Äventyr, Motorcyklar

Födelsedagscamping i öknen

Helgen som gick var så himla fantastisk. Jag fick nämligen göra det absolut bästa jag vet: att åka på hojäventyr i öknen med alla mina bästisar. Paul, Katie och Edy fyller år inom några dagar från varandra så här års, så vi firade alla aprilfödelsedagar med att åka och campa i Anza-Borrego. 

Det var strålande solsken och sommarvärme och vi hade en nästan helt tom campingplats för oss själva. 

Adam och Kelly hade kört sin van ut i öknen med alla våra campinggrejer och stolar och flera kylväskor fulla med mat och öl. Det GÅR att campa med bara motorcyklar, men det blir betydligt bekvämare om någon med bil transporterar alla grejer åt en. 

Det var Katies födelsedag på lördagen, och hennes mamma hade gett henne en låda med hårkritor (?) som hon hade med sig. Paul satte genast igång och målade allas hår i olika färger. 

När det började närma sig solnedgång dök det upp fler personer och vi lagade mat runt lägerelden. 

Lexy och grabbarna beundrade Pauls gula hoj som vi brukar kalla för the Banana Hammock. 

Jag sov knappt någonting pga en jäkla fågel som satt precis utanför vårt tält och förde oväsen precis hela natten. Däremot kan det eventuellt ha varit nyttigt för min rygg att ligga på marken med bara ett tunt liggunderlag, för jag hade inte alls så ont som jag hade förväntat mig när jag vaknade nästa morgon. 

Hela öknen står i blom just nu, ocotilloträd och kaktusar och allt möjligt blommar. Allt det där regnet jag har klagat på i flera månader har i alla fall gett fina resultat. 

10 av mina absolut bästa personer. Blir verkligen helt lycklig i själen av såna här helger.

På vägen hem på söndagen hände något inte helt oväntat: Pauls hoj gick sönder. Det här händer med jämna mellanrum, oavsett vilken av sina fyra hojar han kör. Så vi fick stanna på en bensinstation och ringa bärgningsbil. 

Här satt vi i två och en halv timme i hettan och väntade, men det gjorde inte så mycket. Vi köpte snacks och godis på macken och satt och pratade om allt möjligt. Ingen av oss ville egentligen att helgen skulle ta slut, så nu fick vi lite extra tid tillsammans.

Och jag fick ytterligare ett foto på Paul och hans hoj på en bärgningsbil att lägga till i samlingen. Win win. 

Bra saker

Några roliga äventyr jag ska på i år

Det här året alltså. Jag har så många roliga saker planerade att jag känner mig helt stressad. Längtar efter vissa grejer som händer typ i höst, men har en miljon saker att göra innan som är precis lika roliga? Vilket jävla i-landsproblem va. 

Här kommer ett axplock:

– Imorgon sticker jag iväg och campar i öknen med alla mina bästisar. Tre av dem (inklusive min kille) fyller år den kommande veckan, så vi tänkte att vi firar med motorcyklar, hundar och solsken på vår bästa campingplats i Anza-Borrego Desert State Park. 

– I början på maj är det El Diablo Run, ett stort 4-dagars motorcykelparty i San Felipe, Mexiko. Det är en sån rejäl fest att det bara händer vartannat år, och det här blir tredje gången jag tar hojen ner till San Felipe just för detta. Vi har hyrt ett stort hus vid stranden för ca 15 personer, så det borde bli hur kul som helst.

– I slutet av maj/början av juni åker jag iväg tillsammans med Paul, Katie, Jordan, Ace och Edy på en 9-dagars motorcykelroadtrip genom Kalifornien, Nevada, Arizona, Utah, Colorado och New Mexico. Vi börjar hela kalaset med två nätter i Las Vegas eftersom detta råkar vara samma helg som Punk Rock Bowling, och det vill man ju inte missa (detta blir mitt tionde år på den festivalen!). 

– I slutet av juni är det Born Free, en gigantisk motorcykelträff här i södra Kalifornien som jag åker på varje år. 

– Hela juli tänkte jag vara i Sverige. Under den tiden hoppas jag på att hinna med en sväng till Tyskland för att gå på Petrolettes, en motorcykelträff för kvinnor som äger rum den sista helgen i juli. Vi får se!

– I augusti ska jag på Sturgis, alltså en av världens största motorcykelträffar, i South Dakota. Ska dit och jobba, men borde även hinna med en massa motorcykelåkande och häng med bra personer. Älskar mitt jobb. 

– Har ingenting planerat i september? Det är nog lika bra.

