Sun’s out, buns out

Har verkligen ingenting intressant att blogga om den här veckan. Förutom detta: vi flyger till Peru imorgon! Fast det vet ni ju redan, som jag tjatar. Har ingen dator med mig och inga tidsinställda inlägg, så det blir nog tyst här ett litet tag.

På plussidan har jag i alla fall hittat den perfekta resefrisyren, några år efter alla andra.

sannabun

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Nuvarande sjukdomstillståndet

Jag hade alltså tid hos en ny specialist igår för handleds- och axelproblemen, och det här var den första läkaren på väldigt länge som faktiskt spenderade mer än fem minuter med mig, ställde relevanta frågor och gjorde en ordentlig fysisk undersökning, samt läste igenom hela min journal. Det borde man kanske förvänta sig av alla läkare man träffar, men de andra specialister jag har varit hos hittills har varit mer intresserade av att skicka problemet vidare till någon annan.

Under besöket hann jag med både att få axeln röntgad, samt att få en kortisoninjektion i handleden. Har såklart ingen garanti för att det kommer hjälpa, och just nu är det ganska ömt och svullet, men det är i alla fall den första potentiella riktiga lösningen jag har fått på handledsproblemen. Och eftersom jag har haft ont i snart ett år är jag vid det här laget villig att prova nästan vad som helst.

Och så har jag sjukgymnastik idag och akupunktur imorgon. Och på fredag sticker vi iväg på 10 dagars semester utan dator och jobbstress. Om inte allt detta hjälper i alla fall lite så vet jag inte vad jag gör. Hugger av mig handen kanske.

sannaberg

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Musikrelaterat motorcykeltips

Eftersom ni verkar vara en del som läser här som kör hoj eller är intresserade av att börja tänkte jag tipsa om något av det bästa jag har köpt i utrustningsväg, nämligen en bluetoothspelare för motorcykelhjälm. Hamnar möjligen i kategorin “onödig lyx” men sånt tycker jag att man får unna sig ibland.

De här små apparaterna kommer med högtalare som man fäster på insidan av hjälmen, och sen är det bara att hooka up mobilen och lyssna på Spotify medan man cruisar. Det är så himla mycket bekvämare än att köra med hörlurar, plus att man samtidigt hör trafikljud och sånt som händer omkring en så det är hyfsat säkert också. De där slingriga bergsvägarna blir så himla mycket trevligare med en bra playlist i öronen.

helmet

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Veckan som kommer

Hakar på Egon och Nostalgifabriken och kör en liten genomgång av de kommande dagarna, mest för att jag har en förhållandevis händelserik vecka framför mig.

Måndag: Idag alltså. Imorse hann jag med ett läkarbesök där jag bland annat fick en kortisoninjektion i handleden, vilket jag nog skriver mer om senare. Ja, sen har det varit jobb och möten och snart ska jag 1) gå till en piercingstudio och fråga om de kan sätta i mina tydligen mycket avancerade örhängen åt mig, eftersom jag var tvungen att ta ut dem när jag gjorde min magnetröntgen för några veckor sen, och 2) gå hem och färga håret.

Tisdag: Jobb, jobb, jobb. Samt sjukgymnastik. Och packa klart inför vår Peru-resa på fredag.

Onsdag: Jag har bokat tid för akupunktur efter jobbet, vilket kan bli spännande. Har aldrig gjort detta förut. Sen direkt iväg på AW på en ganska nyöppnad bar precis vid baseball-arenan Petco Park.

Torsdag: Kommer antagligen att stressa mig igenom min sista arbetsdag innan semestern, för efter jobbet kör jag och Paul till Los Angeles för att sova hos några kompisar som bor nära LAs flygplats.

Fredag: Vi flyger till Peru! Har en 40 minuter kort mellanlandning i San Salvador som jag är en smula nervös över. Räknar kallt med att våra väskor inte kommer hela vägen fram, men vi får väl se. Knock on wood.

Lördag & Söndag: Vi landar i Arequipa klockan 7 på morgonen på lördagen, så behöver nog gå och lägga oss och sova i några timmar det första vi gör. Sen ser jag fram emot att äntligen få träffa min mamma, styvpappa, syster, blivande svåger samt systerdöttrar som redan är på plats i Peru. ÅH.

family
Familjen ♥

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Om kärleken till riktigt gamla fordon

paulshoebox

När jag var på väg hem från jobbet igår råkade jag få syn på en parkerad bil som såg exakt ut som min killes, fast med ett helt baksäte på taket. Det visade sig att hans bil hade gått sönder ungefär ett kvarter från mitt hus några timmar tidigare, och att han hade varit där och meckat med den sen dess.

