att kolla på Merle Haggard. Jag lyssnar egentligen kanske inte så överdrivet mycket på country, men uppskattar det ändå tillräckligt mycket för att vilja se de gamla legendariska countrygubbarna medan det fortfarande går. Merle är 76 år gammal nu, bara en sån sak.

20140308_150131

C360_2014-03-08-13-31-44-821

Vad jag dock inte var beredd på var att Bakersfield skulle vara en riktig skitstad. Alltså, kanske det sämsta stället jag har varit på, någonsin. Det är tydligen känt som the armpit of California. Men bortsett från att staden sög var det en trevlig roadtrip med trevligt sällskap, och spelningen var himla trevlig den med. Men Bakersfield alltså, åk inte dit. I alla fall om ni inte är väldigt intresserade av crystal meth. Då kan det kanske vara en lämplig plats att besöka eftersom det tydligen är det enda folk sysslar med där.

20140308_150743

20140308_151441

20140308_151644

Eller, en sak till finns faktiskt att göra i Bakersfield, förutom meth. Nämligen att besöka Buck Owens Crystal Palace, en restaurang och konsertlokal signerad countrylegenden Buck Owens. De har ett musem också, som vi kollade in. Där fanns en massa random countrymemorabilia, stora bronsstatyer av till exempel Merle Haggard och Willie Nelson, samt en bil som Buck Owens tydligen vann av Elvis i en runda poker.

20140308_215313

Och spelningen var hur bra som helst. Gubben såg inte ut att vara en dag äldre än 70.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Förändringens vindar blåser

Det har hänt något konstigt här på sistone, jag tror jag håller på att genomgå någon sorts personlighetskris. Eller så börjar jag bli gammal? Det hela har i alla fall tagit sig uttryck i en del ganska extrema förändingar. Till exempel dessa:

1. Jag har slutat dricka alkohol. Inte permanent, men på obestämd framtid. Har inte druckit en droppe på över en månad, och kan inte påstå att det går någon större nöd på mig utan.

2. Jag har börjat med pilates igen, efter ett typ 8 år långt uppehåll. Det är grymt men jobbigt som fan, mest för att jag tvingas använda muskler som har legat i dvala i snart ett decennium. Aj.

3. Jag har köpt ett löpband och gjort om mitt kontor till ett minigym, och börjar nu varje morgon med att kliva upp klockan 5:30 och springa ett par kilometer innan jobbet.

Men det konstigaste av allt är nog att jag just ställde mig och bakade semlor. Jag kan inte minnas att jag någonsin har bakat semlor förut. Eller något annat heller för den delen.

VEM ÄR JAG?

semlor

  • Facebook
  • Twitter
  • email

A clean house is a sign of a wasted life

Mitt hus är så himla rent just nu. Det har regnat oavbrutet i 4 dagar och eftersom södra Kalifornien, inklusive jag själv, helt lamslås av regn har jag stannat hemma hela helgen och inte haft något bättre för mig än att städa. Så rent som det är nu har det inte varit under det dryga året jag har bott här, eftersom jag hatar att städa helt orimligt mycket och därför inte städar mer än halvhjärtat någon gång varannan månad typ. Men idag har jag dammsugit, moppat och våttorkat precis varenda vrå av huset. Dessutom diskade jag all disk samt gick till laundromaten och tvättade alla lakan och handdukar. Problemet är bara att jag vet att det inte kommer vara så här rent igen på mycket, mycket länge, vilket innebär att jag är rädd att röra något. Vill helst inte laga mat, gå på toa eller ta en dusch, eftersom köket, toaletten och badkaret är skinande rena just nu. Men å andra sidan… känner jag mina katter rätt är det nog skitigt igen lagom till att jag kliver upp imorgon bitti. Lite skönt ändå.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Om att flytta till USA

Jag får ofta mail, bloggkommentarer, och vänförfrågningar på Facebook från folk som vill flytta till USA och undrar hur de ska bära sig åt. Många har läst det här inlägget från 2011 och har följdfrågor, eller vill inte plugga och komma hit på studentvisum som jag gjorde. Jag känner mig inte direkt kvalificerad att svara på de flesta av de här frågorna, och har tyvärr inte tid att svara på varje mail individuellt, men här kommer i alla fall ett par grejer som enligt min erfarenhet kan vara värda att tänka på om man vill flytta till USA.

