Irritationsmoment

Mina egna ganska futtiga erfarenheter

Jag känner så många som har blivit våldtagna eller utsatta för grova sexuella övergrepp att mina egna erfarenheter känns futtiga i jämförelse. Jag har haft tur. Vilket är en helt sjuk grej att behöva skriva, men så är det ju, och det känns verkligen uppenbart när jag läser alla berättelser under #metoo-hashtaggen de senaste dagarna.

Bara några snabba minnesbilder:

När jag var tonåring var jag på Augustibuller och bodde i tält på festivalområdet. En av dagarna låg det plötsligt en däckad snubbe jag inte kände i mitt tält. Jag väckte honom och sa åt honom att dra och då blev han våldsam. Jag stukade tummen när jag försökte försvara mig och fick tillbringa resten av kvällen i sjuktältet.

När jag var 20 hade jag en stalker som skickade anonyma brev och blommor hem till mig med jämna mellanrum, alltid undertecknade med bokstaven K. Det visade sig vara en före detta kollega till mig (vars namn inte började på K, det var en homage till filosofen Kirkegaard) (varför är “svåra” män alltid så jävla creepy?) som var besatt av mig på ett obehagligt sätt. Han slutade när jag hotade att polisanmäla.

När jag var 22 hyrde jag ett rum i ett hus som jag delade med ett lesbiskt par och en straight snubbe. Vi var alla kompisar och en kväll gick jag och snubben ut och tog en drink och han drack alldeles för mycket. Senare den kvällen kom han in i mitt rum och vägrade gå och försökte tjata sig till sex. Jag sa nej och flyttade ut kort därefter.

För bara några veckor sen var jag ute och körde hoj med ett gäng kompisar (män och kvinnor). Vi hade stannat vid en utsiktsplats för att ta några foton när två män i 50-60-årsåldern stannade sina hojar på samma ställe. Medan Edy tog ett foto på mig hörde vi hur männen sa till varandra (om oss): “Why do they still have their shirts on?” Det här är bara ETT exempel av flera hundra liknande som man bara lär sig att ignorera efter ett tag som kvinna i motorcykelsvängen. Att jag ens kommer ihåg den här händelsen är för att Katie just skrev ett blogginlägg på Red Rag Garage om den.

Och så alla dessa dick pics. Jag vet inte hur många oombedda bilder jag har fått på erigerade kukar från fullständiga främlingar på nätet. Kan ni ens föreställa er om kvinnor skulle börja göra så? Systematiskt skicka bilder på sina nakna kön till främlingar? Ett tag var det så illa att jag och en kompis skämtade om att starta ett klädmärke som tillverkade små kostymer till kukarna. Så att det skulle bli lite trevligare att titta på. För vad kan man göra annat än att skämta om det? Hela fenomenet är ju så absurt. No one cares about your boner.  

***

Det är mycket möjligt att jag har glömt eller förträngt andra händelser. Jag har så dåligt minne, och sånt här händer ju hela tiden, det blir liksom vardagsmat efter ett tag. 

Motorcyklar

Det lilla blå tältet

Idag är mitt feed fyllt med betydligt trevligare saker än igår. Det är nämligen bara två dagar kvar till Babes Ride Out, årets bästa event. Jag jobbar sista dagen imorgon, sen bär det av till Joshua Tree på torsdag. Tar årets två sista semesterdagar den här veckan, som jag har sparat enbart för detta. Vilket känns ganska värt. Det går ju inte riktigt att misslyckas med kombinationen motorcyklar, öken, värme, kompisar och ledighet.

Mitt lilla blå tält, som jag köpte på Walmart för 20 dollar för fyra år sen, hänger med även i år. Det är egentligen ett barntält, så jag får sova på diagonalen för att få plats. Men det brukar gå bra ändå. I det lilla tältets ära kommer här en bildkavalkad från Babes Ride Out genom åren, i kronologisk ordning. 

Det ofattbara

Me too.