När jag körde förbi var den nästan färdigfixad, så jag gjorde det enda hjälpsamma jag kunde komma på och åkte hem och hämtade öl från min kyl och promenerade över med den.

Så här är det i alla fall ganska ofta när man är tillsammans med en kille som så passionerat älskar riktigt gamla fordon att han kör till jobbet varje dag antingen i en -51 Ford utan fönster eller på en gammal Harley-chopper från samma årtionde. Det nyaste fordonet han äger är en annan chopper från 70-talet. Så min skrotiga pickis från 1996 (med fönster! vindrutetorkare! blinkers! AC!) känns sprillans ny i jämförelse.

Sen fick jag köra hem Forden åt honom, vilket var en smula nervöst eftersom den är så låg att det knappt går att se ut genom den. Ha! Men det gick bra ändå.

sannashoebox

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Alla hjärtans dag i svampgrottorna

I lördags var det som bekant Alla hjärtans dag. Jag och Paul hade ett fullspäckat schema hela dagen, och började med att hajka till något som kallas för the Mushroom Caves i Solana Beach i norra San Diego.

DSC_0044

DSC_0050

Vi tog en utmarkerad gångstig tills vi hittade en skylt som det stod ”No Trespassing” på. Där svängde vi in, som de rebeller vi är, och fick klättra upp för ett brant och väldigt snårigt berg tills vi nådde toppen.

DSC_0067

DSC_0069

Där stod vi plötsligt och stirrade rakt ner i en stupande brant ravin, med havet bakom oss och motorvägen Interstate 5 framför oss. Och trots att vi har åkt förbi hur många gånger som helst är det helt omöjligt att gissa att den här grottravinen ligger gömd här, in plain sight.

DSC_0082

DSC_0087

Bilderna gör det inte rättvisa, det är svårt att fånga den där sugande magkänslan när man står vid toppen av en brant klippvägg och lätt skulle kunna falla mot sin död om man skulle råka trampa fel för nära kanten. Men vi överlevde! Tack och lov, eftersom vi hade planer att åka och kolla på detta senare på eftermiddagen:

DSC_0121

Flat track racing i Del Mar! Den mest romantiska Alla hjärtans dag-dejten vi kunde tänka oss.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Meatless Monday: Tacos med ugnsbakad tofu, fårost och avokadoröra

Trots att jag har bott 20 minuter norr om den mexikanska gränsen i snart 7 år har jag aldrig riktigt insett storheten med mexikansk mat. Jag har försökt, men har börjat acceptera att burritos och enchiladas helt enkelt inte är min grej. Men den senaste tiden har jag av någon oförklarlig anledning gått runt och varit så himla sugen på tacos. Alltså inte svenska fredagsmys-tacos, utan riktiga tacos*. Ni vet?

Förra helgen gick jag och Paul därför och åt varsin helt fantastisk Portobello con Vegetables-taco på nyöppnade City Tacos i North Park, men det gjorde mig om möjligt ännu mer sugen på tacos. Så häromdagen gjorde jag mina egna. Och de blev så goda att jag känner att jag måste dela med mig, så här kommer receptet.

(Jaaaa det blev Meatless Monday på en tisdag, men så kan det gå när man är ledig på måndagen och glömmer bort att blogga.)

DSC_0032

Tacos med ugnsbakad tofu, fårost och avokadoröra

Du behöver (till 4-5 små tacos):

1 paket tofu (marinerad eller ej)
1-2 tomater
1 lime
1 stor mogen avokado eller 2 små
Ett knippe salladslök
Några rädisor
2 dl grekisk yoghurt
Salt och peppar
Fårost
Ruccola
Små mjuka tortillabröd

DSC_0019

Gör så här:

1. Börja med att krama så mycket vätska som möjligt ur tofun. Till exempel så här: linda in tofun i en (ren) kökshanduk och lägg på en tallrik. Ställ en annan tallrik ovanpå, och lägg något tungt på den tallriken. Till exempel en kokbok eller en kastrull. Låt stå i 20-30 minuter och häll sedan bort den överflödiga vätskan.