Den viktigaste grejen är denna: Det är SKITSVÅRT att få arbetsvisum i USA. Utan universitetsexamen och/eller ordentlig arbetslivserfarenhet inom ett specialiserat fält är det kanske till och med omöjligt. Är du inte utbildad typ civilingenjör, läkare, projektledare eller IT-tekniker med en arbetsgivare redo att sponsra dig så kan det vara värt att bli det innan du försöker flytta hit. Ingen kommer att ge dig ett arbetsvisum för att flytta hit och jobba som bartender eller i klädaffär.

Det går såklart att komma hit på andra sätt. Man kan göra som jag och flytta hit på studentvisum och plugga sig till en examen och/eller ett arbetsvisum. Vad man däremot inte ska göra är att komma hit på turistvisum och söka jobb, jag är ganska säker på att det är olagligt och att det kan göra det svårt att bli insläppt i USA i framtiden.

Att flytta till USA är ingen dans på rosor, oavsett hur vissa utlandsflyttade rosa fluff-bloggare har fått det att framstå. Och har man väl lyckats hitta ett sätt att få stanna och jobba här så bör man vara beredd på att bo i ett glorifierat u-land. Jämfört med Sverige har USA sämre arbetsvillkor, betydligt kortare semester, omöjlig byråkrati, enorma sjukvårdskostnader (även med försäkring), stora klasskillnader, inget socialt skyddsnät, ett förlegat banksystem, höga skatter utan att få någonting för det, och det är ett land som till stor del styrs av kristna fundamentalister.

Nu låter jag sjukt negativ, men jag vill verkligen understryka vikten av att vara realistisk i sina förväntningar. “The American Dream” är en myt, så länge du inte har pengar. Med det sagt har jag inte ångrat för en sekund att jag flyttade hit. Trots min hatkärlek till USA så älskar jag Kalifornien och kan inte tänka mig någonstans jag hellre skulle bo. Men man får stå ut med rätt mycket skit i det här landet. Och det tycker jag är viktigt att ni som funderar på att flytta hit är medvetna om.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Lesson Learned

Loretta och jag, det blev en mycket kortlivad kärlekshistoria. Efter en vecka i min ägo pajade typ allt under motorhuven, inklusive vattenpump och kylarfläkt. Och en massa annat. Efter att ha beslutat att det skulle kosta alldeles för mycket tid och pengar att fixa så lyckades jag i alla fall mot alla odds sälja skrothögen. Gick dock rätt mycket back ekonomiskt, så nu är jag pank och får hålla mig till fordon på två hjul ett tag till.

Lite surt är det, men jag får väl skylla mig själv. Om inte annat är det en påminnelse om att inte köpa saker från sitt ex. I alla fall inte om exet i fråga är en 42-årig före detta narkoman som just blivit frisläppt från fängelse och bor tillsammans med sin junkie girlfriend i en husvagn på sin mammas tomt. Eh, ja. Ibland kan jag känna att jag kanske bör se över vissa av mina val i livet en smula.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Motorcyklar, dinosaurier och tält

När jag var tonåring sparade jag pengar hela året för att kunna åka på festivaler och bo i tält och dricka punkdunk varenda sommar. Sen blev jag äldre och tröttnade rätt rejält på det där med att sova på marken i en sovsäck och inte ha tillgång till el, rinnande vatten eller lagad mat. Tycker fortfarande att det är ganska poänglöst att campa – med ett stort undantag. Får jag packa tält och sovsäck bakpå min motorcykel och köra flera timmar mitt ut i ingenstans och uppleva saker så är det plötsligt en helt annan grej. Och det var precis vad vi gjorde den här helgen.

Vi var ett helt gäng som skulle ut i öknen i Joshua Tree och campa för att fira min kompis Fred som precis hade fyllt 40. Jag och Jimmy möttes upp i San Diego för att göra sällskap. Han hade planerat en scenic route som skulle ta 3,5 timmar och ta oss över bergen och ut i öknen. Problemet var bara att det var svinkallt i bergen. Minusgrader för att vara exakt. Och det var inte kul någonstans, jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv som under de timmarna. När vi kom ner på andra sidan berget skakade jag så mycket att jag knappt kunde styra hojen, och mina fingrar var mörkröda och kändes som om de skulle trilla av. INTE kul.

Vi stannade i alla fall vid Cabazon-dinosaurierna för att ta lite obligatoriska foton.

004

005

De här dinosaurierna är till exempel kända för att ha varit med i filmen Pee Wee’s Big Adventure. Praktiskt turistmål precis bredvid motorvägen.

008

015

Sen åkte vi vidare till Joshua Tree och mötte upp resten av gänget – 12 tappra själar – och satte upp våra tält.

