-
Bevis på den globala uppvärmningen
Idag regnade det igen. Jag vet att många undviker att prata om vädret eftersom det ses som en konversation i brist på riktiga samtalsämnen, men för mig är vädret oerhört intressant att prata om. Detta är till exempel helt sjukt:
San Diego broke its all-time July rainfall record Saturday when 1.03 inches fell. That broke not only the July single-day record of 0.83 inches set July 25, 1902, but also the record for an entire July’s rainfall, which was 0.92 inches July 1-31, 1902.
It’s also more rain than San Diego saw in all of January this year; on average, January is the second-wettest month and July the second-driest, with January averaging 66 times more rainfall than July. The only other time July has out-dampened January in San Diego was 1976, when July had 0.02 inch to January’s trace.
San Diego added to its total Sunday with another 0.66 inch of rain as of 11 p.m. The month-to-date total of 1.70 inches, which fell in less than 36 hours, is more rainfall than San Diego had seen in the previous 101 Julys combined; a total of 1.68 inches fell during July from 1914 through 2014 in San Diego.
Det har alltså regnat mer i San Diego de senaste dagarna än i alla julimånader kombinerade sedan 1914!? Om det fortfarande är någon som sitter därute och förnekar den globala uppvärmningen så är ni välkomna till Södra Kalifornien. Där vi gick från extrem torka till extrema översvämningar över en helg.
-
Crazy cat lady problems
Om två veckor har det gått ett halvår sen jag gjorde Lasik och fick perfekt syn och glada ögon. Men lite då och då, när ögonen känns torra eller irriterade av olika anledningar blir jag alltid lite paranoid och tror att operationen misslyckades och att jag kommer bli blind.
Idag var en sån dag. Tror att jag just traumatiserade min kollega rätt rejält inne på toan på jobbet.
-
Peru 1: Arequipa – Chivay på motorcykel
Alltså, den här Peruresan. Jag vet inte ens vart jag ska börja? Vi kan ta det mest dramatiska först, nämligen vår motorcykelresa från Arequipa till Chivay.
Jag hade ju bokat in oss på en privat guidad motorcykeltur upp till Colca Canyon, världens näst djupaste ravin. Personen jag pratade med kunde bra engelska och företaget verkade seriöst. Vi fick en adress att infinna oss på dagen innan färden för att prova ut fordon och utrustning. Vi antog att det skulle vara någon sorts garage eller butiksfront, men det visade sig vara ett bostadshus. Vi blev insläppta av en man som inte pratade ett ord engelska, men med våra ganska begränsade spanskakunskaper lyckades vi i alla fall förstå att Felipe, vår guide, var på väg men lite sen.
Vi blev placerade i ett mycket märkligt möblerat rum fullt av soffor, stolar och med leksaker och spelkort utspridda över hela golvet. Sen satt vi där i 40 minuter innan Felipe äntligen dök upp, mycket ursäktande förstås.
Hojarna dammades av och rullades ut. De hade nog inte blivit körda på ett tag, för det krävdes nya batterier i två av dem innan de ens startade.
Vi hade kommit direkt från poolhäng och var inte direkt klädda för att köra motorcykel. Sandaler och shorts, liksom. Men det var en avstängd gata utan bilar, så det gick hyfsat bra att bara köra fram och tillbaka några gånger för att testa.
Paul hittade en hoj som passade också. De här motocrosshojarna är ju lite annorlunda när man är van att köra Harley, men de är extremt lättkörda så det gick bra ändå.
Nästa dag blev vi upphämtade av Felipes bror, eftersom Felipe hade fått förhinder och inte kunde guida oss längre (?). Vi fick åka och dra på oss all utrustning och sen bar det av upp i bergen. Först genom Arequipas HELT galna stadstrafik. Där kör folk verkligen som att det är på liv och död. Det finns ingen som helst väjningsplikt, utan folk bara tutar och kör och hoppas att de inte krockar, typ. Jag fick extrem ångest att att åka bil i den trafiken, men på hoj gick det helt okej. Skyller på mitt kontrollbehov.