– I oktober fyller jag år, plus att det är Babes Ride Out. Nytt för i år är att hela eventet har flyttat till den centrala kusten här i Kalifornien istället för Joshua Tree. Så Katie och jag tänkte ta ett par extra dagar ledigt och köra genom ett gäng av Kaliforniens nationalparker. 

***

Jag inser när jag skriver ut allt så här att det nog var tur att vi inte fick det där huset. Det lär inte bli ett billigt år detta. Men så värt. YOLO ✌️

Vardagsanekdoter

Just keep swimming

Det bästa jag har gjort för mig själv på sistone är detta: jag har börjat simma. Är stillasittande så mycket pga jobbar hemifrån, men har haft svårt att träna på sistone för att jag har så ont i ryggen. Men simningen löser nästan alla dessa problem: jag kommer ut ur huset, får motion som är snäll mot ryggen och bygger förhoppningsvis lite muskler medan jag håller på. Plus att jag älskar att vara i vatten.

Jag har velat simma i flera år men har alltid haft någon ursäkt. Antingen har jag tatueringar som läker eller så kan jag inte hitta en baddräkt som passar (obs! ett riktigt problem, har så lång överkropp att det är omöjligt att hitta baddräkter) eller så är det för kallt/varmt för att simma utomhus. Nu har jag dock hittat ett gym med både inomhus- och utomhuspool, har inga nya tatueringar och så har jag skaffat mig en tankini. 

Förra veckan köpte jag dessutom en vattentät mp3-spelare så jag kan lyssna på musik medan jag simmar. Den kom med hörlurar, badmössa och simglasögon, så jag ser ut som ett pro när jag kliver i bassängen (lurar nog dock ingen som faktiskt ser mig simma). 

Är så glad över detta.

Äventyr

5 helt strålande roadtrips genom USA

Jag fick en fråga från Ebba:

Hej!
Hoppas det är ok att be dig om lite råd. Jag planerar nämligen en roadtrip med min pojkvän som bröllopsresa i höst. Vi gjorde en roadtrip i Cali för några år sedan då vi började i San Francisco och slutade i San Diego, men vi hann också med en avstickare till Yosemite. Nu letar vi efter en ny rutt och jag undrar om du har något bra tips? Vi funderade på att köra East coast, typ Boston till Miami, men jag är lite fundersam kring det då vi inte ska åka förrän i november och det kommer vara så kallt i New England då..! Så om du har något annat bra förslag får du jättegärna säga till. Vi är 30 år och gillar god mat (gärna veg), kultur, berg- och dalbanor, solsken och naturupplevelser.
Tack för kul blogg!

Hej Ebba, tack för kul fråga! Nu när jag jobbar på Roadtrippers så tillbringar jag extremt mycket tid med att planera roadtrips, och delar gärna med mig av alla tips jag har. Här nedan kommer några jag har gjort, kommer att göra i år, eller har som mål att göra någon gång i framtiden.

De flesta borde funka i november, även om det kan vara lite kallt på vissa håll då. Vill man BARA ha sol och värme rekommenderar jag att köra runt Hawaii, Florida eller SoCal-Mexico. Vet inte heller hur länge ni tänkte vara ute och resa, så jag tar med några längre och några kortare alternativ. 

(Obs! Klicka på länkarna nedan för att se alla stopp och annat kul i närheten.)

Southwestern Loop


Var? Sydvästra USA
Hur länge? 10 dagar

Exakt den här roadtrippen håller vi på att planera just nu. Sista veckan i maj bär det av, 6 personer på motorcykel genom 6 delstater på 9 dagar (fast det är nog bekvämare att göra denna på 10 dagar så har man mer tid att stanna och kolla på saker). Denna tur går genom flera nationalparker och monument, så den innehåller mycket storslagen natur. Det blir även en del märkliga grejer, som ett stopp i UFO-staden Roswell, New Mexico. 

Här finns denna resa på Roadtrippers

 

Southern Loop

Var? Den amerikanska södern
Hur länge? En vecka

Om jag hade obegränsat med tid och semester är detta den roadtrip jag helst skulle vilja göra i år, men det blir nog tyvärr inte av förrän nästa år. Man kan börja i Jacksonville, Florida och köra norrut genom Savannah (skyller på bloggen Nostalgifabriken för att jag har blivit helt sjukt sugen på att åka till Savannah) och sen gör man en loop inåt landet och tillbaka ner till kusten. Tänker att det finns en massa fin natur, god mat och roliga grejer att se/göra (Dollywood! Nashville! NOLA!) längs den här rutten. Vill man göra resan längre/varmare kan man köra hela vägen runt södra Florida också. 