2. Sätt ugnen på 225 grader.

3. Skär tofun i små kuber. Om den inte redan är marinerad, gör en snabbmarinad på till exempel olivolja, sojasås och liquid smoke. Lägg den marinerade tofun på en plåt och pensla med olivolja (kan skippas om den just marinerades i olja) och kör in i ugnen i ungefär 25 minuter. Rör om efter halva tiden.

4. Skär tomaterna i tärningar och rädisorna i skivor. Hacka salladslöken.

5. Blanda yoghurt, mosad avokado och saften från en halv lime i en skål. Salta och peppra efter smak.

6. När tofun är klar, släng in tortillabröden i ugnen på eftervärmen i ett par minuter så de blir varma men inte krispiga.

7. Lägg avokadoröra, tofu, tomat, och rädisor i mitten av ett tortillabröd. Toppa med salladslök, ruccola och fårost. Pressa över limejuice efter smak (ju mer lime desto godare, tycker jag). Vik ihop och ät!

DSC_0037

*Okej okej, för att de ska räknas som riktiga tacos ska de väl egentligen ha koriander också. Men alltså, yuck! Jag klarar inte av koriander.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Salvation Mountain

Idag var jag ledig från jobbet och sugen på en ordentlig motorcykeltur. Min kompis Fred, som jobbar som försvarsadvokat, skulle iväg och träffa ett par klienter i häktet i El Centro, så jag bestämde mig för att haka på. El Centro är en ganska otrevlig håla som ligger ungefär 20 mil rakt österut från San Diego, men istället för att ta motorvägen körde vi the scenic route genom slingriga bergsstigar längs med den mexikanska gränsen, så det blev en mycket trevlig heldagstur.

Medan Fred var i häktet tog jag en solotripp upp till Salvation Mountain, som ligger ungefär 6 mil norr om El Centro. Jag har velat åka dit hur länge som helst, men eftersom det ligger verkligen mitt ute i ingenstans har man liksom inte vägarna förbi så ofta.

DSC_0183

Salvation Mountain är alltså en helt galen konstinstallation skapad av en snubbe som hette Leonard Knight (som för övrigt dog förra året). Han har alltså byggt och målat det här berget, mitt ute i ingenstans, och det är ett extremt surrealistiskt hopkok av gigantiska färgglada bibelverser och knasiga jesusgrejer.

DSC_0182

DSC_0225

DSC_0185

Nu är jag ju extremt mycket ateist, och det här är en smula creepy och väldigt knarkigt. Men ändå, så himla coolt!?

DSC_0201

Kolla i bakgrunden så ser ni att det ligger liksom INGENTING annat här ute. Bara det här stora, märkliga pastellberget med ett gigantiskt kors mitt på. Omgivet av öken och en och annan trailer park.

DSC_0206

Bakom själva berget finns ett gäng labyrintliknande grottor som även de är målade i alla möjliga färger och bibelverser.

DSC_0214

Och detta!? Katter överallt.

DSC_0219

Och en massa gamla skrotbilar målade precis som resten av stället.

DSC_0222

DSC_0227

DSC_0234

Förstår ni vilken sjuk grej detta är? Salvation Mountain är verkligen något av det märkligaste jag har sett. Nu vill jag åka dit igen!

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Bildbevis på att jag tydligen var rödhårig förra året

Jag vet inte om jag har visat de här fotona från en plåtning jag gjorde med Burly Brand för ett tag sen? Ja, förutom den bilden som är i min bloggheader då. Jag fick i alla fall just ett gäng nya bilder skickade till mig som jag inte hade sett innan, så jag tänkte visa några. (Och innan alla börjar klaga kan jag också påpeka att jag inte kör hoj i linne och trekvartshjälm till vardags. Det råkar bara se bättre ut på bild.)

sanna-2

sanna-15

sanna-22

sanna-25

sanna-49

sanna-57

Foton av Sean Delshadi.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Deafheaven Friday

Jag delar kontor med min närmaste chef, och eftersom vi har ungefär samma musiksmak brukar vi ha musik på medan vi jobbar. Detta har fört med sig en del traditioner, till exempel denna: varje fredag exakt klockan 14:00 sätter vi på bandet Deafheaven och lyssnar på alla låtar som finns på Spotify med dem. Vi kallar detta för Deafheaven Friday, eller DHF om man känner sig lat.