Sen svängde vi plötsligt off-road och det var då äventyret började på riktigt. “Vägen” vi åkte på, som gick slingrigt och brant rakt upp i bergen, var ingen väg utan snarare en stigformad stenhög. Det var extremt svår terräng, och jag som knappt har kört off-road innan pendlade mellan att tycka att det var väldigt spännande och att frukta för mitt liv. Till och med Paul, som har kört motocross i hela sitt liv, sa att det var något av det mest avancerade han varit med om.
Och så hände det oundvikliga. Mitt framhjul träffade en stor upphöjning i marken från fel vinkel och hela hojen kastades åt sidan. Jag tappade kontrollen och kraschade ganska hårt. Det gick så fort så jag minns inte så mycket mer än att jag plötsligt låg på marken med högra benet fastklämt under 140 kilo motorcykel. Jag skrek “MY LEG MY LEG MY LEG” helt hysteriskt tills Paul kom springade och lyfte bort hojen. Sen låg jag stilla på marken i kanske en halvtimme med såna smärtor i höger arm och axel att jag inte kunde röra mig. Tack och lov hade jag i alla fall ordentliga stövlar på mig och benet var inte brutet.
Fotot ovan tog Paul efter att jag äntligen lyckades ta mig upp till sittande. Vi var så pass högt uppe i bergen att luften var så tunn att det knappt gick att andas. Så ovanpå den kanske värsta smärtan i mitt liv höll jag dessutom på att svimma av syrebrist.
Det tog ett ganska bra tag innan vår guide upptäckte att vi inte var bakom honom längre och kom tillbaka och letade efter oss. Jag trodde på fullaste allvar att han hade övergivit oss helt.
Vi hade bara kommit ungefär 20 av totalt 200 kilometer när detta hände, och jag hade verkligen hatat mig själv om jag gett upp så tidigt. Så jag bestämde mig helt enkelt för att ignorera smärtan och det faktum att jag inte kunde andas, och vi fortsatte köra.
Och när den värsta off road-biten var över möttes vi istället av den här naturen. Omgivna av öken och snöklädda vulkaner, milsvid utsikt åt alla håll, och horder av vilda lamor som korsade vägen framför oss så att vi hela tiden fick vara på vår vakt.
Sen kom vi ut på landsvägen och hittade en mycket liten restaurang mitt ute i ingenstans där vi stannade för att dricka vatten, äta en macka, samt bara allmänt samla energi. Där kom en hel flock får springade i full fart. De stannade för att sniffa på våra hojar lite, sen sprang de vidare. Mycket märkligt.
Och ungefär här började nästa del av äventyret, den delen som vi inte alls hade varit beredda på. Här började det nämligen spöregna. Vi var väldigt långt från civilisationen och hade inte så mycket val – det var bara att fortsätta köra. Och regnet var väl okej, men sen började det hagla. Och åska och blixtra. Och sen gick regnet över i snö. Och plötsligt befann vi oss på den absoluta toppen av berget, där det låg en halv decimeter snö på vägen och det knappt gick att hålla hojarna raka. Så vi gled runt på hala vägar, i genomvåta handskar, stövlar och byxor, medan snöregnet öste ner, och försökte så gott vi kunde att undvika både alla miljoner halvmeterstora hål i vägen samt mötande trafik.
Vi körde i de här förhållandena i ungefär 10 mil, och jag har aldrig någonsin varit så övertygad om att jag skulle dö som under de 10 milen. Men vi klarade det. Vi tog oss ner till Chivay, den by i en dal på andra sidan berget där vi skulle stanna över natten.Vi tillbringade en iskall och ganska sömnlös natt på ett hotell som saknade väldigt mycket i form av bekvämligheter. Jag hade så ont i benet att jag varken kunde gå eller sova, och Paul som hade en begynnande förkylning redan innan resan var vid det här laget däckad i något som liknade en lunginflammation.
