-
Slentrianmässigt näthat
Jag undrar om allt snack om näthat på sistone har gjort att näthatarna liksom känner att det är fritt fram att hata loss, nu när alla andra gör det. Man kan liksom näthata lite på slentrian sådär. Exempel: Sandra Beijer (aka niotillfem) skriver en harmlös och peppig krönika om att säga upp sig från ett bra jobb för att följa sina drömmar. Och någon postar den här kommentaren:
Alltså. Jag förstår fan inte vad det är för fel på folk. Vill spåra upp alla näthatare och ringa deras föräldrar för att berätta vad deras avkommor håller på med.
-
Gott nytt hår
Jag fick ett ryck häromdagen och gick och klippte av mig håret. Så här såg det ut igår, när jag tog en liten motorcykeltur ner till hamnen på lunchen.
Jag har för övrigt mer eller mindre gett upp hoppet om att någonsin ha långt hår igen. När jag var 14 klippte jag av mitt midjelånga hår och rakade tuppkam, och sen dess har jag försökt växa ut det igen. Men så fort det når lite längre än till axlarna blir jag galen på det och klipper en kort page igen. Och så har det hållt på nu i ganska många år. Jaja, det kunde väl vara värre. Jag trivs rätt bra i kort hår ändå.
-
FRISK! och en fredagsdate
Jag kanske förresten borde nämna att jag – äntligen – har blivit av med bronkiten. Lämnade knappt huset på en och en halv vecka, och jobbade hemifrån 7 dagar i rad för att jag hostade så mycket att de nog inte hade släppt in mig på kontoret. Det var verkligen helt vidrigt, jag sov inte på tre nätter och började ge up hoppet om att någonsin få mitt liv tillbaka. Sen gick jag till läkaren. De gjorde inte så mycket, mer än att skriva ut en stark hostmedicin så att jag kunde få sova på nätterna. Och vips, så gick det över!
Paul och jag firade min första dag åter i frihet med fredagsdate på Uptown Tavern, som är en av våra favoritrestauranger. Det är ett gayställe som typ alltid spelar untz untz-musik (den här kvällen var det 90-talshits som gällde) och där klientelet mest består av killar i 30-årsåldern i tighta tröjor som står och hånglar med andra killar i 30-årsålden i tighta tröjor. Och så har de sjukt god mat och öl. Så ett ganska perfekt ställe, med andra ord.
-
3 Boktips
Jag läser så mycket nuförtiden att jag knappt hinner tipsa om de bra böckerna mellan varven. Det är väl ett bra problem att ha förstås. Men här kommer i alla fall de 3 bästa böckerna jag har läst de senaste veckorna:
This is How You Lose Her – Junot Diaz
Jag köpte den här boken på flygplatsen i Lima och läste hela boken från början till slut på flyget hem från Peru. Jag har tidigare läst The Brief Wondrous Life of Oscar Wao av samma författare, men den här tycker jag var bättre.Det är en novellsamling där alla berättelser kretsar kring samma teman – olycklig kärlek, utanförskap, otrohet, språk och kultur – och pendlar mellan att utspela sig i USA och Dominikanska Republiken, ofta med samma personer i huvudrollerna. Det är absolut ingen feel good-bok, snarare tvärtom. Men Diaz har en väldigt speciell språkbehandling, det är liksom finlitteratur skriven på dominikansk slang. Är glad att jag fick läsa hela boken utan paus, den hade varit svår att lägga ifrån sig.
One More Thing: Stories and Other Stories – B.J. Novak
B.J. Novak är kanske mest känd som manusförfattare, producent och skådespelare i amerikanska The Office. Och den här novellsamlingen påminner lite om serien, med samma knäppa situationshumor. Det är roligt, smart, och stundals så briljant att jag kände mig mer eller mindre tvungen att ge den här boken 5/5 i betyg på Goodreads.Har ni läst Jonas Karlssons novellsamlingar? De påminner mig så mycket om One More Thing. Antagligen för att båda är skrivna av skådespelare, de har samma sorts quirky humor, och det går ofta som en röd tråd mellan berättelserna där ett par karaktärer dyker upp i flera noveller. Sjukt underhållande är det i alla fall.