024

028

Det var fortfarande svinkallt ute, och så fort solen gick ner blev det ännu kallare. Vi hade som tur var en lägereld som räddade livet på oss alla. Speciellt på mig, eftersom jag var den enda som varken drack alkohol eller rökte något och alltså den enda som var helt nykter hela natten.

030

033

034

När vi vaknade nästa morgon var större delen av gänget väldigt bakfulla. Jag var mest väldigt frusen.

041

044

Men fint var det! Joshua Tree är känt för de här konstiga steniga bergen, de var ännu mäktigare in person.

Sen åkte jag och Jimmy vidare till västernstaden Pioneertown, eftersom han aldrig hade varit där och jag alltid tar tillfället i akt att få åka dit. (Så här såg det ut sist jag var där, för ett år sen. Då var det betydligt varmare.)

048

051

053

055

057

061

För den som är intresserad finns det ett gäng bilder till på Instagram. Cylinderella heter jag där.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Loretta

Ända sen jag sålde min bil för en månad sen har jag haft planer på att skaffa en ny. Tidigare har jag mest haft små snabba sportbilar, men den här gången tänkte jag att det kunde vara på sin plats med något mer praktiskt, till exempel en pickup. Jag behöver egentligen ingen bil när jag har en fungerande motorcykel, men grejen med motorcyklar (läs: Harleys) är att de aldrig är fullt fungerande speciellt länge, och när något går sönder hjälper det att kunna frakta hojen till ett garage eller en verkstad. Alltså: pickis.

Efter att lite halvhjärtat ha kollat annonser i några veckor utan att något intressant dykt upp så hittade jag häromdagen en annons för en Dodge Dakota från 1996 till salu. Den var ganska ful, men fullt fungerande och till ett bra pris, så jag klickade på kontaktinformationen för att få upp ett telefonnummer…

…och insåg att personen som sålde bilen var min ex-make, som jag inte pratat med på över ett år. Trogna läsare minns kanske att jag var gift i några minuter, men att äktenskapet av olika anledningar inte höll. Ni kanske också kommer ihåg att vi träffades genom att jag köpte en bil på annons av honom. Så lite deja vu på den.

Jag ringde i alla fall upp honom och vi pratade en stund, och nästa dag åkte jag hem till honom efter jobbet för att provköra. Och nu har jag en gammal skruttig pickup i min ägo. Hon heter Loretta och behöver lite TLC. Men med tanke på att jag betalade (betydligt) mindre än en månadshyra för henne känns det ändå rätt överkomligt.

loretta

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Mitt tråkiga liv

Det händer ibland att jag får förfrågningar från svensk media om att vara med i tv-program eller ställa upp på intervjuer för tidningar och radio, i egenskap av “spännande” svensk bosatt utomlands. Jag tackar alltid nej. Dels för att intervjuer gör mig orimligt nervös, och dels för att jag tror att det råder någon sorts generell missuppfattning om att bara för att man bor i södra Kalifornien så lever man ett spännande och glamoröst liv.

Mitt liv ser kanske lite halvspännande ut genom bloggen, men det beror ju helt på vilken sida av min tillvaro jag väljer att presentera för omvärlden. Och med tanke på hur pass sällan jag har uppdaterat bloggen på sistone kan ni ju tänka er hur ofta det händer grejer värda att skriva om.

Jag jobbar heltid måndag till fredag. Under dessa dagar kliver jag upp mellan 5:30 och 6 på morgonen för att hinna till jobbet innan rusningstraffiken. Det innebär att jag går och lägger mig senast 21:30 eftersom jag behöver mina 8 timmars skönhetssömn för att fungera normalt. Jag har numera alltså dygnsrytmen hos en gammal tant – får jag sova till klockan 8 på helgerna så känns det som världens sovmorgon. Och går man och lägger sig klockan 21:30 fem dagar i veckan innebär det ett visst avkall på sociala aktiviteter. Istället ligger jag mest på soffan i pyjamasbyxor och läser böcker eller kollar på Netflix med en katt eller två på magen, när jag inte jobbar.

Med det vill jag egentligen bara ha sagt att mitt liv för det mesta är ganska tråkigt. Och det är helt okej, jag gillar’t. Men jag känner samtidigt att det kanske inte är material för tv, radio och tidningar, trots att jag bor i glamorösa Kalifornien. Vardag är vardag liksom. Vi har bara lite bättre väder här.

vardag

  • Facebook
  • Twitter
  • email