Innan vi gick och la oss förklarade jag för vår guide att det inte fanns en chans att vi skulle köra hoj tillbaka igen. Hela min familj skulle till Chivay tidigt nästa morgon i en hyrd minibuss, så de kunde hämta upp oss på vägen. Vi gav guiden lite pengar för att kunna frakta hojarna tillbaka till Arequipa igen, och sen var det inte så mycket mer med det.
Det här var utan tvekan det mest dramatiska, läskiga, och miserabla jag någonsin utsatt mig för. Men samtidigt var det något av det häftigaste jag har gjort. För bortsett från snö och hagel och åskväder och genomfrusna fingrar och läskig terräng och skadade ben och monsterförkylningar så minns jag detta: den fantastiska utsikten när vi körde ner mot Chivay, en liten by på botten av en dal omgiven av den vackraste naturen jag någonsin sett. Lamor, alpackor, får och hundar som sprang vilda precis överallt. Enorma vulkaner åt alla håll. Att köra hoj på slingriga bergsstigar i Peru, 5000 meter över havet, genom snö. Snö! Det galnaste äventyret någonsin, och jag är så glad att vi överlevde för att kunna berätta om det.
-
Snowmageddon i San Diego
Igår kväll snöade det (!!!) i San Diego (!!!). Inte i centrala/kustnära San Diego där jag bor, men i östra och norra delarna. Och i Temecula, ungefär en timme norr om San Diego är det tydligen rena midvintern just nu. Har hört fler än en person använda uttrycket “Snowmageddon” för att beskriva det.
Det här är min sjunde vinter i Kalifornien och jag har aldrig ens hört talas om att det har snöat här förut. Högt uppe i bergen öster om LA, möjligen, men i San Diego!? Den här staden är liksom känd för att ha världens bästa klimat, med 25 grader och solsken så gott som året runt. DET ÄR DÄRFÖR JAG BOR HÄR!
Just nu är klockan 11 på morgonen och det är 6 (!!!) grader ute. Dessutom haglade det där jag bor inatt, även om det inte snöade.
Jag är svensk, jag överlever nog i kallt väder också. Problemet är bara att husen här inte är byggda för temperaturer under typ 15 plusgrader. Papperstunna väggar och fönster och inga element är liksom ingen rolig kombination i kylan. Jag sitter i soffan just nu med tjock pyjamas + morgonrock + sockor + tofflor + filt på mig, med värmefläkten på full effekt, men mina händer är ändå så kalla att jag knappt kan skriva detta. INTE OK, SAN DIEGO!
-
Varde ljus, och dubbla solglasögon
I fredags hade jag min ögonlaseroperation, och den gick alldeles strålande. Jag vaknade nästa morgon och kunde se (!) utan att först gå och sätta i kontaktlinser. Det är en sån overklig känsla. Hade återbesök hos läkaren på morgonen och de konstaterade att min syn var på 20/15, vilket alltså är bättre än 20/20. Så det kändes lämpligt att gå och fira med en öl klockan 11 på morgonen.
Själva operationen tog bara några få minuter. Det gjorde inte ont men var ganska obekvämt. De hade dock stoppat mig full med smärtstillande och lugnande innan, så jag minns egentligen inte så mycket. Paul satt i rummet bredvid och såg hela proceduren på en storbildsskärm medan en sjuksköterska berättade vad de gjorde, så han har nog bättre koll än jag.
Själva läkprocessen är inte jättekul. Den närmaste veckan måste jag ta tre olika ögondroppar 4-10 gånger om dagen, sova med en ögonmask i plast, samt undvika smink och liknande. Plus att mina ögon just nu är ganska irriterade och extremt ljuskänsliga. Måste ha dubbla solglasögon på mig när jag kör bil. Ha! Men det kan det ju kanske vara värt.
-
Att slippa lindrigt undan
Jag vet inte hur pass stor spridning detta har haft i Sverige, men i USA just nu diskuteras det väldigt mycket rasfrågor under hashtaggarna #crimingwhilewhite och #alivewhileblack. Det startade som en reaktion på speciellt tre väldigt uppmärksammade händelser de senaste månaderna där vita poliser har skjutit eller på annat sätt dödat svarta män/pojkar: Michael Brown, Eric Garner, och Tamir Rice (som bara var 12 år), och sedan sluppit undan åtal och andra lämpliga konsekvenser.