Här finns denna resa på Roadtrippers

 

California to Canada

Var? Vertikal cross-country från San Diego till Banff, Kanada
Hur länge? 14-16 dagar

Den här roadtrippen åkte vi på i somras och det är något av det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Den är ganska lång, knappt 650 mil, genom 9 delstater (7 i USA och 2 i Kanada) och 2 länder. Vi gjorde hela på 14 dagar på motorcykel och det var helt klart doable. Resan innehåller flera nationalparker, massa fin landsbygd, tomma vägar och typ en miljon vattenfall. Banff National Park, som var vår huvuddestination, är otroligt vacker, och det finns massa god mat i närliggande byar (dock inte så mycket på den amerikanska landsbygden). Antagligen ganska kallt i november dock. 

Här finns denna resa på Roadtrippers

 

SoCal National Parks

Var? Södra Kalifornien
Hur länge? 3-4 dagar

Här är en lite kortare roadtrip, och ytterligare en som jag planerar att göra senare i år. Babes Ride Out, som i vanliga fall brukar vara i Joshua Tree, flyttar det här året till Kaliforniens Central Coast (nummer 1 på den här kartan). Så vi tänkte att vi tar några extra dagar på vägen hem och kör en omväg genom några nationalparker. Den här resan går ju att göra från LA eller var som helst i SoCal egentligen, man måste inte börja i San Diego. Vi åker i oktober, men det borde gå att göra i november också.

Här finns denna resa på Roadtrippers

 

Route 66

Var? Chicago till LA
Hur länge? 1-2 veckor

Det här är en drömresa för mig, att köra hela Route 66 från Chicago till LA (eller omvänt). Har inga planer på att göra detta inom en överskådlig framtid dessvärre, men alla som har chansen borde ta den! Om man gillar americana och 50-talsnostalgi och amerikansk popkultur (och det gör man ju) så rekommenderar jag denna. 

Här finns denna resa på Roadtrippers

 

Lycka till med planerandet!

Bra saker

Fem år ❤️

Paul och jag firar femårsjubileum idag. Det kanske inte låter som så mycket egentligen. Jämfört med de par vi umgås med nästan dagligen ligger vi i lä – våra bästispar har varit tillsammans i 14, åtta och sju år, respektive. Men för mig är fem år en evighet. Mitt näst längsta förhållande, som tog slut när jag var 20, varade i omkring två och ett halvt år, så det här är redan dubbelt så långt, och hundra gånger bättre. 

Inte för att det är en tävling, eller något som ens går att jämföra. Men jag känner mig lycklig varje dag för att jag får vara med en så rolig och fin och omtänksam och generös människa, och för det liv vi har byggt upp tillsammans. 

Ett halvt decennium. Ganska bra jobbat ändå. 

Djur

Klippkort hos veterinären

Den här lilla hunden alltså. Är det inte hans ögon som smälter så är det något annat. Våra kompisar gillar att skoja om Pauls och mina betalningar till varandra på betalningsappen Venmo, eftersom ca 90% av dem har beskrivningar i stil med “Vet bill for Steve” eller “Meds for Steve”. Men sånt är livet när man adopterar en gammal skrutt. 

Häromdagen var vi hos veterinären igen. Steve hade plötsligt fått svårt att andas. Det händer ibland, men det brukar gå över efter någon minut. Den här gången gick det dock inte över, så vi körde honom till veterinären. Så fort vi kom dit började han andas normalt igen, men vi blev i alla fall hemskickade med både antibiotika och probiotika (borde inte de nollställa resultatet, kan man fråga sig). Enligt veterinären är andningssvårigheterna något som kallas reversed sneezing, vanligt hos små hundar.

Nu verkar Steve må bra igen förutom att han inte äter. Vill inte ens ha hundgodis. Så det blir nog en sväng till veterinären igen. De borde ge oss klippkort. 

Äventyr, Motorcyklar

En sista minuten-roadtrip till Death Valley

I lördags morse tog jag, Katie och Jordan hojarna norrut för en tredagars-roadtrip genom Death Valley National Park. Det var en ganska spontan grej för mig. Vi var ju i Norge för bara en dryg vecka sen och jag visste inte om jag skulle vara för jetlaggad eller sjuk eller trött eller bara ha för mycket jobb för att kunna ta ledigt en dag till. Sen bestämde jag mig i sista sekunden för att jag inte ville missa detta. I’ll sleep when I’m dead.  