Så här ser hela mitt Facebook-feed ut just nu, det bara fortsätter och fortsätter oavsett hur länge jag scrollar. Och det gör verkligen ont i hjärtat att se hur utbrett detta är, trots att få kvinnor nog är förvånade. Det är sjukt viktigt att uppmärksamma, såklart – men jag kan samtidigt inte låta bli att känna att vi fokuserar på fel sak här. Jag känner inte en enda kvinna (eller icke-man för den delen) som inte har blivit sexuellt trakasserad eller värre, men det här passiva fokuset på offret gör att det låter som att detta är något som bara ”händer” oss kvinnor, typ som regn eller hårväxt. Men så är det ju inte. Det är någon som aktivt orsakar detta – som trakasserar, våldtar, tafsar, inte lyssnar på ett ”nej”, drar sexistiska skämt – och det är så gott som alltid en man.

Jag skulle vilja se alla män som känner någon som har trakasserat en kvinna göra en statusrad om detta, istället för att bara låtsas som att det är ett problem som inte rör dem. För det gör det. För att citera Natalie Degraffinried:

To the men who “don’t have friends like that,” who “know how to treat women,” who are real men because “that’s the type of thing boys do,” and to the men who don’t understand why we are so deeply distrustful of you, remember this: I have been raped by far nicer men than you.  

Äventyr, Motorcyklar

Två olyckor och en skogsbrand

Jag var ute och körde hoj med Katie och Jordan precis hela dagen igår. Det blev ca 25 mil av mestadels slingriga bergsvägar, vilket är den bästa sortens terapi jag vet. Att sätta på en bra playlist och sen fokusera hela sin energi på att köra snabbt genom riktigt tighta svängar i flera timmar i sträck. All stress och alla världens problem bara försvinner, i alla fall för en stund. Det var varmt och skönt ute, men uppe i bergen märks det ändå att det är höst eftersom alla löven har ändrat färg. 

Vi hade en helt perfekt dag ända fram emot slutet av turen. Vi var på väg nerför berget och rundade ett hörn när vi och alla bilar omkring oss plötsligt stoppades av poliser och vägspärrar. Vi blev framsläppta efter ett tag och fick krypköra förbi en olycka, som var anledningen till avspärrningarna. Jag hade musik på i hjälmen och låten som spelades just då var Motorheads “Killed by death”. Det kändes plötsligt alldeles för verkligt, så jag bytte låt.

Bara några minuter senare körde vi förbi nästa olycka, den här gången med en motorcykel involverad. Hann inte se så mycket mer än en helt kraschad hoj i diket, och en bil som hojen såg ut att ha kört in i. Kollade just upp det, och motorcyklisten överlevde inte

När vi hade kommit förbi de två olycksplatserna körde vi rakt in i nästa stora händelse: ett hundratal polisbilar, brandbilar, bärgningsbilar, ambulanser och helikoptrar på plats för att släcka en skogsbrand. Med alla bränder som härjar och dödar människor och djur i stora delar av Kalifornien just nu var detta sjukt läskigt att se på så nära håll. Stora rökmoln steg upp från träden och det blev svårt att andas i motorcykelhjälmen pga av all rök. Men det verkar i alla fall som att ingen skadades i branden, tack och lov.

Vi fortsatte köra i kanske 20 minuter, tills vi var nere på andra sidan berget, då var vi tvungna att stanna och ventilera. Två olyckor och en skogsbrand. Inte det avslut vi hade tänkt oss på dagen.

Matbloggen

Provar väl detta med att vara vegan igen

När jag var i mataffären idag och skulle köpa ost så kände jag plötsligt att nä, mitt samvete tillåter inte detta idag. Så jag skippade allt animaliskt och kom hem med linser, bönor, quinoa, näringsjäst och en massa grönsaker istället. I och för sig samma saker jag alltid köper, men minus osten och yoghurten. Och det kändes rätt, så nu kör jag nog på detta ett tag och ser hur det går.

Jag var vegan i tre år som tonåring, men det var 13 (!) år sen. Sen dess har jag “bara” varit vegetarian, så det är möjligt att jag är lite rostig på detta. Jag äter dock inte ägg så det borde gå hyfsat lätt att bara utesluta/ersätta mjölkprodukter. Men har ni några snabba vardagsrecept att dela med er av så vore det mycket uppskattat!

I alla fall. Nu har jag overnight oats i kylen för morgondagens frukost, och i skrivande stund sitter jag på soffan och äter denna 10-minutersmiddag på saker jag hittade i kylen (linser, grönkål, pärlcouscous, tomater, gurka, solrosfrön, persilja och en massa citron):

Det blir nog bra det här.