Mitt bidrag till #crimingwhilewhite (även om jag till hundra procent håller med den här Jezebel-artikeln om att det är en hashtag som bidrar till att skifta fokus från svarta människors problem till vita människors privilegier—därmed inte sagt att dessa inte också bör uppmärksammas och problematiseras, om än i EN ANNAN DISKUSSION. Se disclaimer nedan*) är följande:
Igår var jag och min motorcykel på väg hem från en helg i Palm Springs, och mot slutet på den dryga 20 mil långa resan kan jag möjligen har gasat på lite väl ordentligt för att jag var trött och bara ville komma hem. Ungefär 3 kilometer hemifrån blev jag då stoppad av en motorcykelpolis, som hävdade att jag körde 146 kilometer i timmen på en 110-väg (kan varken bekräfta eller dementera detta).
Polisen hade dock förståelse för att jag bara försökte ta mig hem efter en så pass lång resa och lät mig slippa undan utan varken böter eller varning, och dessutom utan att ha kollat så att jag hade registreringsbevis och försäkring. Det enda han sa var något i stil med: ”Försök hålla koll på hastighetsmätaren i fortsättningen”.
Och missförstå mig inte, jag är extremt tacksam för att ha sluppit undan en förmodligen mycket dyr hastighetsböter, och polisen i fråga var väldigt trevlig. Men ju mer jag har tänkt på det, desto mer övertygad har jag blivit om att jag absolut inte hade sluppit så lätt undan om jag inte hade varit en vithyad tjej. Hade jag till exempel varit en svart man hade polisen säkert bara tagit upp sitt tjänstevapen och skjutit mig på fläcken. Det verkar lite vara så den amerikanska polisen opererar numera.
*Jag tycker alltså att det är superviktigt att prata om white privililege även utifrån ett vitt perspektiv, men inte på bekostnad av att prata om svarta människors verklighet utifrån ett svart perspektiv. Det blir lite som när man försöker prata om saker som främst drabbar kvinnor, till exempel våldtäkt, och det alltid ska komma några jäkla snubbar och bara ”men viiiii dåååååå?”. Dessa snubbar uppmanas ofta att starta en egen blogg eller rörelse för att uttrycka sina åsikter istället för att åka snålskjuts på diskussioner rörande kvinnors problem. Så det gör jag nu, använder min egen blogg som forum istället för att hijacka Twitter-diskussionen. Slut på disclaimer.
-
Ett bryskt uppvaknande
Jag har haft en ganska intressant morgon. Ungefär klockan 5:15 vaknade jag av att det knackade på dörren. Jag var sömndrucken och hade inga kontaktlinser i, plus att det var mörkt och regnade ute, så när jag kollade ut genom titthålet i dörren såg jag ingenting. Men personen knackade igen, så jag frågade vem det var och fick något ohörbart till svar. En kvinnoröst var det i alla fall.
Jag var säker på att det inte var någon jag kände, så utan att öppna dörren sa jag åt henne att sluta knacka och sticka därifrån. Då började personen bli aggressiv och banka så hårt på dörren att jag trodde att den skulle gå sönder. Så jag ropade att jag skulle ringa polisen om hon inte slutade, men hon fortsatte banka. Så jag ringde 911. Första gången jag någonsin har behövt ringa larmcentralen.
Jag bor i det mittersta huset i en länga på tre hus. Medan jag väntade på polisen blev bankandet så illa att grannarna i husen på båda sidorna om mitt vaknade och kom ut och började prata med kvinnan utanför min dörr. De frågade vad hon höll på med, och hon svarade något i stil med ”She’s not opening the door!” men när min granne frågade vem hon trodde bodde här egentligen hade hon inget svar. Så efter en stund försvann hon ut i gränden, efter att först ha sparkat omkull min grannes grill.