Jag vet inte riktigt hur det började, eller varför, men det här har i alla fall pågått i ganska många månader nu. Och det har fört med sig att jag numera, på ett fysiskt plan, förknippar Deafheaven med fredag eftermiddag och den där fantastiska snart-helg-känslan. Det finns nog alltså inget annat band vars musik gör mig gladare, trots att jag egentligen inte lyssnar på dem utanför kontoret, och trots att de spelar en i övrigt ganska deprimerande shoegaze-black metal.

Pavlov och hans hundar kan ju slänga sig i väggen. Deafheaven Friday, där kan vi snacka klassisk betingning.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Pilateskatten

I fredags hade jag tid för magnetröntgen av min handled. Ni vet, den som jag stukade för snart ett år sen och som fortfarande inte har läkt. Jag har aldrig gjort en MRI tidigare, så var inte beredd på hur extremt otrevligt det skulle vara att ligga absolut blixtstilla i en trång tub i en halvtimme medan det lät som ett brandalarm var i full gång omkring en. Såatteh, det var kanske tur att jag gjorde detta klockan 19:30 på en fredag, och kom direkt från att ha varit på ett bryggeri och druckit några öl med jobbet. Hade jag gjort detta nykter hade det möjligen varit ännu värre.

Häromdagen fick jag i alla fall resultaten, som visade att de inte hade hittat någon structural damage. Och det är väl bra, eftersom det innebär att jag inte behöver opereras, men det är ändå lite frustrerande att ha så här ont utan att någon riktigt har en lösning på det.

Eftersom den samlade läkarkåren inte har några svar så gör jag vad jag kan på egen hand. Jag inser själv att en av anledningarna till att jag har så ont i axlar, händer och nacke är för att jag inte har kunnat träna ordentligt på snart ett år och därför inte har några muskler uppbyggda som liksom skyddar mig från sånt här. Och det är svårt att till exempel lyfta vikter för att bygga upp axelstyrka när ens handled inte funkar, så jag gör annat istället. Springer en massa, till exempel. Och kör pilates. Innan min olycka gick jag och tränade på en pilatesstudio två gånger i veckan, men de är så fokuserade på att dra och lyfta och ha sig, så nu kör jag lättare pass hemma istället.

Och att träna hemma har onekligen sina fördelar. Till exempel världens gulligaste träningspartner, aka pilateskatten Ninja.

pilatescat

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Hundvalpar och pingvintröjor

En sån där kulturkrock som jag tror att jag är för svensk för att någonsin vänja mig vid här är att småprata med främlingar på stan. ALLA amerikaner gör det, och min småpratsvokabulär har definitivt vidgats enormt sen jag flyttade hit. Men jag undviker helst att prata med folk jag inte känner, även om jag för all del svarar på tilltal.

Det finns dock ett undantag. Jag börjar alltid prata med folk som har hundvalpar. Det är ju såklart bara en ursäkt för att få klappa valpen, men ändå. Jag var precis ute och gick och träffade en karl med en 10-veckors pytteliten mopsvalp som var kanske det sötaste jag har sett. Hängde efter honom i typ ett kvarter och babblade innan jag tog mig samman och lämnade dem ifred.

Vet inte vad detta betyder? Att jag borde skaffa en liten hund kanske?

puppy
Min kollegas lilla vovve^^

En annan gullig grej, på tal om små söta djur, är detta: Australia’s oldest man likes to knit mini sweaters for injured penguins

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Vad som hände (eller inte hände) med Världens Bästa Hus™

Det här med huset ja, eftersom ni är en del som har frågat. Jag försökte få tag på en mäklare för att få en visning, men det var helt omöjligt att hitta någon sorts kontaktinfo. Och eftersom vi ändå inte har en tillräcklig handpenning undanlagd så kändes det inte riktigt värt mödan.

Men så häromdagen var vi ute på vår sedvanliga helgrunda i kvarteret och bestämde oss för att köra förbi huset, bara för att kolla. Och så här ser det ut nu. Det sitter fortfarande en Till Salu-skylt utanför, men det ser ut som att de sanerar för något. (Antingen det, eller så är det någon som tillverkar meth därinne.) Så kanske inte världens bästa hus, after all?

vbh

Det här med att ens fundera på att köpa hus i San Diego just nu är förresten en smula deprimerande. Vi blev nyligen utsedda till the least affordable city in the U.S. En mycket tveksam ära. Såatteh. Vi kanske hyr ett tag till då.