Vardagsfilosoferande

Om kvinnoseparatistiska festivaler och varför de behövs

Läser alla dessa urbota korkade kommentarer från arga män som är kränkta över att det kommer hållas en (1) mansfri festival i Sverige och får ont i huvudet av hur idiotiskt detta är. Jag kan meddela att jag ska på en helt mansfri festival nästa vecka, en festival jag har varit på varje år sen 2013, och det går hur bra som helst. Inte en enda man har farit illa av detta. Och inte en enda kvinna har blivit våldtagen, trots närmare 2000 festivaldeltagare förra året. 

Det är alltså Babes Ride Out jag pratar om, en helt kvinnoseparatistisk motorcykelfestival med fyra dagars camping i öknen, liveband, hojåkning, karaoke och en massa annat. Ja, ni vet ju redan detta eftersom jag åker på BRO varje år och har skrivit hur många inlägg som helst om det. Men det kan vara värt att upprepa. Jag har aldrig känt mig så trygg i en stor folksamling som jag gör på Babes Ride Out. Det är alltid en massa kvinnor där som går runt i bar överkropp – som om det vore helt socialt accepterat! – och ingen tar sig rätten att tafsa eller vara äckliga. 

Det knäppa (?) är att jag knappt har hört någon snubbe klaga på Babes Ride Out. Alltså, det finns gott om patetiska trollsidor på Instagram där mediokra män lägger upp memes om hur tjejer borde vara hemma och göra smörgåsar åt männen istället för att köra runt på motorcyklar i öknen. Varje år är det även ett gäng snubbar som skämtar om att de ska klä ut sig till tjejer för att ta sig in på festivalen. Men på något magiskt sätt tar alla sitt förnuft till fånga och låter oss vara. De allra flesta snubbar verkar ha accepterat att detta är något som behövs. Vilket säger en del, speciellt i en så pass sexistisk subkultur som motorcykelscenen. 

Sen säger jag såklart inte att kvinnor är perfekta och att alla på BRO älskar varandra. Men fyra dagar utan slagsmål, mansplaining, catcalling och ovälkomna närmanden är verkligen så jävla välbehövligt. Jag unnar alla som vill gå på Statement Festival detta.

Det ofattbara

Branden som kunde ha förstört allt

Foto från LA Times

Norra Kalifornien står i lågor just nu, i några av de värsta bränderna i delstatens historia. Över 20 personer har dött hittills. Jag läste i morse om ett äldre par – en 100-årig man och en 98-årig kvinna – som inte kunde ta sig ur sitt hus och brann inne. Detta är min värsta mardröm. Att bli innebränd, eller att förlora allt i en eldsvåda.

Det ger mig svåra flashbacks till för drygt fem år sen, när huset jag bodde i då nästan brann ner efter att lägenheten ovanför min fattade eld.

Branden startade runt klockan 17 en vanlig vardag. På den tiden jobbade jag hemifrån, och var på väg till gymmet när jag såg en massa rök komma in genom taklampan i badrummet. Jag öppnade ytterdörren och utanför sprang flera av mina grannar runt i panik och skrek att det brann. Jag hann knappt reagera, sprang bara tillbaka in för att hämta katterna, men jag hittade bara en av transportburarna, så jag fick stoppa Ninja i en resväska. Mina grannar på andra sidan gatan tog hand om katterna i några timmar medan jag försökte förstå vad som hände. Förutom typ min plånbok och min mobil fick jag inte med mig något annat ut, men jag klarade mig. Katterna klarade sig. Min lägenhet klarade sig, i alla fall någorlunda. Den fick ganska extrema vattenskador efter att brandkåren kom och släckte branden, och jag kunde inte bo där på två månader, men allt jag ägde klarade sig.

Lägenheten ovanför min totalförstördes i branden. Mina grannar förlorade alla sina ägodelar, plus en hund och en katt som brann inne. Jag kan fortfarande knappt tänka på detta utan att gråta.

Jag bodde i ett litet lägenhetshus, bara åtta lägenheter, och alla grannarna stod nära varandra, de flesta av oss var i samma ålder och umgicks hyfsat ofta. Medan branden pågick satt vi allihopa på trottaren utanför huset och grät, under filtar som Röda Korset gav oss.

Jag tänker på detta nu när över tusen hus har brunnit ner i norra Kalifornien, och det verkar som att bränderna fortfarande sprider sig. Den där skräcken som infinner sig, och sen insikten om allt man kommer att förlora. Paniken och desperationen. Hade jag kunnat resa tillbaka i tiden hade jag tagit med mig fler grejer ut ur lägenheten: pass, pengar, laptop, bilnycklar, en pärm med viktiga papper.