Kanske 10 minuter senare dök polisen upp. De pratade med min granne först, eftersom hon faktiskt hade varit ute och pratat med och sett den här kvinnan. Jag hade noll signalement och var nog inte till så mycket hjälp. Poliserna sa i alla fall att de hade hittat en bil på gatan med dörren öppen, och att de skulle undersöka saken vidare.
Sen gick de. Vid det laget var klockan 6 på morgonen så det var liksom ingen idé att gå och lägga sig igen. Så jag duschade, åt frukost och gick till jobbet. Och här sitter jag nu och undrar vad fasen det var som hände egentligen.
-
Bättre än att vara blind
Min katt Turtle och jag har en speciell relation. Hon är ganska neurotisk och skygg och rädd för allt och alla. Utom mig. Varje morgon när hon hör min väckarklocka kommer Turtle upp i min säng för att bli kliad på huvudet. Så jag lyfter på täcket och hon kryper in och lägger sig bredvid mig alldeles nära och spinner så högt att det låter som att ett flygplan håller på att landa i sängen. Det är en fin liten stund och jag kan absolut tänka mig värre sätt att börja dagen på.
Förutom igår. Vi hade vår lilla gosstund som vanligt på morgonen när hon helt plötsligt klöste mig hårt i ansiktet. Jag tror att hon egentligen bara sträckte på sig och mitt ansikte råkade vara ivägen, men man vet inte så noga med katter. Nu har jag i alla fall ett flera centimeter långt klösmärke som går diagonalt precis under vänsterögat, och som med all säkerhet kommer att lämna ett ärr.
Det är väl ändå att föredra över att vara blind på ena ögat, vilket nog lätt hade kunnat hända om kattskrället hade bestämt sig för att sträcka på sig ungefär tre centimeter högre upp. Lite väl mycket action innan klockan 7 på morgonen för min smak.
-
Aj
Saker man inte borde göra när man har nackspärr efter för mycket packande och flyttande:
– Sitta framför en dator och jobba 8 timmar om dagen
– Ge sig ut och köra motorcykel i 130 km i timmen på motorväg under årets kallaste natt (5 ynka plusgrader runt midnatt)
– Gå och se Corrosion of Conformity som är så bra live att det är omöjligt att inte lite halvt headbanga sig igenom hela spelningenSaker jag gjort den här veckan trots nackspärren från helvetet: alla ovanstående. Då var det fint när en kompis ringde och erbjöd mig ett gäng anti-inflammatoriska piller samt receptbelagda värmedynor att linda in axlarna i. I tisdags kunde jag över huvud taget inte vrida huvudet åt vänster, men efter att ha sovit med värmeomslagen på hela natten är jag nästan återställd.
Nu har jag bara en ynka arbetsdag kvar innan jag är ledig i 11 långa dagar. En semester som jag för övrigt inte ens har ansökt om – min chef bestämde sig helt enkelt för att stänga kontoret helt under årets sista vecka, och eftersom jag får betalt i vilket fall som helst är jag verkligen inte den som klagar.
-
Note to self: stanna hemma när det regnar
Idag regnar det i San Diego. Jag vet egentligen bättre än att ge mig ut på motorvägarna i det här vädret, eftersom folk i södra Kalifornien inte kan köra bil i regn för fem öre. Trots detta tog jag en liten sväng till IKEA för en stund sen, det ligger så pass nära att jag bara behöver vara på motorvägen i max fem minuter. På väg hem hann jag knappt komma ut på Interstate 15 innan en svart SUV kom farande sidledes över den fyrfiliga motorvägen och körde rakt in i åtminstone två av bilarna precis framför mig.
Eftersom jag alltid är beredd på det värsta när jag kör i regn här (typ ingen har ens hört talas om vattenplaning) hann jag väja över två filer och slippa bli en pinne i olycksstatistiken. Men fy fan vad läskigt det var. Så nu tänker jag inte röra mig utanför lägenheten förrän tidigast imorgon – på fredagar är det alltid en massa rattfyllon ute och kör, och i kombination med vädret känns det som en risk jag inte riktigt är villig att utsätta mig för. Huhh.