Första natten skulle vi ta oss ända till Lone Pine, ca 50 mil norr om San Diego. Vi kollade upp fina grejer att stanna och se på vägen, och hittade detta: Fossil Falls. Helt svarta vulkaniska klippor som påminde om Helvetesgapet i Ronja Rövardotter. 

Man fick köra grusväg för att komma dit, till Jordans stora glädje. Han älskar att slira runt på icke-asfalterade vägar på sin Harley. Jag känner mig mer neutral inför detta.

Väl framme i Lone Pine tog vi en öl på det lokala sunkhaket som var täckt i dollarsedlar. Där råkade jag hitta några svenska tjugor mitt bland alla dollars. 

Vi vaknade tidigt nästa morgon för att börja ta oss mot Death Valley. Det var sju plusgrader ute och vi var omgivna av snötäckta berg. Det var fint men kallt!

Väl framme i nationalparken var det betydligt varmare. Vi stannade för att tanka och skala av några lager kläder. 

Plötsligt var det 30 grader varmt och vi befann oss bland en massa sanddyner. Så här glada var Katie och jag över att slippa frysa!

Vi körde runt precis hela dagen och utforskade Death Valley. Det här är verkligen en episk plats, den hetaste, torraste och lägst belägna nationalparken i USA. Stor och storslagen. Det heter liksom Death Valley av en anledning. 

Dagens sista stopp var på Badwater Basin, som är den lägst belägna punkten i Nordamerika, 86 meter under havet. Om man kollar riktigt noga ungefär halvvägs upp på klippan på den övre bilden så sitter den en liten skylt där med texten “Sea Level”, för att verkligen understryka hur lågt vi befann oss. 

Ingen av oss ville åka hem igen, så vi tog den långa vägen hem. Vi körde genom Mojaveöknen som stod i blom tack vare allt regn den här vintern. Vi hann även med en sväng längs med Route 66 på väg till Joshua Tree. 

Sen tog vi ytterligare en omväg genom Joshua Tree National Park där det också blommade något helt galet. Jag har aldrig sett så mycket färg i öknen, det var verkligen fantastiskt. Det var även fint att få köra hoj genom två nationalparker på två dagar. Har ju som mål att besöka minst 10 nya nationalparker i år, och efter den här helgen fick jag checka av en på listan (har varit i Joshua Tree ca 100 gånger tidigare, så den räknas inte).

Nu är jag oerhört peppad på fler roadtrips så snart som möjligt. Det här var en kortis, även om vi för all del hann köra 160 mil på tre dagar. Har ont i ryggen, men det får det vara värt. 10/10 skulle göra igen. 

Det ofattbara, Litteraturbloggen

First wave dead eller överlevare (TW: Dödsångest och katastrofer)

I mitt närmaste kompisgäng pratar vi av någon anledning ganska ofta om vad vi skulle göra om (när?) katastrofen kommer. Vi har delat in oss i två grupper, med ungefär fem personer i varje.

Den första gruppen kallar vi för First Wave Dead. Den består av de av våra kompisar som absolut inte vill behöva leva genom postapokalypsen utan hellre bara skulle dö direkt. 

Den andra gruppen, som jag tillhör, vill överleva till varje pris. 

Jag har läst två böcker på sistone som behandlar det här ämnet från olika perspektiv: före och efter katastrofen. Böckerna är Slutet av Mats Strandberg och Station Eleven av Emily St. John Mandel. 

I Slutet är en stor komet på väg mot Jorden och alla vet exakt vilket datum och klockslag allt kommer gå under. Ingen förväntas överleva. Vad gör man under mänsklighetens sista månader? Vi får följa två tonåringar på jakt efter en sanning och ett större syfte. 

Station Eleven handlar istället om tiden efter katastrofen. En dödlig influensapandemi har utrotat nästan hela världens befolkning. Berättelsen följer framför allt en kringresande teatergrupp som sätter upp Shakespeare-föreställningar i olika byar omkring år 20 (alltså 20 år efter pandemin). De färdas till fots genom ett hotfullt, postapokalyptiskt USA som inte längre går att känna igen. 

Jag var lite nervös inför att läsa Slutet eftersom jag hade hört från så många att de fick grov dödsångest av den. Men sen läste jag den och fick inte ångest alls. Den gav mig snarare ett inre lugn. En av karaktärerna säger så här på ett ställe i boken: “Jag tycker att det finns nåt skönt i att det är såhär det tar slut. Inte så att jag är glad för det … men om allt ändå ska gå åt helvete så är det i alla fall inte vårt fel. Och vi kan inte göra något åt det.” Och det ligger liksom något i det?