The Imperfectionists – Tom Rachman
Ännu en novellsamling, om än kanske inte en typisk sådan. Hela boken kretsar kring en engelskspråkig tidningsredaktion i Rom, och alla berättelserna är skrivna utifrån olika personers perspektiv som något sätt har en koppling till tidningen. De flesta jobbar på redaktionen. Jag kanske inte är helt objektiv i den här frågan, eftersom jag har pluggat journalistik och jobbar på ett magasin, men jag älskar populärkultur som utspelar sig på tidningsredaktioner! Den här boken är dessutom både smart, välskriven och rolig på ett ganska subtilt sätt, och det är ju inte fel det heller. -
Aaarrrghhhh
Har en sån där dag då allt känns frustrerande och jag blir irriterad på minsta småsak. Anar att det är någon sorts hormonell obalans och funderar på om jag borde sluta med p-piller. Det är ju helt stört egentligen att (hetero-)kvinnor ska behöva proppa sig fulla med hormoner varje dag medan (hetero-)män i vanlig ordning slipper risker och konsekvenser av något som de är precis lika delaktiga i.
Jag har ändå käkat p-piller sen jag var 15. Vet inte ens vem jag skulle vara utan dem. Antagligen en mycket trevligare person?
Uh. MÄN. Bara en av många saker jag irriterar mig på idag.
-
Marsförbannelsen
Idag har det gått exakt ett år sedan jag och min hoj blev påkörda av en bil på motorvägen mitt i rusningstrafiken. Jag kom att tänka på detta idag när jag satt i väntrummet på samma urgent care-klinik som jag satt på för exakt ett år sen, om än av andra anledningar. För så här är det: mars suger. Mars är min absolut sämsta månad alla kategorier. Ungefär allt riktigt jobbigt som har hänt i mitt liv har hänt i mars.
I mars för tre år sen brann halva mitt hus ner. Lägenheten ovanför min blev totalförstörd i branden, och en hund och en katt brann inne. Min lägenhet vattenskadades så svårt att jag var hemlös i två månader medan de byggde om den från grunden.
Samma år och månad blev jag och min bil påkörda av en idiot som körde för fort.
I mars förra året blev jag som sagt påkörd igen, den här gången på hojen. Jag stukade handleden rätt ordentligt, och nu, ett år senare, är den fortfarande inte läkt. Däremot har det faktum att jag inte har kunnat använda högerhanden ordentligt på ett år medfört att min vänsteraxel har börjat göra så ont att jag nu går hos sjukgymnast en gång i veckan.
Mars i år är inte ens över ännu, men hittills har jag till exempel hunnit skada benet och högerarmen rätt ordentligt i en motorcykelkrasch i bergen i Peru. Benet är fortfarande blåslaget, och jag kan inte lyfta armen högre än axelhöjd.
Och för att verkligen understryka att mars är the mother of all helvetesmånader så är jag nu inne på dag 7 av den värsta hostan i mitt liv. Har inte sovit på tre nätter, eftersom hostan eskalerar kraftigt så fort jag lägger mig ner. Gick till läkaren idag, och hon sa att hon har sett andra personer med mina symptom som har hostat i 7-8 veckor. Kul!
Det bästa av allt? Vi har två veckor kvar tills april äntligen kommer till undsättning. Två veckor! Vem vet vad som kan hända under den tiden? Det känns dock säkrast att inte lämna huset om det inte är absolut nödvändigt.
Men med 6-7 veckor kvar av hostandet lär ju inte det bli ett problem.
-
Det är pappas fel
Min lillebror är ute och reser jorden runt just nu, helt själv. Han stack från Stockholm för ett par dagar sen och ska vara borta i minst ett år. Kanske flera? Ingen vet. Just nu är han i Thailand, och jag lever vicariously genom hans Instagram-bilder.
Alltså, om det var någon som var av uppfattningen att jag var den äventyrliga i min familj så kan jag meddela att jag är en trygghetsknarkande soffpotatis i jämförelse. Men min bror och jag har nog båda ett ganska konstant behov av adrenalinkickar och nya upplevelser. Vi gillar knäppa saker som att köra jättefort och att slänga oss ut från fullt fungerande flygplan.