Nu hade jag sån himla tur. Jag förlorade inget. Jag överlevde. Hade jag inte jobbat hemifrån hade katterna eventuellt dött av rökförgiftning, men nu fick jag ut dem i tid.

Det är verkligen inte alla som har den turen.

Vardagsanekdoter

En rafflande tisdag med avloppsproblem, kattkräks och smutsigt hår

Jaha, det här med att fokusera på det positiva? Det går sådär.

Bara några minuter efter att jag hade skrivit gårdagens inlägg så gick jag in i badrummet för att borsta tänderna, och upptäckte att vi hade stopp i badkaret. Paul hade duschat några timmar tidigare, och badkaret var fortfarande fullt av vatten. Det var dock för sent på kvällen för att göra något åt det, så jag gick in i sovrummet istället. Paul låg redan och sov, så jag smög in utan att tända några lampor… och trampade rakt i en hög med kattkräks. Strategiskt placerad precis bredvid min sida av sängen, så himla snällt av katterna.

Det gick ju inte att tvätta foten i badkaret så jag fick göra det i handfatet istället. Sen torkade jag upp kräkset och gick och la mig.

I morse när jag vaknade var badkaret fortfarande fullt med vatten och jag behövde verkligen tvätta håret, så jag fick gå till gymmet och duscha där istället. Passade på att träna i typ 15 minuter och kolla på nyheterna när jag ändå var där, så det var inte totalt bortkastat.

Ikväll ska vi på födelsedagsmiddag för en kompis som fick sparken från sitt jobb (där hans tjej fortfarande jobbar) för några dagar sen, så där lär det inte heller vara fullt av glada miner.

Och Kalifornien står i lågor.

Men, ehh. Bilen går bra!

Vardagsanekdoter

Den tråkigaste dagen på hela veckan

Åh herregud vilken tråkig dag detta har varit. Men det är väl så med måndagar liksom. Denna hade dock några ljusglimtar (jobbar på att “fokusera på det positiva”, jag har annars en tendens att bli ganska negativ):

– Jag drömde inatt att Hillary Clinton gav mig en kattunge.

– Vi hade en massageterapeut på jobbet idag och jag hade helt glömt bort att jag hade signat upp mig för en 15-minutersmassage. Mina stackars axlar är väldigt tacksamma över detta såhär i efterhand.

– Just när jag började känna mig stressad och stel igen kom en representant för ett lokalt mikrobryggeri till redaktionen för att köra ölprovning med några av oss. Att få dricka lite god öl mitt på dagen på en måndag känns som något man borde införa lite mer regelbundet.

– Efter jobbet fick jag äntligen åka och hämta upp en hel låda med t-shirts, linnen och klistermärken som Katie och jag hade beställt för Red Rag Garage. De blev så himla fina! Förra veckan fick jag dessutom hem ett gäng pins. Så nu är det vi som tvingar alla vi känner att göra gratisreklam för oss genom att sätta vår logga på allt de äger. Världsherravälde, here we come! (Eller nä, det går fan inte riktigt att skämta om världsherravälden när Trump är president.)

Tatueringar och sånt

Tatueringsparty!

Jag har haft ett återkommande problem i ganska många år nu, och det är att så fort jag hittar en tatuerare jag trivs med så flyttar de från San Diego. Jag försöker att inte ta det som en personlig förolämpning, men det är svårt ibland. Min förra tatuerare var min kompis Jay, som flyttade från San Diego till Nashville för kanske fem år sen. Jag saknar honom ganska ofta, inte bara för att han var min bästa tatuerare, utan för att han då var en av mina närmsta vänner. Den här veckan var Jay dock och hälsade på i San Diego i några dagar, så jag passade på att styra upp lite tatueringshäng.

Paul, Jordan och Katie hängde också på, och Jay tatuerade oss alla fyra. Den som inte blev tatuerad för tillfället fick äta burritos och dricka mexikansk öl. Som man gör i Kalfornien.

Jag gjorde två smågrejer på benen eftersom jag inte har plats någon annanstans. Ni får se vad det blev när de har läkt! Nu är klockan efter 22, och den här tanten måste gå och lägga sig.