Station Eleven däremot… Jag läste ut den i februari och har haft svårt att skaka av mig den sen dess. Med tanke på hur vi behandlar den här planeten känns det inte helt orimligt att vi eventuellt kommer att behöva leva i ett samhälle som liknar det i boken, där det inte längre finns någon elektricitet eller rinnande vatten eller bensin eller internet. Man tar sig runt till fots och måste varje dag skaffa föda på något sätt. Extremt klimat och farliga människor lurar bakom varje hörn. 

Ju mer jag tänker på detta, desto mer benägen blir jag att gå med i First Wave Dead-gruppen. Jag vill tro att jag är en överlevare, men är att leva det absolut viktigaste som finns, till varje pris, oavsett vilken sorts liv det är? Kanske. Jag vet inte.

Hur tänker ni, är ni First Wave Dead eller överlevare? 

Amerika, Vardagsanekdoter

Är nästan amerikan nu

Idag hade jag mitt amerikanska medborgarskapsprov. Jag blev alltså testad på mina kunskaper i amerikansk historia och politik, plus ett språktest. Språktestet var jag inte speciellt nervös inför, man skulle bara läsa och skriva en mening på engelska, och det är liksom mitt jobb att skriva på engelska. Det var verkligen extremt lätt. 

Historie- och politikprovet var jag lite mer nervös inför. Hade fått en bok med 100 frågor man skulle kunna svara på, så igår kväll förhörde Paul mig på alla 100 frågorna. Jag fick alla rätt på det förhöret, men har en förmåga att få blackouts när jag är väldigt nervös, och det var jag idag. Vet inte varför egentligen. När det var min tur frågade immigrationsofficern mig totalt 6 frågor. Jag svarade rätt på alla och sen var det liksom klart? 

Nu ska jag bara vänta på att få en tid för den officiella ceremonin där jag måste pledge allegiance to the flag osv, och sen är jag amerikansk medborgare!? Hade hellre gjort detta under vilken annan president som helst, men eh. En av de främsta anledningarna till att jag ens vill bli medborgare i det här landet är ju för att jag vill kunna rösta i nästa års val.

Messade min chef efteråt och berättade att jag hade klarat provet. Han är från England och har genomgått samma procedur själv, och tyckte att jag skulle fira efter ceremonin med att supa mig ordentligt full för första gången i egenskap av riktig amerikan. Vi får väl se hur det blir med det. 

Litteraturbloggen

Alla böcker jag fick med mig från Norden

Vi är hemma i Kalifornien igen, sen i lördags kväll, och jag tror äntligen att jag har blivit av med jetlaggen. Det är varmt och skönt här också, en väldig kontrast till snövintern i Norge. 

Det bästa jag fick med mig hem var en halv resväska full med böcker på svenska. Min pappa hade med sig sex stycken till mig och jag köpte fyra till när vi var i Mora. Vi tar en titt!

Dessa fick jag av pappa. Alla efter mitt önskemål, förutom Om tyranni. Slutet läste jag ut dagen efter vi kom till Norge, och den tänkte jag skriva mer om i ett eget inlägg. Sen läste jag hela Pappaklausulen på flyget hem, tyckte den var väldigt bra (4/5) men kanske inte Hassen Khemiris bästa? Tycker ändå lätt att han är en av Sveriges bästa författare.

Nu läser jag Nora eller brinn Oslo brinn, så jag får återkomma om den och de andra.

Sen plockade jag på mig ett gäng deckare på Akademibokhandeln i Mora (tack snälla för alla tips!). Två hade jag hunnit läsa ut innan vi var tillbaka i USA igen. Det är min bästa grej med semester, att ha tid att läsa läsa läsa. Jag läste alltså fyra böcker förra veckan. Paul, som inte läser speciellt mycket till vardags, läste tre! Tänker lite ödmjukt att jag har bra inflytande på honom.

De jag har läst ut är i alla fall Silvervägen och Märkta för livet. Tyckte mycket om Silvervägen, den var så mörk och vackert skriven och kändes inte riktigt som en deckare. Märkta för livet däremot… njae. Köpte den efter att både min mamma och kvinnan i bokhandeln hade rekommenderat Emelie Schepps böcker, men tyckte inte alls att den var speciellt bra. Hade behövt snävare redigering. 

Okej, det var det om böckerna jag fick med mig från Sverige. Har ni läst några av dessa? Vad tyckte ni?