Jag har undrat lite vad det beror på. Men så kom jag att tänka på att vi faktiskt har en pappa som, vid snart 60 års ålder, packar en extra resväska med slalompjäxor när han ska iväg på konferens i Chile, så att han kan ta en omväg upp i Anderna och slänga sig utför några svarta backar på vägen hem. Så himla typiskt min familj.
Jag och pappa vid Mississippi-floden i New Orleans, 2010 -
Upptäck Mera
Jag ligger fortfarande hemma med hostan från helvetet. Jag visste inte att det var möjligt att hosta så här mycket. Har liksom ont i revbenen?
Mitt i alla misär fick jag i alla fall ett sms från min kompis Fred igår, med en länk till detta. This has you written all over it, skrev han, och jag är benägen att hålla med. Harley-Davidson söker alltså någon som kan vara ansiktet utåt för deras Discover More-kampanj, och tillbringa 5 månader med att köra Europa runt på hoj. Alla utgifter är betalda, och man får behålla hojen.
Så jag knåpade ihop och skickade in en ansökan. Nu är ju chansen visserligen ganska minimal att jag skulle vinna, men jag tänker att chansen i alla fall är något större om jag ansöker än om jag inte gör det.
Här är min ansökan, om någon är intresserad.
-
Oflyt
Vi hade som bekant lite otur i Peru. Jag skadade benet och högerarmen rätt rejält i en motorcykelkrasch, Paul fick bronkit, och sen stukade han foten och fick den gipsad. Det var en minst sagt intressant hemresa där jag fick skjutsa runt min sjuka kille i en rullstol på flygplatsen, medan jag själv knappt kunde gå. Det kunde varit värre dock. Paul var sjuk hela resan, men jag trodde verkligen att jag hade klarat mig. Fram tills i torsdags, då jag vaknade med världens hosta.
Och nu har jag också bronkit.
Och till råga på allt är det rekordvarmt ute den här helgen, 35 grader idag vilket innebär runt 40 grader inne i mitt icke-luftkonditionerade hus. Och jag är för sjuk för att ta mig någonstans. I vanliga fall älskar jag när det är varmt men just nu är det lite jobbigt, speciellt eftersom jag inte riktigt vet om jag är utmattad på grund av feber eller värmeslag.
Så ja. Här ligger vi och latar oss.
-
Peru 3: Bröllopet!
I lördags var det äntligen dags för huvudanledningen till att vi var i Peru, nämligen min lillasyster Fridas bröllop. Jag och de andra brudtärnorna gjorde oss i ordning tillsammans med brudparet i deras hotellrum.
Älskar den här bilden jag tog på Fridas hår, medan hennes blivande make lugnar nerverna med en öl i bakgrunden.
Vi anlände till vigseln i en Buick från 1928. Så himla märkligt hur en så gammal amerikansk bil har hittat sin väg till landsbygden i södra Peru ju. Vi fick dessutom stanna vid sidan av vägen och vänta i någon timme på att folk skulle anlända, så att vi inte var först till vigseln trots att vi redan var ganska sena. Peruaner är tydligen inte världens bästa på att passa tider.
Efter lite om och men (ena vittnet hade inte kommit ännu, så vigseln fick avbrytas medan vi väntade i typ en halvtimme på att hon skulle behaga dyka upp) fick Frida äntligen gifta sig med sin Gerald. Det var så fint att det var väldigt svårt att hålla tårarna borta.
Lite slitna och blåslagna, men ganska snygga ändå!?
La familia ♥
Brudparet med nära vänner.
Här är bilen vi kom i. Så himla fin.
Jag och mamma!
Sen åts det mat och dansades tills sent på natten. Antar jag. Vårt plan hem gick klockan 6 nästa morgon så vi var tvungna att tacka för oss ganska tidigt. Men världens finaste bröllop! Kan knappt förstå att min lillasyster numera är en gift tvåbarnsmamma.