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Employee of the Month

employeemonth

Ni vet när man söker jobb och de vill att man ska lista sina största prestationer under karriären? Det här kan nog vara min. Employee of the Month på San Diego Magazine, min sjunde månad på jobbet. Mycket nöjd med detta.

Och det bästa av allt? Jag får en extra semesterdag som belöning!

  • Facebook
  • Twitter
  • email

En lite försenad berättelse om en julklapp

I min familj har vi alltid varit såna som gillar att fira. Allt från födelsedagar till namnsdagar och till och med halvårsdagar (alltså när man fyller och-ett-halvt). Jag heter Kristina i mellannamn, och för mig är Kristinas namnsdag synonymt med tårtkalas på landet. Och min pappa mailar fortfarande och gratulerar på mina namnsdagar. Sånt tycker jag är fint, jag gillar alla anledningar till att få fira något.

I Pauls familj är det tvärtom. Vi är båda äldst i syskonskaran och har båda tre yngre syskon (en syster och två bröder dessutom). Men enligt honom verkar ingen i hans familj riktigt ha brytt sig så mycket om att fira födelsedagar.

När jag fyllde år i slutet av oktober var jag väldigt spänd på att se vad han skulle ge mig i present. Jag har inte varit tillsammans med någon på min födelsedag på hur länge som helst, och jag är själv en sån som ÄLSKAR att köpa presenter till personer som jag bryr mig om. Sådär att jag går runt hela året och gör mentala anteckningar över vad de kan tänkas behöva eller vilja ha men inte skulle komma sig för att köpa själva.

Men så fick jag… ingenting!? Eller, han gav mig en bukett blommor, men det är ju den mest opersonliga presenten någonsin. Inte så att jag bryr mig om materiella ägodelar eller vill ha något dyrt och flådigt (absolut INTE!), men däremot tycker jag att det är fint när man får något som visar att någon känner en väl och att de bryr sig. Eller? Är jag bortskämd/omogen/onormal som tycker så?

Jag fick i alla fall ett smärre sammanbrott (inte min finaste stund kanske) över att min pojkvän minsann inte älskade mig tillräckligt för att ens bemöda sig om att ge mig något när jag fyllde år. Tror aldrig att jag har sett någon få så dåligt samvete som just då. Jag fick i alla fall understrykt att födelsedagar är viktiga för mig, även om de inte är det för honom.

Men sen fick han en ganska ordentlig upprättelse genom att ge mig världens bästa julklapp. En luftrenare till min motorcykel, som han hade designat och tillverkat själv, hela grejen helt för hand. Till och med skruvarna. Det kanske inte låter så romantiskt, men det är fan den finaste presenten jag någonsin fått. SÅ himla mycket ansträngning och kärlek gick in i denna lilla grej. Ser ni vad fint den matchar motorn också? ÅH. (He DOES love me.)

DSC_0024

 

DSC_0023

  • Facebook
  • Twitter
  • email

Boktips: The First Bad Man

badmanHäromdagen läste jag ut Miranda Julys The First Bad Man. Det är hennes första roman, och eftersom jag älskade (!!!) hennes novellsamling No One Belongs Here More Than You var jag tvungen att göra något så ovanligt som att köpa nya romanen inbunden istället för att vänta på pocket.

Och det är en, i brist på bättre ord, väldigt originell bok. Absurd, skruvad, märklig, en smula pervers. Och smart, fin och stundtals helt briljant. Men även nästan smärtsamt… konstig. Jag älskar dock verkligen Miranda Julys språk och hennes observationer så det gör inte så mycket.

Den handlar om Cheryl, som är en extremt sympatisk medelålders kvinna med vissa psykologiska egenheter. Och hennes relationer – verkliga eller påhittade – till en äldre man, en ung kvinna, och ett barn vars själ dyker upp i andra barn hon träffar.

Jag vet inte om jag kan förklara den här boken, man måste liksom läsa den själv. Och det tycker jag att man ska göra. Läsa den, alltså.

Betyg: 4/5

  • Facebook
  • Twitter
  • email